Brevkort adresserat till sjuksköterskan Amanda Palm. Motiv av Karseforsen med män som står på en bro och blickar ner i forsen. Text på baksidan: "Nu undrar väl A_a hur jag mår. Jag börjar nu bli så kry å duktig, orkar gå långa vägar känner mig endast lite darrande. Ovant få moja sig så här, jag njuter i fulla drag. Här är så vackert och härligt, sköna strandbad är nu brun som en neger. D. ... reser jag härifrån till en väninna i Tyskland där jag blir en tid, roligt. Många hälsn. från Amandas tillgifna Lydia R".
Från 299 kr
Foto på svåger Johans barn Inga och Sven (enligt text skriven i albumet). Text på baksidan: "Nyköping. En glad påsk önskar eder Sven och Inga samt deras mamma. Pappa är i Malmö och arbetar i Kompaniets villa till utställningen. I söndags var han på Ljungbyhed och under påsk är han i Halmstad. Det skall bli roligt att få hälsa på er om midsommar, hur är det med er lilla flicka? hälsningar från Ida och Elsa, Elsa skall antagligen ha plats på Sotora Hotellet i Trädgården nu till sommaren. Som ni ser är kortet inte alls bra. Många kära hälsningar till svåger och svägerska från Nanny? Inga Sven".
När denna gårdspart flyttades till sin nuvarande plats här på nordvästra sidan om Andersekväiar är ännu inte känt. Det kan ha skett när parten etablerades 1732, men hur partena flyttats vid Botels är inte lätt att få grepp om. Bilden är tagen just vid nerfarten till Andersekviorna. Här ser vi ladugården, där den långa delen i sten under halmtak är tämligen nybyggd. T h står ett tröskhus under faltak från omkring 1870. Byggnaden i bulteknik t v är mycket märklig och av hög ålder.
Fäi-Jakås familj skär råg på en mager åker nere vid stranden. Avkastningen verkar ganska skral, se hur få skupar det blivit. Den ännu stående rågen ser också rätt gles ut. Kanske har det varit torrsommar. Personerna är troligen från vänster: Fäi-Jakås dotter Anna, 22 år, Annas man Alfred, 38 år, Fäi-Jakås fru Anna, Annen kallad, 47 år och Fäi-Jakå själv, 49 år. Stranden är extremt öppen, inte minsta buske eller vass. Det öppna landskapet berodde på att all mark användes till bete, slåtter eller åker. Vedbrand var det ont om, så minsta buske hade ett bränslevärde och gick därmed åt till ved. Det var ett hårt utnyttjat landskap.
Här vill Masse visa hur en åker ser ut när den har plöjts med en modern vändplog. Bilden är tagen så solen ger släpljus, tiltorna framträder genom skuggning. Förplöjningen är de längsgående fårorna och motvändningen de tvärsgående. Åkrarna var förr uppdelade i mindre åkerstycken vilka kallades "tvärar", vilka i regel skiljdes från varandra genom små diken. Bilden är tagen mot Lausbackars västra sida med Hallbjäns kvarn på backkanten och Hallbjäns södra part skymtande t v. Bandtunar skiljer beteshagar och åkrar från varandra och skiljer också mellan olika markägare.
Masse har stått på backkanten och tagit denna bild av Karlssons uthus. Dessa ladugårdsbyggnader var bland de största och ålderdomligaste i socknen vid förra sekelskiftet. Den långa bulladugården med agtak var mycket välbyggd. Den innehöll två fähus med varsin hoimd, hörum, i sin vänstra del och till höger om ladportarna låg ladan, utanför vilken det ligger en väldig halmstack. Ladugårdsflygeln till vänster innehöll en mängd funktioner. Troligen håller man på och kör in hö just här, höhäcken står på vägen under luckan till loftet. Man ser hur vägen ner till Nybro svänger ner här framför ladugården. Den gick vidare ner till grannparten, vars flygel skymtar till höger och därefter ner mot Närkån.
Här är ytterligare en intressant bild från den gårdspart som Per Olsson med familj flyttade upp till. Vi ser den nybyggda husdelen från 1908 t h och hur man förberett en fortsättning av den på den gamla husdelens plats. Halva det gamla huset står ännu kvar. Det branta taket och skorstenens placering visar att det haft faltak tidigare. Det har ett bakbygge som är ett inpanelat bulhus. Detta bakbygge är något höjt och har därför fått lite lustiga proportioner. De tätt sittande fönstren tyder på ett ursprung i 1700-talet. T v syns bulbrygghuset, se Bild 998. Bakom det skymtar delar av den nya och den gamla ladugården.
Masse har passat på att ta en bild av en del av ladugården på den gamla gårdstomten innan den revs. Tråkigt nog hann Masse tydligen inte med att ta bilder av manbyggnaden och övriga byggnader innan de försvann. Ladugården är en traditionellt utformad stenladugård med halmtak från 1800-talets mitt. Den tycks ha innehållit två fähus och en hoimd bortom portlidret. Den hitre delen måste ha innehållit en lada att döma av den märkliga tröskvandringen med skyddstak, någon liknande konstruktion är inte känd. Av ladugårdsbyggnaden att döma verkar gårdsparten ha varit rätt liten, vilket starkt kontrasterar mot hur storbyggd den blev på sin nya gårdsplats. Fick man mera jord vid skiftet?
På denna närbild kan man tydligt se hur bulladugården är byggd. Den har syllar och syllfoder och rätt breda bular. Mötare, dörrposter och rifoder (den tjockare bulen som bjälklaget vilar på) är inte så kraftiga. Längst till höger har man spikat på en lodstående planka. Dörren är av svaiptyp med en rätt liten svaip och en ganska stor underdörr. Man ser rätt få skador på virket, men ladugården har satt sig lite. Fönstren är isatta senare. Man kan också ana vastknaparna upp under agtaket, vilka bär den vågrätt liggande vastraften, som i sin tur håller emot agen.
Det verkar osannolikt att man kunde ha rivit hela agtaket på en enda dag som Masse anger. Bilden är dessutom tagen från baksidan mot sydost och här ligger bara förmiddagssolen på. Trädet i bakgrunden är utslaget, det är inte träden på förra bilden, se Bild 1053. Hur som helst, taket är borta och snart är väggarna nedspettade. Det är inte lätt att veta vilka personerna är. Troligen står Kristian Perssons fosterson Artur Karlsson 24 år till vänster, men vem är den högra? Grannpojken Oskar Karlsson 11 år?
Bandarna som man knöt tunen med höggs av färska fingertjocka enevidjor, det ligger en hög sådana i förgrunden t v. De skulle vara så raka som möjligt och rensade, dvs renhuggna från småkvistar för användandet. Bandarna skulle bädes, värmas, över en eld så att saven började koka i dem, då blev de mjuka och kunde knytas. Var de för lite värmda, var de för hårda och gick inte att knyta, var de för mycket värmda, hade de hunnit torka och brast. Att bäde var ofta ett gubb- eller pojkarbete. Hur den stackars bädaren än gjorde, brukade töinarna aldrig vara nöjda. Här bädar Hans bandarna själv.
Sankt Anna gamla kyrka 1932. Kyrkan hade lämnats åt sitt öde efter att församlingens nya kyrka stod klar 1821. År 1844 köptes byggnaden av Thorönsborgs ägare, men det är oklart hur den användes i privat ägo. Kyrkans kor klarade sig under alla omständigheter bäst. De ursprungliga stjärnvalven kvarstod och vid en restaurering 1923 täcktes de med ett nytt brädtak. Kyrkans långhus lämnades naket för väder och vind. Vid 1960-talets senkomna restaurering var förfallet så långt gånget att man nödgades riva kyrkans västgaveln och ta ned långhusets murar till 1.5 meters höjd. Vy från söder.
Porträtt av Hedvig Ahlvin omkring 1905. Hon föddes i Söderköping 1878. Födelseattesten uppger att inte bara fadern, utan även modern önskade vara okända. Hur hennes uppväxt fortskred av det skälet är inte känt. Hon påträffas i källorna som inflyttad till Hedvigs församling i Norrköping 1888. Under 1890-talets första del listas hon under rubriken "utom staden boende eller med okänd vistelseort". Med tiden stabiliserades hennes tillvaro. Fotografiet ingår i hennes bevarade ansökan om anställning vid Axel Karlssons manufakturrörelse i Linköping. Rimligtvis erhöll hon platsen. Under alla omständigheter inflyttade hon till Linköping 1906 och uppges vara butiksbiträde.
År 1904 påträffades ett runstensstycke i åkern nordost om Viby Källgård. Stenen visade sig utgöra toppdel till den större sten som fornforskaren Carl Fredrik Nordenskjöld redan under 1870-talet omtalat ligga som tröskel vid kordörren till Viby kyrka. Nordenskjöld lät resa tröskelstenen på kyrkogården men det skulle som beskrivits dröja 30 år före bitarna kunde förenas. Så blev dock ej fallet. Runstensstycket försvann kort efter upptäckten och har till dags dato inte återträffats. På detta unika fotografi ser vi dock hur det togs sig ut.
Hörntomten vid Nygatan-Bokhållaregatan i Linköping var med sitt centrala läge sannolikt bebyggd redan under medeltiden. Några detaljer om detta är dock inte kända, först i slutet av 1600-talet redovisar källor att gården då tillhörde rektorn och sedermera kyrkoherden Botvid Gladhem. Oavsett hur tomten då disponerades brann gården ned vid stadsbranden 1700. Bildens hus ger intryck av att ha uppförts vid 1700-talets mitt och hade därmed troligtvis slottsbokhållare Petter Schenling som byggherre. Under alla omständigheter kom gården länge att benämnas som den Schenlingska. Vid tiden för bilden, 1929, var byggnades bästa tider emellertid förbi och 1931 var den riven.
Ett Linköpingshem som närmast övertydligt visar ett borgligt inredningsideal under det sena 1800-talet. Tunga möbler och draperande textilier ska med det nya seklets inträde släppa sitt grepp, men ännu en tid är överlast och myckenhet en populär markör i konservativa och uppåtsträvares hem. Hur de relativt unga makarna Zickerman funnit sina officiella roller är oavsett påtagligt. De var bägge bördiga från Skåne. Till Linköping hade de kommit under året 1894. Carl Vilhelm redan i januari för att ta över Sahlströms bokhandel, Erika Elfrida till hösten för giftemål med sin nyblivne bokhandlare. De blev upplysningsvis kvar i staden till 1901. Efter några år i Norrköping återvände de till Skåne.
Sexton killar från klass 8 B i Kungsbergsskolan försöker slå det svenska rekordet i hur många som ryms i en telefonkiosk samtidigt som en av dem ringer ett samta. Världsrekordet hade 21 amerikanska gossar. Tyvärr lyckades killarna på bilden inte slå det svenska rekordet, de fick nöja sig med distriktsrekord. Här är de samlade framför telefonkiosken den 21/4 år 1959. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Sexton killar från klass 8 B i Kungsbergsskolan försöker slå det svenska rekordet i hur många som ryms i en telefonkiosk samtidigt som en av dem ringer ett samtal. Världsrekordet hade 21 amerikanska gossar. Tyvärr lyckades killarna på bilden inte slå det svenska rekordet, de fick nöja sig med distriktsrekord. Här är de samlade i telefonkiosken den 21/4 år 1959. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Skjutning med Ksp m/39 strv i marklavett på Utö skjutfält. Skytten närmast är 105 Andersson, nästa är 810 Ekman. Ksp m/39 var konstruerad för, och fungerade bäst med, 8 mm ammunition. Nu var den am på utgående och skulle ersättas av 6,5 mm am (samma som till gevär m/96). Så vår am var nu "gratis" och vi fick skjuta hur mycket som helst. Efter att Ak 4 (automatkarbin) införts i Armén byttes piporna senare till 7,62 mm (308 Win). Efter 250 skott var pipan så varm att den måste bytas. Kommer ihåg att reservpiporna brände gräset ordentligt när vi lade dem på marken.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.