Har sedan den 1 april 1909 forslat post 2 ggr i veckan på den 20 km långa linjen Öregrund - Norrboda på Gräsön. Därvid har posten förts över sundet utanför Öregrund i roddbåt och på Gräsön per cykel. Dålig väg, 30 á 40 kg post. Verkligt kraft och uthållighetsprov. Från den 1 oktober 1927 har turerna ökats till 4 i veckan därav 3 till Ösäng, 23 km och 1 till Örskärs lots och fyrplats, 29 km. För att komma dit måste lantbrevbäraren över ännu ett sund mellan Gräsö och Örskär, vilket ligger öppet för ostliga och västliga vindar från havet och vintertiden ibland utmärkes av svår isgång. Nu har lantbrevbäraren blivit i stånd att skaffa sig en motorbåt för denna transport och en bil av märket Ford, för brevbäringen på Gräsön. Den nya tiden bryter fram på kommunikationernas område även i denna isolerade trakt. Fotot togs vid inspektion av lantbrevbäringen den 16 juli 1927. Det visar Eriksson med familj på hans förstukvist det vill säga hustru och allenast 8 barn. Den 9:e och 10:e blevo så förskräckta för kameran, att de storskrikande sprungo och gömde sig. Eriksson synes mig förtjäna att förevigas i museet såsom exempel på en verklig svensk kraftkarl. Han hade snyggt och ordentligt både ute och inne, ungarna var välfödda och rödkindade. Ibland flera nätter i rad ute på fiske för familjens försörjning. Men hustrun ännu vassare. Dock ej i posten. Uppsala den 14 nov. 1927. Vilhelm Petrelius, Gräsö, Öregrund.
Från 299 kr
"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.