Fynd från båtgrav från vendeltid, i Nabberör. Nitar m.m. till båten.
Från 299 kr
Fynd från båtgrav från vendeltid, i Nabberör. Hundskelett i sydvästra delen av båtgraven.
Fynd i båtgrav från vendeltid, i Nabberör. Hundskelett i sydvästra delen av båtgraven.
Fynd från båtgrav från vendeltid i Nabberör. Hundskelett i sydvästra delen av båtgraven.
Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Beslag till remtyg. Fornfynd från båtgrav.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.