Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.
Från 299 kr
fotografi, skeppsporträtt
Masse visar här en stor fiskbåt, tvåmänning. Han har tagit bort durkarna, golvbräderna och tofterna, sittbrädena, så man ser insidan av båten med alla hel- och halvrängar. Båten har 3 par årtullar. Nabbu är Laubornas klassiska fiskeläge ute på nordöstra udden av Nyen på När. Det var fördelaktigt om fiskeläget kunde ligga på en udde så man slapp ro så långt ut till fiskeplatserna. Här ses en mängd båtar av samma sort uppdragna på stranden eller liggande i länningar, en slags ränna mellan stenrader i strandskvalpet eller grävda som diken in i land. Omkring 15 båtar går det att urskilja på bilden. Båtarna ägdes oftast gemensamt av 2-3 gårdsparter, särskilt storbåtarna hade flera ägare. Nabbu innehöll ett stort antal strandbodar, varav många var s k liggbodar med öppen spis, där man kunde övernatta. Stängerna är s k lysarstänger, inseglingsfyrar. Förr eldade man med tjärved uppe i toppen, senare hissade man upp fotogenlyktor med spegelglas bakom. Detta för att fiskarna mörka nätter skulle kunna hitta den rätta vägen hem.
Brita Christina Larsdotter (1805-1888) från Halvands i Garde var gift med båtsman Lars Ahlsten Glömsker. När hon blev änka gifte hon om sig med Nils Larsson Ahlström född 1806 från Gyle i Ala. De bosatte sig här 1852, var de bodde förut är inte känt, möjligen vid Bönde. De fick tre barn, varav dottern Helena Maria (1840-1902) tog över. Hon gifte sig 1863 med Anders Petter Andersson Häglund (1835-1920) från Hemmor. De fick 4 barn, men ingen tycks ha tagit över. Efter Anders Petters död revs gårdplatsen bort. Bilden är tagen från gamla Bjärgeskvior, som gick från kastalruinen snett upp över backarna mot kapellet vid Bjärges. Bakom bandtunar ser vi manbyggnaden, brygguset och ladugården. Manbyggnaden är 1700-talsmässig, en parstuga något mindre än genomsnittet. Baksidan är blind som det brukar vara på 1700-talshusen, längs väggarna på baksidan stod sparlakanssängarna och då kunde man inte ha fönster där, bara till kammaren mitt i huset. Fönstren är av 1800-talstyp. Före spåntaket hade huset sannolikt faltak. Brygghuset är ett reveterat bulhus eller ett pinnmurshus, vilket sistnämnda har tunna stenväggar i bulfälten i stället för bular. Det ser ut som om man har pinnat upp hela gavelspetsen med sten också. Faltaket och den höga skorstenen är ursprungliga. I bakgrunden skymtar ladugården med sitt faltak.
När två av Per Hanssons söner, Per och Carl Johan Persson år 1847 köpte sina föräldrars gårdspart, delade de den mellan sig. Per fick den part som blev den Petterssonska parten, se Bild 918 mfl, och Carl Johan fick den här parten. Carl Johan Persson född 1819 gifte sig 1848 med Brita Greta Larsdotter född 1821 från Gumbalde. Av deras 4 barn blev det blev det sonen Carl Oskar Carlsson född 1850 som tog över. Han gifte sig 1871 med Maragreta Maria Christensdotter född 1852 från Botvide. De fick 6 barn, varav sonen Vilhelm Karlsson född 1876 tog över. Han gifte sig 1902 med Alma Christensdotter född 1880 från Smiss södra part och Vilhelm flyttade dit och slog ihop sin föräldragård med sin nya gård, så denna part försvann och byggnaderna revs ner. Man kan undra vad de övriga syskonen tyckte om det? Masse tog påpassligt en bild av denna parts manbyggnad och flygel alldeles innan den revs. Man ser att det hela verkar lite övergivet och att gräset växer högt. Manbyggnaden var en vacker parstuga från 1840-talet med tillhörande brygghusflygel. Byggnaderna ser ut att vara i gott skick. Kunde ingen ha köpt dem i stället för att de revs bort kan man tycka?
Det här är en intressant bild som visar ladugårdens modernisering. På äldre vis står ladugården med långsidan mot vägen och gårdsplanen nås via ett portlider. Byggnaden har sannolikt varit den vanliga för socknen med brant agtak. De kilförsedda bjälkändarna sticker ut genom väggen. Men här har man moderniserat i etapper och byggt ut ladugården med en sektion till höger, så att bodlängan blivit sammanbyggd med ladugården. Agtaket har rivits bort och man har byggt ett foderloft i resvirke och lagt spåntak, vilket delvis blivit täckt med papp. Foderloftet har fått moderna fönster och man har huggit upp hål i murarna för att sätta in nya fönster där. I sitt äldre skede hade man bara små sidofönster vid dörrarna, de finns kvar till vänster om portlidret, men har murats igen vid dörrarna till höger. Ytterligare till höger har en ny dörr tagits upp och mellan dörrarna har en hoimdlucka murats igen. Vad bodlängan ursprungligen innehållit är inte känt. Av bjälkändarna med kilar att döma var också denna byggnad gammal och hade troligen agtak. Dess vänstra del ser ut att delvis vara ombyggd av putsen att döma och den breda porten. Av de två andra äldre dörrarna med sidoljus var nog den högra ett lammhus. Dubbeldörrarna ledde nog till vagnbodar. Till vänster syns en modern slåttermaskin.
Det har ännu inte gått att komma på vem Albasmor var och vad stället har för bakgrund. Möjligen kan stället hänga samman med Anders Hansson född 1806 kommen från Snausarves ursprungspart. Han fick en bit jord av sin far och bosatte sig vid nya landsvägen intill den andra snausarveparten. Vid skiftet flyttades boplatsen till nuvarande platsen snett över vägen, se Bild 1107. Men det finns ingen som haft något namn som kan förknippas med "Albas". Huset är något av det äldsta som Masse har avbildat. Det är troligen en ofullständig parstuga från 1700-talets första hälft, bestående av ett rum på var sida om skorstensstocken och troligen ett synnerligen litet fönsterlöst kök mitt på baksidan, se Bild 1106. Huset skulle ursprungligen kunna ha haft flistak innan det fick faltak, långväggara är så pass höga att det kan förhålla sig så. Fönstren är extremt hörnplacerade, vilket är ett mycket gammalt tecken och som kan göra huset ännu äldre. Huset har bara 3 fönster, ett till salen på bortre gaveln och två på denna inpanelade del, som troligen var vardagsstugan. Rester av ett sekundärt fönster sitter uppe i gavelspetsen. Om det här var Anders Hanssons hus, måste han ha köpt det begagnat. Det kan också ha varit manbyggnad på föräldrahemmet och att han fick det när man byggde nytt stenhus hemma och han flyttade hit på 1830-talet. När man flyttade till den nya boplatsen 1908, blev tydligen det gamla huset stående en tid innan det revs bort. Kanske bodde någon annan i det kallad "Albasmor".
På bilden ser vi gårdsparten från åkern i sydost. Manbyggnaden har ännu inte fått sitt bakbygge. Bilden domineras av den stora ladugården i sten med högt foderloft och många spröjsade fönster, som här bara är ett par år gammal. Den innehöll fähus vid varje ände och lada i mitten. När man slutade med korna 1947 byggde man successivt om ladugården till lagerhus för den grönsaks-, frukt- och bärodling man gick över till. Till vänster står en liten vedbod i resvirke under spåntak. Till höger skymtar en liten stuga som låg invid vägen och infarten till denna gårdspart. Det var sannolikt ett 1700-tals bulhus med faltak och ett litet bakbygge under snedtak. Här bodde Jakob Petter Andersson Lyberg född 1818 från När och hans fru Maria Catarina Olofsdotter född 1820 från Hemmor. Lyberg var en tid lysare vid Nabbu fiskeläge. Dottern Maria Elisabet född 1853 gifte 1881 med båtsmannen Karl Albrekt Karlsson Sjöpilt född 1853 från Dalbo på När. De fick 5 barn, alla gifte sig till andra håll. När frun dog gifte Karl Albrekt om sig med änkan Josefina Jakobsson boende nere vid Nybro och flyttade dit. Stugan övergavs och revs bort. En annan intressant detalj skymtar längst till höger: Det är det båda väderkvarnarna ovanför de östra Kauparveparterna. Den vänstra var en stor holländare med nedervåning i sten och 8-kantigt tornhus byggd 1878 och riven under andra världskriget (?). Till höger om denna anar man Hallsarve lilla stolpkvarn mitt för där vägen idag går ner mot Hammaren. Det verkar inte finnas några närbilder på kvarnarna.
I tidig morgonstund vid midsommar faller ljuset här på manbyggnadens baksida. Det är ett modernt hus med källare med blockimmiterande sockel och hög bostadsvåning med högsmala fönster sittande i små nischer som är välvda upptill. Huset är en parstuga med köks- och brygghusbakbygge. Det uppfördes 1905 av Theodor Thomsson född 1874 på grannparten. Föräldrarna Thomas Nilsson och Stina Lisa Johansdotter styckade av en bit mark från sin gårdspart, men själva tomten, vilken Theodor och hans fru Josefina Hansson född 1874 från Botels bebyggde, kom från den rivna parten av Hallsarve som uppgick i Bjärges Danielssons. Thomssons uppförde en ladugård i resvirke ungefär samtidigt med manbyggnaden och en lada några år efteråt. Theodor och Josefina fick sonen Hugo 1904, vilken övertog den lilla gården 1930. Hugo gifte sig 1929 med Ingegerd Helena Margareta Melander född 1908 från Bjärges och de fick sonen Verner 1930. Hugo Thomsson drev gården till 1972, då han sålde bort jorden. Byggnaderna med tomt köptes av Olof och Ingrid Stjernholm till fritidsfastighet. På bilden ser vi sannolikt Theodor Thomsson 40 år och sonen Hugo 10 år.
Häusating eller rättare sagt täckating betyder att agen skall läggas på taket på en enda dag. Agbasen skall se till att allt material finns på plats och räkna ut hur många som behövs för att klara arbetet på en dag. Sedan leder han arbetet under dagen. Åsarna och raftarna sattes på plats redan dagen innan, kanske hängde man agen om helarna då också, i o m att det är ett viktigt och tidskrävande arbete. 14 erfarna män står uppe på taket och lägger agen. De mest betrodda, byxkalarna, lägger agen ute vid gavlarna. De virar vidjor, den flätade agen, runt vindskaidsraften, den barkade stången längst ut. Det är mycket viktigt att detta görs noggrant, annars kan agtaket blåsa bort. T h nere på marken ser man en gubbe vira vidjor av agen. Det var ofta gubb-, sork- eller källingorkearbete. Övriga mindre erfarna la bördar med ag runt ett dubbelt rep, som bands ihop med ett bagghorn. Karlarna på taket drog sedan upp agbunten, här i fem banor. Agen trampades sedan fast mot raftarna. För att ytterligare packa agen slog man agen, vilket två karlar gör med en täckstake.
Den gamla manbyggnaden stod parallellt mot ladugården med gaveln mot vägen, men den var inte manbyggnad på den här parten, utan på Olof Jonassons part. Vid skiftet sålde Olof Jonasson sin part till Lars Hansson och flyttade till Amerika, men återkom och byggde nytt hus vid Gumbalde söder om Botels. Lars Hanssons flyttade in i Jonassons moderna stora manbyggnad och rev bort det här huset 1904. Det finns många exempel på rivna manbyggnader i Masses Laubilder, tex från Anderse och Bönde, hus som försvann trots att det egentligen inte vara några fel på dem. Det finns en stenhusresolution för denna försvunna part från 1810. Då bör detta ganska långa och smala hus utan sockel vara byggt, ursprungligen med golvet i marknivå. Gissningsvis moderniserades huset på 1840-talet, då det höjdes för att få källare, försågs med gesims och brutet tak med pulpetfrontespis som så många andra hus i socknen, t ex Liffride och Bönde. Nya stora fönster sattes in, men de gamla fick duga uppe på gavelfältet. Barnen på bilden är hittills okända, den stora flickan t v är troligen Lars Hanssons dotter Agnes Maria Lorentina 9 år.
Masse har tagit en bild både av en gotländsk idrott och av en gårdsmiljö. Familjen Karlsson på Hallsarve var Masses vänner och det finns många bilder från denna gårdspart. Här spelar man pärk, ett mycket gammalt bollspel med två lag, en föregångare till tennis. Mannen längre bort i mitten skall serva och med handen slå bollen in i rutan, pärken, som ligger utlagd framför den främre mannen, som står beredd och ska ta emot serven. Uthusbyggnaderna på denna Hallsarvepart är från olika tidsåldrar. Byggnaden längst till vänster innehåller flera bodar och har magasin på loftet, därav alla små vädringsgluggar. Den är troligen byggd fram emot 1800-talets slut. Nästa byggnad med låga stenväggar och högt brant faltak är gammal, kunde nästan vara från 1700-talet, okänd funktion. Sedan följer ett tröskhus under faltak från 1800-talets andra hälft. Ladugården är byggd eller ombyggd till det här skicket på 1880-talet av fönstren att döma. Den innehåller lada bakom tröskhuset, därefter fänhus med hoimd, hoimdluckan syns tydligt mitt på väggen.
Masse har inväntat det rätta släpljuset på gaveln, varje detalj framträder tydligt och skuggor syns från sidoåsens ände och vindskaidsraften, stången längst ut som agen skall vara virad kring, men här har agen blåst bort. Raftarna, som agen ligger på, står på väggarna och stödjer sig mot de kraftiga åsarna högt uppe, vars ändar sticker ut på gaveln. Gaveln är byggd ända upp i nock i sten, utom en liten triangel högst upp, vilken släpper in lite ljus och luft, samt också ladugårdssvalan, som måste kunna komma in. Högt uppe sitter små vindögon skapade av vinkelställda stenar, detta är foderloftets enda ljusinsläpp jämte det från nocken. Man ser fyra rader med små träpluggar i väggen. Det är resterna efter byggnadsställningens bommar, vars ändar byggdes in i murverket när ladugården uppfördes, så gjorde man med alla stenbyggnader från 1100-talet och framåt. När byggnaden var färdig och man tog ner ställningen, högg man av bomändarna jäms med väggytan och putsade oftast över dem. Men här sticker de ut lite. Det gör också bjälklagens ändar längs långsidorna, säkrade med blaigare, stora träkilar. Masse har även sneglat på motivet t h om ladugården. Lammhushörnet som skymtar ramar in gården innanför. Där ser man en vagn och i bakgrunden skymtar grannpartens nya manbyggnad.
Vördsamt porträtt av fröken Sofia Stenhammar, enligt påskrift syster till Hedda Stenhammar och prosten Stenhammar från Häradshammar. Tolkad av detta föreställa Elisabeth Sofia Petronella, född 1824 som dotter till prosten Christian Stenhammar och makan Anna Charlotta Kernell. Fadern var vid tiden prost i Törnevalla. År 1838 gick modern bort och lämnade den redan åldrige prosten ensam med elva barn. Sofia lämnade därför föräldrahemmet tidigt och vi finner henne i förstone som mamsell i brukspredikantens Alméns hushåll i Gusum. Efter en tid flyttade hon tillbaka till fadern, som nu var kyrkoherde i Häradshammar, och kom efterhand att bli hans enda kvarvarande barn i hushållet tills han somnade in under årets första dagar 1866. Sofia kunde dock bli kvar i prästgården. En syster till henne hade gift sig med prästvigde Johan August Tornberg, som nu tog över prästskapet i Häradshammar efter svärfadern. Längre fram i livet kom Sofia att förvärva ett eget hem i Rönö där systrarnas roller var ombytta efter att systern blivit änka. Sofias hemman Loviseberg kom att bli systrarnas gemensamma hem tills döden skilde dem åt 1888. Sista delen av sitt liv var Sofia inneboende hos en annan syster på Bo säteri i Västra Harg. Hon avled efter ett långt liv den 20 september 1908.
Porträtt av fröken Augusta Ullman. Född i Skänninge 1842 som dotter till stadsfiskal Anders Magnus Ullman och dennes hustru Amalia Söderström. Fadern gick bort i början av år 1850 och kvar stod änkan med nio barn. Hur livet tog sig ut för de kvarvarande familjemedlemmarna ger källorna endast vaga svar men på något vis lyckades modern fostra barnen som med stigande ålder lämnade hemmet en efter en. Vid 16 års ålder blev det Augustas tur att bli egen och vi finner henne i förstone hos släktingar i Alunda nära Östhammar. I september månad 1861 flyttade hon till Kullerstad för att som mamsell ta tjänst på godset Ribbingsholm, vilket på sikt kom att få avgörande betydelse för hennes liv. Herrskapet Westerblads son Henning var bara en gosse vid tiden men med tiden blev han stor, tycke uppstod mellan dem, och till hösten 1873 ingick de äktenskap. I sammanhanget hade svärmodern lämnat Ribbingsholm och istället köpt Tvärdala herrgård i Västra Husby. Så länge hon var i livet arrenderade Henning och Augusta godset men efter hennes död 1889 bröt de upp för ny tillvaro i Linköping.
Enligt påskrift porträtt av fröken Hilma Thamsten, Motala. Tolkat föreställa Hilma Sofia Ottilia, född 1839 i västgötska Mölltorp. Dotter till handlaren och bagaren Carl Thamsten och makan Johanna Gustava Bergvall. Föräldrarna var bördiga från Motala respektive Skeppsås men hade som gifta i Motala flyttat till Mölltorp strax före Hilmas nedkomst. År 1844 inflyttade familjen till emellertid Vadstena men redan året därpå avled fadern. De kvarvarande i familjen kunde emellertid bo kvar i stadsgården som ägdes av släktingar. Det var för övrigt inte första gången Hilmas mor blev änka. Redan år 1831 hade äktenskapet med bokhållaren vid Göta kanalverken, A. F. Leffler, upphört efter att denne, som källorna anger, "långsamt och tärande" gått bort i lung- och leversot. Hilma blev tillsammans med modern kvarboende i släktgården en lång tid, ända till år 1870. I november månad sagda år flyttar de av okända skäl till Motala. Efter knappa 15 år avled modern efter ett långt liv år 1883. Hilma blev kvar i Motala och vi finner henne på en rad adresser till sin egen död i bukhinneinflammation den 15 oktober 1907. Hon förblev ogift livet genom.
Enligt påskrift porträtt av fröken Emilia Åberg i Linköping, syster till kronofogde Åberg. Av detta tolkat föreställa Emilia Fredrika Åberg. Född i Linköping 1835 som dotter till källarmästare Carl Wilhelm Åberg och hustrun Sofia Andersdotter. Sina första år i livet kom Emilia att växa upp i stadens teaterhus, Assemblée- och spektakelhuset kallat, där föräldrarna drev restaurangrörelse, som i sin tur gick under namnet Stadshuskällaren. Emilias vuxna liv utanför föräldrahemmet tog sin början 1862. Sent detta år inflyttade hon till Rystad för att som mamsell ingå i prosten Håhls hushåll, men redan innan året var till ända flyttade kyrkoherden med familj till Vingåker, med Emilia som medföljande. Under våren 1865 avled prosten Håhl, och kort tid därefter även Emilias egen far, vilket fick henne att återvända till modern och kvarvarande syskon i Linköping. År 1870 nådde även moderns tid i livet sin ände. Året före hade två syskon till Emilie gått bort och en bror flyttat, men likväl bodde fyra syskon kvar i barndomshemmet, oaktat att de var i 30-årsåldern. Efter en tid sålde syskonen föräldrahemmet på Hunnebergsgatan och flyttade till ny, fortfarande gemensam, bostad inom nuvarande kvarteret Boklådan. Den tidigare nämnda brodern Otto flyttade snart till eget, men de återstående systrarna skulle komma att logera tillsammans tills deras respektive död. För Emilias del inträffade den i december månad 1903.
Reprofoto av linköpingsorginalet "Springare-Gusta". Omkring förra sekelskiftet var han genom sin egendomliga klädsel och uppträdande en välkänd figur i staden, dock utan att ligga ordningsmakten till last. Sitt smeknamn fick han genom särdraget att allt som oftast ta sig fram springande. Sommartid sprang han gärna medsolsvarv runt sjön Roxen med start och mål på Stora torget. Runt just den sträckan hade han namngivit ett knappt 100-tal platser med minst sagt märkliga namn som, "Tre lorte högt", "Tre lorte lågt", "Nittinie grader min polhöjd i lågt lufttryck" och "Hallå" för att nämna några som bevarats till eftervärlden. Uttrycket "Rystadskravel" får vi förmoda var exempel på hans omdöme av ortsbor. Bakom hans ryktbarhet fanns naturligtvis en människa av kött och blod. Arkiven ger oss oförblommerad fakta. Hans egentliga namn var Gustaf Ferdinand Andersson och han föddes i Lofta socken 1858 som son till stalldrängen Anders Petter Andersson och hans maka Emma Gustava Gustafsdotter. Efter en rad omflyttningar hamnade familjen från år 1875 i Linköping. Gustaf Ferdinand blev kvar i föräldrahemmet tills modern gick bort som änka 1905. Därefter togs han in i stadens fattigvårdsinrättning och kvarblev där till sin död 1924.
Skrivet på baksidan: Vadlaget dristigheten på Öckerö bildades 1882 och var verksamt till fram på 1950-talet. Bilden togs när de 1916 tog upp vaden tilltork på sin vadbock. Lagets medlemmar var då följande: 1. Karl Petter Olsson. 2. Aron Olsson. 3. Alexander Andreasson. 4. Jhn Palm, 19 år halvlottkarl, son till 13. 5. John Berntsson. 6. Olle Utbult, bror till 14. och farbror till 10. 7. Olle Pettersson, halvlottkarl, snickare sommartid. 8. Sven Utbult, lagets kännare, bror till 15. och svåger med 11. 9. Karl Olsson. 10. Hans Utbult 16 år. Fader till Hans, som var delägare i laget gick bort på sjön 1915. Hans fick då följa med i laget och fick faderns fulla lott till mor och syskon. Han blev senare som vuxen lagets kännare. 11. Olle Hansson, svåger med 8. och 15. 12. Birger Karlsson, vadutstyrare. 13. Karl Palm, fader till 4. 14. Hjalmar Utbult, bror till 6. och farbror till 10. 15. Natanael Utbult, bror till 8. svåger med 11. (16). Karl Bryngelsson, far till 12. var också med i laget men var inte närvarande, när fotot togs.
Meny med rätter på Sankta Gertruds gille, troligen Stockholmsutställningen 1897. Texten lyder något moderniserad som följer. Vänster sida: En timlig spis behöver vi visst/ ja låtom oss spisa utan tvist/ Med ro uti fröjd och i glädje/ Vi älskar Stockholm vår gamla stad/ Dess åsyn görer var man så glad/ vi aldrig dess bort-rivande tillstädje [tillåta]. På höger sida står vad gillet serverade: Rätter de där varje dag undfås uti Sankta Gertruds Gillestuga. Dryck av arabiska bönor. Därtill sockerbröd [ett tyskt vetebröd med mycket socker och smör] med litsla [små] rätter/Det nymodiga kalla kaffefrukost. 1 Riksdaler Suden [suden] lax med ? 75 öre Item [detsamma] med oljesås/det fransöske kalla majonäs 90 öre Kokter lax med suden ägg; en kostelig herraspis 1 rdr Kall oxe stekt med jordpärer [potatis] i oljesås med kapris/det engländare kalla Cold Roast Beef 75 öre Kall bräckter skinka med ägg 75 öre Hönspastiller [pastejer] 75 öre Tysk kejserlig frankfurter kröningskorv med pepparrot. 30 öre Bakad fågel med soppar/det fransösiske nämna volauvent aux champignons 35 öre Och må man dricka härtillika mång bägar gott herreöl från Münchens bryggeri.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.