Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.

Från 299 kr

Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.

Från 299 kr

Har sedan den 1 april 1909 forslat post 2 ggr i veckan på den 20 km långa linjen Öregrund - Norrboda på Gräsön. Därvid har posten förts över sundet utanför Öregrund i roddbåt och på Gräsön per cykel. Dålig väg, 30 á 40 kg post. Verkligt kraft och uthållighetsprov. Från den 1 oktober 1927 har turerna ökats till 4 i veckan därav 3 till Ösäng, 23 km och 1 till Örskärs lots och fyrplats, 29 km. För att komma dit måste lantbrevbäraren över ännu ett sund mellan Gräsö och Örskär, vilket ligger öppet för ostliga och västliga vindar från havet och vintertiden ibland utmärkes av svår isgång. Nu har lantbrevbäraren blivit i stånd att skaffa sig en motorbåt för denna transport och en bil av märket Ford, för brevbäringen på Gräsön. Den nya tiden bryter fram på kommunikationernas område även i denna isolerade trakt. Fotot togs vid inspektion av lantbrevbäringen den 16 juli 1927. Det visar Eriksson med familj på hans förstukvist det vill säga hustru och allenast 8 barn. Den 9:e och 10:e blevo så förskräckta för kameran, att de storskrikande sprungo och gömde sig. Eriksson synes mig förtjäna att förevigas i museet såsom exempel på en verklig svensk kraftkarl. Han hade snyggt och ordentligt både ute och inne, ungarna var välfödda och rödkindade. Ibland flera nätter i rad ute på fiske för familjens försörjning. Men hustrun ännu vassare. Dock ej i posten. Uppsala den 14 nov. 1927. Vilhelm Petrelius, Gräsö, Öregrund.

Från 299 kr

Foto, ur album som tillhört Edit Melin, med bildtext: "Fotograferat utanför Slottsvikens pensionat 1947. "Edit Viola Persson föddes 31/10 1918. Hon växte upp på Wallinsgatan i Mölndal där hennes far Verner Persson ägde och drev en handelsträdgård. Modern Hette Elvira men kallades Vera. Edit hade två bröder, storebror Fritz och lillebror Per Olof "Pelle". Hon arbetade åt sin far redan som barn med grönsaksodling o. dyl. "Vi fick trycka ner folkskiten runt gurkorna med bara händerna", berättade hon. Verner var mycket sträng och barnen fick jobba hårt. I ungdomen gick hon på Wendelsbergs folkhögskola. Hon träffade Åke Melin från Kållered som tillsammans med brodern Gösta Melin hade Bröderna Melins Vattenfabrik. Åke och Gösta drev även ett mindre cementgjuteri och sågade is på Tulebosjön om vintrarna. Edit och Åke gifte sig 28/6 1947 på Slottsvikens pensionat. Paret fick två söner, Lars Åke och Sven Olof (Olle). Under några år på 1950-talet ägde hon Edits Blomsterhandel på Sanatoriegatan 27 i Kålltorp. Hon jobbade sedan i vattenfabriken tills den lades ned 1974. Edit avled 11/10 2000 efter en tids sjukdom.

Från 299 kr

Bröllop mellan Edit och Åke Melin. Fotograferat utanför Slottsvikens pensionat. Edit Viola Persson föddes 31/10 1918. Hon växte upp på Wallinsgatan i Mölndal där hennes far Verner Persson ägde och drev en handelsträdgård. Modern Hette Elvira men kallades Vera. Edit hade två bröder, storebror Fritz och lillebror Per Olof "Pelle". Hon arbetade åt sin far redan som barn med grönsaksodling o. dyl. "Vi fick trycka ner folkskiten runt gurkorna med bara händerna", berättade hon. Verner var mycket sträng och barnen fick jobba hårt. I ungdomen gick hon på Wendelsbergs folkhögskola. Hon träffade Åke Melin från Kållered som tillsammans med brodern Gösta Melin hade Bröderna Melins Vattenfabrik. Åke och Gösta drev även ett mindre cementgjuteri och sågade is på Tulebosjön om vintrarna. Edit och Åke gifte sig 28/6 1947 på Slottsvikens pensionat. Paret fick två söner, Lars Åke och Sven Olof (Olle). Under några år på 1950-talet ägde hon Edits Blomsterhandel på Sanatoriegatan 27 i Kålltorp. Hon jobbade sedan i vattenfabriken tills den lades ned 1974. Edit avled 11/10 2000 efter en tids sjukdom.

Från 299 kr

Foto ur album som tillhört Edit Melin med bildtext: "Uppställning utanför altanen." Edit Viola Persson föddes 31/10 1918. Hon växte upp på Wallinsgatan i Mölndal där hennes far Verner Persson ägde och drev en handelsträdgård. Modern Hette Elvira men kallades Vera. Edit hade två bröder, storebror Fritz och lillebror Per Olof "Pelle". Hon arbetade åt sin far redan som barn med grönsaksodling o. dyl. "Vi fick trycka ner folkskiten runt gurkorna med bara händerna", berättade hon. Verner var mycket sträng och barnen fick jobba hårt. I ungdomen gick hon på Wendelsbergs folkhögskola. Hon träffade Åke Melin från Kållered som tillsammans med brodern Gösta Melin hade Bröderna Melins Vattenfabrik. Åke och Gösta drev även ett mindre cementgjuteri och sågade is på Tulebosjön om vintrarna. Edit och Åke gifte sig 28/6 1947 på Slottsvikens pensionat. Paret fick två söner, Lars Åke och Sven Olof (Olle). Under några år på 1950-talet ägde hon Edits Blomsterhandel på Sanatoriegatan 27 i Kålltorp. Hon jobbade sedan i vattenfabriken tills den lades ned 1974. Edit avled 11/10 2000 efter en tids sjukdom.

Från 299 kr

Godsfärjan "Starke", Kapten Eriksson på kommandobryggan . Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet… Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen

Från 299 kr

Godsfärjan "Starke", salongen efter ombyggnad. Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet… Mina under aktern Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov. Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

En klassisk Massebild tagen från ladugårdens östra höglugg! Här ser man Bergmans familj stå på gårdsplanen med manbygggnad och flygel bakom sig. T v ser man det stora brygghuset från 1800-talets mitt, vilket innehåller snickarbod hiterst, källare i mitten och brygghus med dubbla bakugnar t h och kölna och magasin på loftet. Manbyggnaden är troligen byggd i två etapper, c:a 1772 och 1795, den hade ursprungligen flistak, men moderniserades med tegeltak och större fönster vid 1800-talets mitt. Mellan huset är en vindskyddande port uppsatt. Byggnaderna ser likadana ut idag. Framför husen är en putsad stenmur med lock av trä. Muren står mycket nära manbyggnaden och går fram mot mitten av flygeln. Troligen tillhör den ett äldre byggnadsskede på gården. En dubbel fågelholk i form av ett hus sitter på en stör. Man ser de typiska trägrindarna med täckt nederdel och rombrutig överdel, det finns en likadan gånggrind vid manbyggnadens gavel intill en körgrind, för gårdsplanen var helt inhägnad. Ovanför gånggrinden skymtar ett okänt hus. Längst t v ligger en hög rivningsvirke av okänt ursprung. Längst t h ligger ris och ved för den utanför bild belägna vedboden. Familjen Bergman har inte klätt upp sig, utan står här i sina arbetskläder. Från vänster ses Tomas, 38 år, gårdens stutar framför en arbetsvagn, hustrun Maria född Georgsdotter från Botels Vilhelm Larssons part, 35 år, dottern Tekla, 8 år, modern Brita född Larsdotter från Gumbalde Olof Larssons part, 66 år, och fadern Nils, 68 år. Bakom muren t h om grinden sticker ett huvud upp! Det är sonen Niklas 3 ½ år.

Från 299 kr

Porträtt av Gustaf Fröding. Gustaf Fröding, svensk skald, född 22 augusti 1860 på Alsters bruk utanför Karlstad, död 8 februari 1911 i Stockholm. Hans mor Emilia Agardh, dotter till biskop C.A. Agardh, skötte hushållet ensam sedan fadern Ferdinand Fröding 1865 insjuknat i "nervösa åkommor", något som låg i släkten. Familjen bosatte sig 1867 i Kristinehamn. Gustaf tog studentexamen i Karlstad 1880. 1881 blev han myndig och samma år dog fadern. Gustaf hade då börjat studera i Uppsala, men festade upp arvet på 17.000 kronor under två år och lyckades därefter inte återuppta sina studier. Vårterminen 1885 återupptog han studier i språk och litteratur, som visserligen inte slutfördes, men som fick honom intresserad av poeterna Shelley, Burns och Byron. Under 1885 börjande han publicera dikter i Karlstads-Tidningen. 1887 blev han anställd vid Karlstads-Tidningen, men 1889 försämrades hans psykiska hälsa. Tack vare ett nytt arv kunde han tillbringa tid vid en tysk kurort, och där sammanställde han debutsamlingen Gitarr och dragharmonika, som utkom i maj 1891. I ytterligare tre år var han anställd vid Karlstads-Tidningen men 1894 blev han sinnessjuk, möjligen schizofren. Strax före insjuknandet hade han färdigställt samligen Nya dikter. De båda samlingarna Räggler och paschaser utkom 1895 och 1897. 1896 kom Stänk och flikar. 1897 kom Nytt och gammalt och 1898 Gralstänk samt broschyrerna Om lifsmonader och Grillfängerier. 1898 togs Gustaf Fröding in på Uppsala hospital och utskrevs därifrån 1905. Från 1906 och fram till döden den 8 februari 1911 vårdades han i Stockholm med undantag av vissa friska perioder. Han skrev 1908 samlingen Reconvalescentia som utgavs 1913. 1910 utkom Efterskörd. Gustaf Fröding är begraven i Uppsala. Källa: www.skolor.lund.se

Från 299 kr

En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Envånings knuttimrad bostadshus med förstebro. Släktgrupp på Kristinadagen, 20 personer utanför stugan. Fru Klara Sjöberg Bilden föreställer Clara Sjöberg (hon stavade själv med "C" enligt ett brev från 19XX) och hennes barn, deras äkta hälfter och barn. Från vänster: 1. Sonja (stående och hållande i stol), dotter till Mimmi och Karl Gustafsson. 2. Alice (stående bredvid Sonja), dotter till Rudolf och Selma Sjöberg. 3. Gösta (stående med Vegamössa), son till Mimmi och Karl Gustafsson. 4. Selma Sjöberg (stående med barhuvat barn i famnen) gift med Gunnar Sjöberg. 5. Inga (i Selmas famn), barn till Selma och Gunnar Sjöberg. 6. Gunnar Sjöberg (stående med ljus hatt), son till Clara Sjöberg. 7. Mimmi Gustafsson (stående med litet barn med mössa), dotter till Clara Sjöberg och gift med Karl Gustafsson. 8. Marianne (i mamma Mimmis famn med ljus mössa), dotter till Mimmi och Karl Gustafsson. 9. Elisabet (stående mellan farstukvist och fönster), dotter till Clara Sjöberg, ogift. 10. Rudolf Sjöberg (stående med cigarett), son till Clara Sjöberg. Gift med Selma (sittande vid bordet). 11. Astrid, 10 år (sittande med sjömansklänning), dotter till Stina och Ragnar Albrektsson. 12. Gunvor (stående vid Astrid) 13. "Margit" Margareta (sittande med mörk klänning), dotter till Rudolf och Selma Sjöberg. 14. Selma Sjöberg (sittande vid bordet med ljus klänning), gift med Rudolf Sjöberg. 15. Stina Albrektsson, född Sjöberg (egentligen Kristina, sittande med mörk klänning), dotter till Clara Sjöberg och gift med Ragnar Albrektsson. 16. Ragnar Albrektsson (sittande med pipa), gift med Stina Albrektsson. 17. Lennart Gustafsson (sittande på marken, längst till vänster), son till Mimmi och Karl Gustafsson. 18. Bertil Gustafsson (sittande på marken med knäppta händer), son till Mimmi och Karl Gustafsson. 19. Clara Sjöberg (äldre kvinna med randig klänning), ägare till Helleboda. 20. Karl Gustafsson (sittande med ljus hatt), gift med Mimmi. Kompletterande upplysningar har lämnats av: Mats Åkerberg, Jungmansgatan 4, 276 60 Skillinge (har foto i privat ägo, samt intern information i släkten).

Från 299 kr

Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr