Den låga byggnaden i förgrunden med formarna är betongpelare och balkar till garagen och övriga ytterväggar, som var av fasadtegel och mellanväggar halvstensw murtegel. De sju garagen var placerade över panncentralen. Den höga ställningen var arbetsställning för skorsten till panncentralen. Stegen på hörnet var för persontrafik, sådana förekom på alla trähissar och ska vara försedda med ryggskydd. Materialet till skorsten hissades upp med ett hisspel på marken och en galge i toppen på ställningen. Kärrorna fick styrning mot ställningen av vertikala brädor som är synliga vid hörnet på andra sidan ställningen. Ställningsplankan flyttades upp allteftersom murningen blev färdig och översta ställningslaget är helt "inplankat", vilket visar att skorstenen är färdigmurad. De mörka partierna i mitten av ställningen är skorstensmuren. Byggnaden till vänster har beteckningen Hus C och är murad av "Durox" gasbetongblock och två trappuppgångar med 12 lägenheter i första och andra våning samt fyra på vindsvåningen.
Från 299 kr
Utsikt från Alebo pensionat över sjön Unnen, där några stugor ligger längs sjökanten. I förgrunden det lilla åttakantigt brunnshuset i en rundel, vars källa är anledningen till att Alebo hälsobrunn och badanstalt anlades här. Avsett för vykort. Källans med järnhaltigt vatten började användas som hälsobrunn redan i början av 1700-talet. 1889 byggdes här ett badhus och 1897 uppförde man Brunnshotellet invid källan, varifrån bilden tagits. En badläkare gav varje patient ordinationer utifrån åkomma. Brunnsdrickningen ägde rum mellan klockan sju och åtta på morgonen. Gästerna fick då sätta sig två och två på en speciellt avsedd gungbräda och dricka vattnet. Teorin var att vattnet skulle fördelas bättre i kroppen och få mer effekt om man rörde på sig samtidigt som man drack. Badhuset såldes 2021 men såväl källa som pensionat är fortfarande i bruk.
fotografi, bilder
Här väntas det på Kung Oscar II den 20 augusti 1890. Flickorna i de vita klänningarna och med vita band i håret stod ordnade i två led (84 st) och hade till uppgift att kasta blommor ur sina blomsterkorgar där kungen skulle gå fram. Till minne av detta får varje flicka en specialtillverkad minnesmedaljong i ett etui klätt med siden och sammet i rött, som kan bäras som halssmycke eller brosch, detta är en gåva från Grevinnan von Hallwyl. Smycket består av en präglad oval i bronsgul metall med kunglig krona och en rosenkvist i mittpartiet och med texten: Ljusne 20/8-1890 runt kanten. Ramen kring ovalen är en miniatyrkopia av Ljusnekätting, det vill säga en kätting från Ljusne kättingsmedja. En av dessa broscher finns på Ljusne bruksmuseum. Som 4:e flicka från vänster står greveparets dotter Irma von Hallwyl. I den vänstra raden med flickor står som nummer sju Augusta Fager (född 1870, gift Augusta Persson, mor till Oskar Persson, Ljusne). Mannen längst fram till vänster heter Daniel Wallin. Vid standaret står Sjökvist som senare flyttade till Vallvik.
Manbyggnaden, framsidan och ena gavelen. Uppförd av kalksten, spritputsad och avfärgad i vitt. Tak täckt med svart skiffer. Balkongen uppförd 1930 efter ritningar av arkitekten Erik Fant. Innan altanen tillkom fanns även i bottenvåningen sju axlar. Ottenby kungsgård är en herrgård i Mörbylånga kommun. Ottenbys nämns första gången i skrift år 1282. Under medeltiden omfattade Ottenby 19 gårdar och tillhörde Nydala kloster. Gårdarna drogs in av Gustav Vasa och gjordes till kungsladugård med schäferi och stuteri. Ett statligt stuteri för hästar till armén fanns 1831-1892. Även senare fortsattes stuteriverksamheten och många framgångsrika halvblodshästar föddes upp på Ottenby. Till kungsgårdens byggnader hör huvudbyggnaden med flyglar, ruiner av äldre uthusbyggnader, samt Karl X Gustafs mur, som begränsade kronans egendom mot norr och uppfördes 1654-55 för att stänga in de kungliga dovhjortarna i lunden. Huvudbyggnaden uppfördes 1804 efter ritningar av hovintendent Carl Fredrik Sundvall. Det är en vitputsad stenbyggnad med valmat tak. Flygelbyggnaderna är uppförda i kalksten under slutet av 1700-talet.Sedan 1935 är Ottenby kungsgård ett statligt byggnadsminne. Gården ägs av Statens fastighetsverk. Källa Wikipedia 2009-10-23.
Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)
Exteriörbild av Alebo Pensionat i Södra Unnaryd. Byggnadens centrala del har en bred indragen balkong i två våningar där en klätterväxt slingrar sig. Till höger i bild står en blommande syrenbuske. Avsett för vykort. I Alebo finns det en källa vars vatten med hög järnhalt har ansetts vara hälsobringande och äga läkande egenskaper. Källan började användas som hälsobrunn redan i början av 1700-talet. Vattnet blev särskilt känt för sin kraftiga verkan mot anemi ("blodbrist") och reumatism. 1889 byggdes här ett badhus och 1897 uppförde man Brunnshotellet invid källan, inrymd i ett smalt åttakantigt brunnshus. I badhuset fanns fyra rum med badkar, två duschrum och ångbad. Det fanns ett annat rum för massage samt ett litet rum för uppvärmning av vattnet. Av badboken från 1889 och 1890 framgår att här erbjöds karbad, gyttjebad, tallbad, ångskåp, saltbad och dusch och från 1892 erbjöds även ett mineralbad. En badläkare gav varje patient ordinationer utifrån åkomma. Mellan åren 1896 och 1899 kulminerade aktiviteten här på Alebo hälsobrunn och badanstalt. Brunnsdrickningen ägde rum mellan klockan sju och åtta på morgonen. Gästerna fick då sätta sig två och två på en speciellt avsedd gungbräda och dricka vattnet. Teorin var att vattnet skulle fördelas bättre i kroppen och få mer effekt om man rörde på sig samtidigt som man drack. Badhuset såldes 2021 men såväl källa som pensionat är fortfarande i bruk.
Anderstorp i Lindome, ca 1900. Detta är den s k gamla "byggningen" som låg vid bron. Stolparna som syns t.v är en port som leder till gamla fabriken vilken ligger strax intill ån. "Byggningen" var i 3 vån. Det var 17 rum i varje våning. Från början var det meningen att de skulle upplåtas för flickor, men efter hand gifte de sig och hela familjen fick bo i detta enda rum. Köket måste delas av många och det fanns bara en öppen spis. Varje husmor måste ha sin egen brandring att laga mat på. Det kunde hända att upptill sju kvinnor åt gången måste samsas vid spisen och mestadels var sämjan god. De som hade en brandring längst in brände sig. Det blev påfrestande med trätor som följd. I huset fanns ett par 2-rumslägenheter med kök. Omkring 135 personer bodde i byggningen. Barnen fick börja arbeta på fabriken när de var 12 år. Dagen började kl. 6 och först kl. 18 upphörde arbetet. Det var hårt att stå instängda i så många timmar för liten lön. En fullgod arbetare, en karl, hade 7:50 kr i veckan.
Sjöofficeren, bankmannen, publicisten och riksdagsmannen André Oscar Wallenberg behöver ingen närmare presentation. Här ska endast kort tecknas för hans tid i födelsestaden. Född i Linköping den 19 november 1816 som son till dåvarande lektor Marcus Wallenberg och dennes maka Anna Laurentia Barfoth. Familjen var vid tiden bosatt i släktens stadsgård invid Nygatan inom nuvarande kvarteret Epåletten. Kort efter André Oscars nedkomst valde fadern att lämna lärarollen för ny yrkesbana inom kyrkan. Prästvigd 1817 utnämndes han redan 1819 till biskop i Linköpings stift. För familjen innebar det ny hemvist i stadens biskopsgård, då som nu belägen alldeles norr om domkyrkan. År 1825 skrevs André Oscar in vid det intilliggande Linköpings trivialskola och gymnasium. Efter sju års studier avlade han examen vårterminen 1832 och kort därefter avreste han till Karlskrona för att som jungman mönstra på för en resa till Västindien. Han var då ännu inte 16 år fyllda. Åter i Karlskrona avlade han sjöofficersexamen 1835 och seglade därefter några år i svenska flottan. Vid sidan var han en tid även befälhavare på passagerarfartyget, med det för Wallenberg passande namnet, Linköping. Fartyget som gick traden Linköping-Stockholm var byggt på Motala varv och var det första svenska fartyget som framdrevs med propeller. Under den beskrivna tiden var Wallenberg ännu skriven i Linköping. Fadern hade dött redan under Wallenbergs resa till Västindien. Modern hade därav fått lämna den forne biskopens tjänstebostad och hyrde därefter in sig i den så kallade Slottsflygeln, som innan den revs var belägen alldeles invid Storgatan. Först omkring år 1845 lämnade Wallenberg födelsestaden för vidare öden i Sundsvall och inte minst Stockholm, där han bland annat kom att grunda Stockholms Enskilda Bank och lägga grunden till Wallenbergs affärsimperium.
Enligt påskrift porträtt av fröken Anna Wiström, Öjebro. Tolkat vara Anna Wiström, född i Öjebro backekvarn 1844 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Åren gick till synes sin gilla gång för familjen. Först i november månad 1869 bröt Anna upp för att flytta till Lommaryd i Jönköpings län, där hon som mamsell kom att ingå i kyrkoherdeparet Wiströms hushåll, rimligtvis släktingar till Anna. Efter ett år i Linköping var hon tillbaka i Öjebro lagom till årskiftet 1976/77. Fortfarande som mamsell men nu hos en äldre syster och hennes make i Solbergakvarnen. Ännu en lång period löper i Annas liv utan att källorna anger något anmärkningsvärt, förutom en kort notis om att hon vistas i Ramstorp i Bjälbo utan att vara skriven i socknen. En förklaring kommer 1895, då hon verkligen skriver sig i Bjälbo och tar tjänst, eller troligtvis fortsätter sitt arbete, som hushållerska hos hemmansägare Adolf Fritz Peterstrand i Ramstorps västergård. Denne var sedan en tid änkling men även till åren kommen för lantbruksarbete. År 1902 sålde han därför gården och bröt upp för ett mindre ansträngt liv i Skänninge. En hushållerska ansåg han sig alltjämt behöva så Anna flyttade med. I stadens gård nummer 10 framlevde de vidare till Annas bortgång den 17 mars 1913.
Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.