Kommun nummer 5 juni 1965
Från 299 kr
kvinna, knyta, fisknät, nät, fotografi, photograph
indianskor, väskor, caraguatábast, fotografi, photograph@eng
Kollage av accessoarer. Stort spänne av strass (Paris). Hätta för håret i paljetter och metallsnören. Gulddiadem. Silverband garnerat med blommor att knyta om håret.
Här sitter Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 74 år, vid spinnrocken framför manbyggningen, en arrangerad bild av Masse. När hon spunnit så mycket att tenen är full, för hon över det nyspunna garnet till haspeln bredvid, från vilken man kan trä av garnet och knyta en härva.
Här har Masse gått ut i åkern för att få en bild på hela den stora ladugården. Bulbyggnaden med påbyggt foderloft är nog en rest efter en äldre ladugård, här med okänd funktion. Det måste ha gått åt enorma mängder halm till taket och vilket arbete att knyta fast alla halmkärvar jämnt och tätt!
Rycket in i lumpen 8 februari 1966 Fyra soldater står inne i en stor sal och klär på sig militäruniform samt militärutrustning. Soldaten längst till höger håller på och hjälper sin kamrat till vänster med att knyta fast sovsäcken ovanpå ryggsäcken. Sovsäcken är ihoprullad. Soldaten till vänster om dem håller i en påse med en sak i. På golvet står fullt med militär utrustning. Två fåtöljer, två stolar samt två fönster med gardiner kring syns i bakgrunden.
fotografi, bilder
Han kom i vägen, mannen som tycks upptäckt sitt misstag men inser att skadan inte kan göras ogjord. Fotografen hade ställt upp sitt kamerastativ på Borgmästaregatan för att få fri sikt mot S:t Larskyrkan i avsikt att dokumentera det pågående restuareningsarbetet. Varken fotograf eller fototid är presenterat men till upphovsman kan vi på goda grunder knyta Fritz Lovén. Denne fritidsfotograferande generalmajor bar en passion att skildra förändringar i stadsbilden och kyrkans ombyggnad vore honom olikt att förringa. Tiden kan dock säkerstsällas till 1906, möjligtvis 1907.
Bandarna som man knöt tunen med höggs av färska fingertjocka enevidjor, det ligger en hög sådana i förgrunden t v. De skulle vara så raka som möjligt och rensade, dvs renhuggna från småkvistar för användandet. Bandarna skulle bädes, värmas, över en eld så att saven började koka i dem, då blev de mjuka och kunde knytas. Var de för lite värmda, var de för hårda och gick inte att knyta, var de för mycket värmda, hade de hunnit torka och brast. Att bäde var ofta ett gubb- eller pojkarbete. Hur den stackars bädaren än gjorde, brukade töinarna aldrig vara nöjda. Här bädar Hans bandarna själv.
Hallsarve far och son Hans och Arvid Karlsson säkrar råglasset genom att lägga en bom längs med uppe på lasset och spänna det s k gördingsrepet runt bommen och knyta fast det i utstickande slanor på flakbotten fram och baktill. Hans och Arvid är klädda i arbetskläder med vegakepsar, Hans har arbetsväst. Se Bild 55. Bilden är tagen på åkrarna i det öppna landskapet sydost om gårdarna med utsikt mot sjön. Det ser nästan likadant ut idag! T v skymtar en liten agtäckt byggnad.
Markaryd var fram till Roskildefreden 1658 en viktig gränsort för Sverige. 1638 anlades Sveriges andra poststation på orten för att knyta an Stockholm med posttrafiken från Danmark och resten av Europa. Efter att Skåne erövrades av Sverige minskade ortens betydelse. Under slutet av 1800-talet anlades en järnväg från Åstorp till Jönköping och en från Hässleholm till Halmstad, vilka möttes i Markaryd som då blev en järnvägsknut. I Markaryd växte en industri fram baserad på verkstads- och skogsproduktsföretag, och under 1960-talet förlades Rikspappersskolan (numera KCM, kunskapscentrum Markaryd) hit för utbildning inom massa- och pappersindustri.
Tre barn sitter på innergården till Krokslättsgatan 3 år 1963. Från vänster: Kenneth Sjögren (1960 – 2017), kusinen Ilse Tobiasson (född 1960, gift Glimberg) samt deras kompis Jörgen Larsson (född 1958). Till höger ses Ilses dockvagn. Ilse och Jörgen var grannar på Krokslättsgatan 3 i Mölndal. Tvättstugan fanns där fönstrena ses i bakgrunden. På innergården brukade kvinnor träffas för att fika och bland annat knyta ryamattor. På den tiden var gårdarna uppdelade med flertalet staket (ses till höger). Mellan vissa gårdar fanns en låst grind som gjorde att man behövde gå runt byggnaden för att besöka andra i samma område. Vicevärden (Ella Johansson) hade nyckel till grinden. Barnen fick enbart leka på den inhägnade delen som tillhörde adressen. På varje gård fanns flertalet soptunnor, där råttor höll till.
Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.
Restaurangen Byttan i Stadsparken i Kalmar. Stadsparken i Kalmar är utlagd för att ha en centralt placerad restaurang. Denna byggdes snart efter att parken stod färdig och blev ett populärt utflyktsmål. Då restaurangen hade en form som påminde om en åttkantig smörbytta fick den namnet "Byttan" i folkmun. Med tiden förföll träbyggnaden och 1939 dömdes kökewt ut av hälsovårdsmyndigheterna. Arkitekten Sven Ivar Lind fick i uppdrag att rita en ny restaurang och 1941 invigdes den nya stadsparksrestaurangen, en ljus och luftig byggnad i modernistisk stil. Byttan var länge en sommarrestaurang öppen mellan Valborg och 30 september. I många år var den knuten till Stadshotellet vars restaurangverksamheten skars ner på sommaren så personalen kunde arbeta på Byttan. Under senare år - vi skriver nu 2021 - har Byttan varit fristående. Ett flertal koncept har provats med varierande framgång. 2008 byggdes Byttan samman med det nya konstmuseet som då flyttade från sina gamla lokaler på andra sidan Slottsvägen. Försök har gjorts att knyta samman de två men man har inte lyckats samordna öppettiderna.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.