Repetition av skådespelet "Giv oss fred". Skådespelaren Sture Ström sitter till häst. Kusken Gustav Jansson är med och håller reda på hästen. Platsen är uppbyggd med klocktorn och stadsmur. Till höger ligger ett timmerhus. I bakgrunden ses Arbogaån och tornet på Heliga Trefaldighetskyrkan. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner". Fler bilder finns i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Från 299 kr
Publiken samlad för att se skådespelet "Giv oss fred" på museigården. Mannen som står upp, är Lars David Hamrelius. Snett till höger, nedanför honom, sitter en man som kan vara Olle Göransson. Framför honom sitter Bo Jansson och Barbro Jansson och studerar programmet. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
Publiken väntar på föreställningen "Giv oss fred". På nedersta raden, från vänster, sitter Mona-Lisa Bergström, Christel Krisat och Thomas Bergström. Sufflören sitter i mitten. På andra raden, längst till höger, ses Inger Kanders. På mitten, i bildens överkant, ses Lars David Hamrelius och till höger om honom Bo Jansson och Barbro Jansson. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
Bygdespelets Vänner tackar för applåderna. De har just framfört skådespelet "Giv oss fred" på museets innegård. De två bröderna; Lasse Sommar (längst till vänster) och Florentin (blond, med ljus särk och fackla i handen) har ledande roller. Florentin spelas av Matts Deubler/Mats Deubler. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
Det här är en av Masses viktigaste bilder! Den visar synnerligen väl hur Lau såg ut för 100 år sedan! Det är ett helt annat landskap än idag. Nu växer det låg snårig skog över hela den öppna ytan fram till Gumauskas ställe i mitten och vidare bort till höger. Vi ser att vägen går på krönet av ancyllusvallen och det gör den faktiskt än idag! Den öppna ytan tillhör skifteslaget/allmänningen. Här syns inga tunar. Vem betade här? Borta vid husen anar man tunar. Vi ser många intressanta boplatser och byggnader. Längst t v står en oxel och t h om den anar man långt bort en husgavel. Det är troligen brygghuset på Bergmans part nuvarande Haase/Wahlströms. Sedan ser vi Laurin/Ahlströms lilla ställe som Lau kommun köpte 1912 till fattigstuga. Manbyggnaden var säkert ett inpanelat 1700-tals bulhus med köks- och brygghusbakbygge i sten, se Bild 1131. T h om fattigstugan syns manbyggnaden med bakbygge och brygghus t v vid Bjärges västra part, nuvarande Kerstin Olssons. Sedan följer en bod, kanske dass eller vedbod till fattigstugan. Därefter ser man kyrkan och t h om den en ladugård, sannolikt tillhörig fattigstugan, se åter Bild 1131. T h om ladugården franträder nästan hela Öbergs ställe, nuvarande Gumauskas med både manbyggnad med bakbygge och ladugård, se Bild 615-617 och 597. Huset med långsidan synlig är Allmänningen Jakobssons torp, nuvarande Klints. Huset långt bak t h är Bjärges Anderssons, senare Lau friförsamling av Sv Missionsförbundets, nuvarande Helanders stuga och precis t h därom skymtar dess små uthus, se Bild 607 och 608. Längst th ser vi Bjärges norra part Melanders, nuvarande Tjernelds ladugårdar. Det var synd att Masse tog så få överblickbilder av bygden, för en sån här bild berättar väldigt mycket.
Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.
fotografi, skeppsporträtt
Masse visar här en stor fiskbåt, tvåmänning. Han har tagit bort durkarna, golvbräderna och tofterna, sittbrädena, så man ser insidan av båten med alla hel- och halvrängar. Båten har 3 par årtullar. Nabbu är Laubornas klassiska fiskeläge ute på nordöstra udden av Nyen på När. Det var fördelaktigt om fiskeläget kunde ligga på en udde så man slapp ro så långt ut till fiskeplatserna. Här ses en mängd båtar av samma sort uppdragna på stranden eller liggande i länningar, en slags ränna mellan stenrader i strandskvalpet eller grävda som diken in i land. Omkring 15 båtar går det att urskilja på bilden. Båtarna ägdes oftast gemensamt av 2-3 gårdsparter, särskilt storbåtarna hade flera ägare. Nabbu innehöll ett stort antal strandbodar, varav många var s k liggbodar med öppen spis, där man kunde övernatta. Stängerna är s k lysarstänger, inseglingsfyrar. Förr eldade man med tjärved uppe i toppen, senare hissade man upp fotogenlyktor med spegelglas bakom. Detta för att fiskarna mörka nätter skulle kunna hitta den rätta vägen hem.
Brita Christina Larsdotter (1805-1888) från Halvands i Garde var gift med båtsman Lars Ahlsten Glömsker. När hon blev änka gifte hon om sig med Nils Larsson Ahlström född 1806 från Gyle i Ala. De bosatte sig här 1852, var de bodde förut är inte känt, möjligen vid Bönde. De fick tre barn, varav dottern Helena Maria (1840-1902) tog över. Hon gifte sig 1863 med Anders Petter Andersson Häglund (1835-1920) från Hemmor. De fick 4 barn, men ingen tycks ha tagit över. Efter Anders Petters död revs gårdplatsen bort. Bilden är tagen från gamla Bjärgeskvior, som gick från kastalruinen snett upp över backarna mot kapellet vid Bjärges. Bakom bandtunar ser vi manbyggnaden, brygguset och ladugården. Manbyggnaden är 1700-talsmässig, en parstuga något mindre än genomsnittet. Baksidan är blind som det brukar vara på 1700-talshusen, längs väggarna på baksidan stod sparlakanssängarna och då kunde man inte ha fönster där, bara till kammaren mitt i huset. Fönstren är av 1800-talstyp. Före spåntaket hade huset sannolikt faltak. Brygghuset är ett reveterat bulhus eller ett pinnmurshus, vilket sistnämnda har tunna stenväggar i bulfälten i stället för bular. Det ser ut som om man har pinnat upp hela gavelspetsen med sten också. Faltaket och den höga skorstenen är ursprungliga. I bakgrunden skymtar ladugården med sitt faltak.
När två av Per Hanssons söner, Per och Carl Johan Persson år 1847 köpte sina föräldrars gårdspart, delade de den mellan sig. Per fick den part som blev den Petterssonska parten, se Bild 918 mfl, och Carl Johan fick den här parten. Carl Johan Persson född 1819 gifte sig 1848 med Brita Greta Larsdotter född 1821 från Gumbalde. Av deras 4 barn blev det blev det sonen Carl Oskar Carlsson född 1850 som tog över. Han gifte sig 1871 med Maragreta Maria Christensdotter född 1852 från Botvide. De fick 6 barn, varav sonen Vilhelm Karlsson född 1876 tog över. Han gifte sig 1902 med Alma Christensdotter född 1880 från Smiss södra part och Vilhelm flyttade dit och slog ihop sin föräldragård med sin nya gård, så denna part försvann och byggnaderna revs ner. Man kan undra vad de övriga syskonen tyckte om det? Masse tog påpassligt en bild av denna parts manbyggnad och flygel alldeles innan den revs. Man ser att det hela verkar lite övergivet och att gräset växer högt. Manbyggnaden var en vacker parstuga från 1840-talet med tillhörande brygghusflygel. Byggnaderna ser ut att vara i gott skick. Kunde ingen ha köpt dem i stället för att de revs bort kan man tycka?
Det här är en intressant bild som visar ladugårdens modernisering. På äldre vis står ladugården med långsidan mot vägen och gårdsplanen nås via ett portlider. Byggnaden har sannolikt varit den vanliga för socknen med brant agtak. De kilförsedda bjälkändarna sticker ut genom väggen. Men här har man moderniserat i etapper och byggt ut ladugården med en sektion till höger, så att bodlängan blivit sammanbyggd med ladugården. Agtaket har rivits bort och man har byggt ett foderloft i resvirke och lagt spåntak, vilket delvis blivit täckt med papp. Foderloftet har fått moderna fönster och man har huggit upp hål i murarna för att sätta in nya fönster där. I sitt äldre skede hade man bara små sidofönster vid dörrarna, de finns kvar till vänster om portlidret, men har murats igen vid dörrarna till höger. Ytterligare till höger har en ny dörr tagits upp och mellan dörrarna har en hoimdlucka murats igen. Vad bodlängan ursprungligen innehållit är inte känt. Av bjälkändarna med kilar att döma var också denna byggnad gammal och hade troligen agtak. Dess vänstra del ser ut att delvis vara ombyggd av putsen att döma och den breda porten. Av de två andra äldre dörrarna med sidoljus var nog den högra ett lammhus. Dubbeldörrarna ledde nog till vagnbodar. Till vänster syns en modern slåttermaskin.
Det har ännu inte gått att komma på vem Albasmor var och vad stället har för bakgrund. Möjligen kan stället hänga samman med Anders Hansson född 1806 kommen från Snausarves ursprungspart. Han fick en bit jord av sin far och bosatte sig vid nya landsvägen intill den andra snausarveparten. Vid skiftet flyttades boplatsen till nuvarande platsen snett över vägen, se Bild 1107. Men det finns ingen som haft något namn som kan förknippas med "Albas". Huset är något av det äldsta som Masse har avbildat. Det är troligen en ofullständig parstuga från 1700-talets första hälft, bestående av ett rum på var sida om skorstensstocken och troligen ett synnerligen litet fönsterlöst kök mitt på baksidan, se Bild 1106. Huset skulle ursprungligen kunna ha haft flistak innan det fick faltak, långväggara är så pass höga att det kan förhålla sig så. Fönstren är extremt hörnplacerade, vilket är ett mycket gammalt tecken och som kan göra huset ännu äldre. Huset har bara 3 fönster, ett till salen på bortre gaveln och två på denna inpanelade del, som troligen var vardagsstugan. Rester av ett sekundärt fönster sitter uppe i gavelspetsen. Om det här var Anders Hanssons hus, måste han ha köpt det begagnat. Det kan också ha varit manbyggnad på föräldrahemmet och att han fick det när man byggde nytt stenhus hemma och han flyttade hit på 1830-talet. När man flyttade till den nya boplatsen 1908, blev tydligen det gamla huset stående en tid innan det revs bort. Kanske bodde någon annan i det kallad "Albasmor".
På bilden ser vi gårdsparten från åkern i sydost. Manbyggnaden har ännu inte fått sitt bakbygge. Bilden domineras av den stora ladugården i sten med högt foderloft och många spröjsade fönster, som här bara är ett par år gammal. Den innehöll fähus vid varje ände och lada i mitten. När man slutade med korna 1947 byggde man successivt om ladugården till lagerhus för den grönsaks-, frukt- och bärodling man gick över till. Till vänster står en liten vedbod i resvirke under spåntak. Till höger skymtar en liten stuga som låg invid vägen och infarten till denna gårdspart. Det var sannolikt ett 1700-tals bulhus med faltak och ett litet bakbygge under snedtak. Här bodde Jakob Petter Andersson Lyberg född 1818 från När och hans fru Maria Catarina Olofsdotter född 1820 från Hemmor. Lyberg var en tid lysare vid Nabbu fiskeläge. Dottern Maria Elisabet född 1853 gifte 1881 med båtsmannen Karl Albrekt Karlsson Sjöpilt född 1853 från Dalbo på När. De fick 5 barn, alla gifte sig till andra håll. När frun dog gifte Karl Albrekt om sig med änkan Josefina Jakobsson boende nere vid Nybro och flyttade dit. Stugan övergavs och revs bort. En annan intressant detalj skymtar längst till höger: Det är det båda väderkvarnarna ovanför de östra Kauparveparterna. Den vänstra var en stor holländare med nedervåning i sten och 8-kantigt tornhus byggd 1878 och riven under andra världskriget (?). Till höger om denna anar man Hallsarve lilla stolpkvarn mitt för där vägen idag går ner mot Hammaren. Det verkar inte finnas några närbilder på kvarnarna.
I tidig morgonstund vid midsommar faller ljuset här på manbyggnadens baksida. Det är ett modernt hus med källare med blockimmiterande sockel och hög bostadsvåning med högsmala fönster sittande i små nischer som är välvda upptill. Huset är en parstuga med köks- och brygghusbakbygge. Det uppfördes 1905 av Theodor Thomsson född 1874 på grannparten. Föräldrarna Thomas Nilsson och Stina Lisa Johansdotter styckade av en bit mark från sin gårdspart, men själva tomten, vilken Theodor och hans fru Josefina Hansson född 1874 från Botels bebyggde, kom från den rivna parten av Hallsarve som uppgick i Bjärges Danielssons. Thomssons uppförde en ladugård i resvirke ungefär samtidigt med manbyggnaden och en lada några år efteråt. Theodor och Josefina fick sonen Hugo 1904, vilken övertog den lilla gården 1930. Hugo gifte sig 1929 med Ingegerd Helena Margareta Melander född 1908 från Bjärges och de fick sonen Verner 1930. Hugo Thomsson drev gården till 1972, då han sålde bort jorden. Byggnaderna med tomt köptes av Olof och Ingrid Stjernholm till fritidsfastighet. På bilden ser vi sannolikt Theodor Thomsson 40 år och sonen Hugo 10 år.
Häusating eller rättare sagt täckating betyder att agen skall läggas på taket på en enda dag. Agbasen skall se till att allt material finns på plats och räkna ut hur många som behövs för att klara arbetet på en dag. Sedan leder han arbetet under dagen. Åsarna och raftarna sattes på plats redan dagen innan, kanske hängde man agen om helarna då också, i o m att det är ett viktigt och tidskrävande arbete. 14 erfarna män står uppe på taket och lägger agen. De mest betrodda, byxkalarna, lägger agen ute vid gavlarna. De virar vidjor, den flätade agen, runt vindskaidsraften, den barkade stången längst ut. Det är mycket viktigt att detta görs noggrant, annars kan agtaket blåsa bort. T h nere på marken ser man en gubbe vira vidjor av agen. Det var ofta gubb-, sork- eller källingorkearbete. Övriga mindre erfarna la bördar med ag runt ett dubbelt rep, som bands ihop med ett bagghorn. Karlarna på taket drog sedan upp agbunten, här i fem banor. Agen trampades sedan fast mot raftarna. För att ytterligare packa agen slog man agen, vilket två karlar gör med en täckstake.
Den gamla manbyggnaden stod parallellt mot ladugården med gaveln mot vägen, men den var inte manbyggnad på den här parten, utan på Olof Jonassons part. Vid skiftet sålde Olof Jonasson sin part till Lars Hansson och flyttade till Amerika, men återkom och byggde nytt hus vid Gumbalde söder om Botels. Lars Hanssons flyttade in i Jonassons moderna stora manbyggnad och rev bort det här huset 1904. Det finns många exempel på rivna manbyggnader i Masses Laubilder, tex från Anderse och Bönde, hus som försvann trots att det egentligen inte vara några fel på dem. Det finns en stenhusresolution för denna försvunna part från 1810. Då bör detta ganska långa och smala hus utan sockel vara byggt, ursprungligen med golvet i marknivå. Gissningsvis moderniserades huset på 1840-talet, då det höjdes för att få källare, försågs med gesims och brutet tak med pulpetfrontespis som så många andra hus i socknen, t ex Liffride och Bönde. Nya stora fönster sattes in, men de gamla fick duga uppe på gavelfältet. Barnen på bilden är hittills okända, den stora flickan t v är troligen Lars Hanssons dotter Agnes Maria Lorentina 9 år.
Masse har tagit en bild både av en gotländsk idrott och av en gårdsmiljö. Familjen Karlsson på Hallsarve var Masses vänner och det finns många bilder från denna gårdspart. Här spelar man pärk, ett mycket gammalt bollspel med två lag, en föregångare till tennis. Mannen längre bort i mitten skall serva och med handen slå bollen in i rutan, pärken, som ligger utlagd framför den främre mannen, som står beredd och ska ta emot serven. Uthusbyggnaderna på denna Hallsarvepart är från olika tidsåldrar. Byggnaden längst till vänster innehåller flera bodar och har magasin på loftet, därav alla små vädringsgluggar. Den är troligen byggd fram emot 1800-talets slut. Nästa byggnad med låga stenväggar och högt brant faltak är gammal, kunde nästan vara från 1700-talet, okänd funktion. Sedan följer ett tröskhus under faltak från 1800-talets andra hälft. Ladugården är byggd eller ombyggd till det här skicket på 1880-talet av fönstren att döma. Den innehåller lada bakom tröskhuset, därefter fänhus med hoimd, hoimdluckan syns tydligt mitt på väggen.
Masse har inväntat det rätta släpljuset på gaveln, varje detalj framträder tydligt och skuggor syns från sidoåsens ände och vindskaidsraften, stången längst ut som agen skall vara virad kring, men här har agen blåst bort. Raftarna, som agen ligger på, står på väggarna och stödjer sig mot de kraftiga åsarna högt uppe, vars ändar sticker ut på gaveln. Gaveln är byggd ända upp i nock i sten, utom en liten triangel högst upp, vilken släpper in lite ljus och luft, samt också ladugårdssvalan, som måste kunna komma in. Högt uppe sitter små vindögon skapade av vinkelställda stenar, detta är foderloftets enda ljusinsläpp jämte det från nocken. Man ser fyra rader med små träpluggar i väggen. Det är resterna efter byggnadsställningens bommar, vars ändar byggdes in i murverket när ladugården uppfördes, så gjorde man med alla stenbyggnader från 1100-talet och framåt. När byggnaden var färdig och man tog ner ställningen, högg man av bomändarna jäms med väggytan och putsade oftast över dem. Men här sticker de ut lite. Det gör också bjälklagens ändar längs långsidorna, säkrade med blaigare, stora träkilar. Masse har även sneglat på motivet t h om ladugården. Lammhushörnet som skymtar ramar in gården innanför. Där ser man en vagn och i bakgrunden skymtar grannpartens nya manbyggnad.
Vördsamt porträtt av fröken Sofia Stenhammar, enligt påskrift syster till Hedda Stenhammar och prosten Stenhammar från Häradshammar. Tolkad av detta föreställa Elisabeth Sofia Petronella, född 1824 som dotter till prosten Christian Stenhammar och makan Anna Charlotta Kernell. Fadern var vid tiden prost i Törnevalla. År 1838 gick modern bort och lämnade den redan åldrige prosten ensam med elva barn. Sofia lämnade därför föräldrahemmet tidigt och vi finner henne i förstone som mamsell i brukspredikantens Alméns hushåll i Gusum. Efter en tid flyttade hon tillbaka till fadern, som nu var kyrkoherde i Häradshammar, och kom efterhand att bli hans enda kvarvarande barn i hushållet tills han somnade in under årets första dagar 1866. Sofia kunde dock bli kvar i prästgården. En syster till henne hade gift sig med prästvigde Johan August Tornberg, som nu tog över prästskapet i Häradshammar efter svärfadern. Längre fram i livet kom Sofia att förvärva ett eget hem i Rönö där systrarnas roller var ombytta efter att systern blivit änka. Sofias hemman Loviseberg kom att bli systrarnas gemensamma hem tills döden skilde dem åt 1888. Sista delen av sitt liv var Sofia inneboende hos en annan syster på Bo säteri i Västra Harg. Hon avled efter ett långt liv den 20 september 1908.
Porträtt av fröken Augusta Ullman. Född i Skänninge 1842 som dotter till stadsfiskal Anders Magnus Ullman och dennes hustru Amalia Söderström. Fadern gick bort i början av år 1850 och kvar stod änkan med nio barn. Hur livet tog sig ut för de kvarvarande familjemedlemmarna ger källorna endast vaga svar men på något vis lyckades modern fostra barnen som med stigande ålder lämnade hemmet en efter en. Vid 16 års ålder blev det Augustas tur att bli egen och vi finner henne i förstone hos släktingar i Alunda nära Östhammar. I september månad 1861 flyttade hon till Kullerstad för att som mamsell ta tjänst på godset Ribbingsholm, vilket på sikt kom att få avgörande betydelse för hennes liv. Herrskapet Westerblads son Henning var bara en gosse vid tiden men med tiden blev han stor, tycke uppstod mellan dem, och till hösten 1873 ingick de äktenskap. I sammanhanget hade svärmodern lämnat Ribbingsholm och istället köpt Tvärdala herrgård i Västra Husby. Så länge hon var i livet arrenderade Henning och Augusta godset men efter hennes död 1889 bröt de upp för ny tillvaro i Linköping.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.