Även här har Masse tagit bilden från granntomten för att få med så mycket som möjligt av motivet. Det är en imponerande ladugård, troligen byggd omkring 1890 med för tiden modernt spåntak. Ett möjligen lite äldre tröskhus står t v. Ladugården innehåller lada bakom tröskhuset, sedan möjligen stall och därefter kohus båda med dubbla båsrader och tillsammans tre hoimdar, hörum, med varsin lucka mitt i väggen. Därefter följer ett portlider med tillgång till loftet och utfart till markerna bakom ladugården. Till höger är det förmodligen gris- och lammhus. Det stora foderloftet har foderluckor över fähusdörrarna. Fönstren i nyromansk stil med krysspröjsar är typiska för 1880- och -90-talen. över huvud taget är ladugården en mycket god exponent för det sena 1800-talets storslagna ladugårdsbyggen. Ladugården finns kvar i ombyggt skick, tröskhuset är rivet. Den säregna snickarglädjebyggnaden på gårdsplanen kan vara ett brunnshus. Mannen på bilden kan möjligen vara Josefina Johanssons styvfar Oskar Jakobsson från Bjärges.
Från 299 kr
En kaffestund med stil hos familjen Hoff i Örebro. Makarna och dottern Isabella bor på adressen Storgatan 9 och i samma gård har sadelmakare Carl Johan Hoff sin verkstad. Han är knuten till Livregementets husarer och har därmed sin utkomst tryggad får vi förmoda. Hustrun Amalia Albertina är bördig från Normlösa i Östergötland och hon har varit gift med sadelmakaren sedan 1880. Makarna har dock äktenskapliga problem. Vid tiden omkring bilden har de blivit varnade för vad man då sade, oenighet i äktenskapet, och 1912 går de skilda vägar efter beslut av domkapitlet. Ett av fler möjliga skäl till skilsmässan finner vi i Lindesberg 1911. I oktober månad döps där det föräldralösa flickebarnet Ebba Signhild Lovisa. Efter en kortare tid i fosterhem erkänner Carl Johan Hoff faderskapet och när han i december månad 1912 gifter om sig har han inlemmat barnet i sitt nya äktenskap. Men då har vi gått händelserna i förväg.
Linköpings slott har undergått mer eller mindre genomgripande ombyggader genom århundradena. Av den medeltida biskopsborgen skapade Gustav Vasa och vidare två av hans söner ett kungligt slott som nådde sin glans i början av 1600-talet. Efterföljande regenter hyste inte samma intresse för slottet som fick förfalla i avsaknad av tydlig funktion förutom som arrest. I slutet av 1700-talet väcktes idé om att låta länets landshövdingar disponera slottet som bostad och ämbetsbyggnad. För att bättre passa detta ändamål revs en del prålighet till fördel av ren och klassicistisk stil. Under 1800-talets romantiska era ville man återskapa byggnaden som ett historiskt renässansslott med loftgång och praktgavlar. Det är så vi ser slottet genom Essens bild från år 1900. Som bekant har slottet idag återfått sin prägel av stram myndighetsbyggnad.
En itusprucken glasplåt som måst få särskild omvårdnad. Motivet upphetsar måhända inte alla, särskilt inte som platsen är oss okänd. Men att det rör sig om ett högreståndshem i Linköping omkring sekelskiftet 1900 råder det få tvivel. Ett typiskt sådant vars ägare vid tiden gärna lät dokumentera av yrkesför fotograf. Väggarnas storblommiga mönster blev populärt under 1870-1880-talen och fungerade ännu väl för den konservative. Även möblemanget söker sitt ursprung i 1800-talet. Prydnadshyllan på svarvade ben mellan stolar i nyrokoko och på hjulstrissor hör i sanning dit. Likaså den lite äldre byrån till höger i Karl Johan-stil, kanske ett arvegods liksom spegeln däröver. Det orientaliska parasollet i bildens övre, högra hörn ligger även det rätt i tidens vurm för det österländska.
Övre våningen, gästrum på Blekhems herrgård. 1. Gustaviansk stol med druvklase i krönet. Vit. 2. Länstol av alm. 3. Stol av alm, samma typ som länstolen. Herrgårdsbyggnaden är uppförd vid sjön Bleken i nyklassisk stil 1838-1844 av justitiestatsministern friherre Johan Nordenfalk. Den renoverades utvändigt på 1850-talet och invändigt 1902 Från slutet av 1300-talet till början av 1500-talet tillhörde Blekhem släkten Soop och från 1552 Gustav Vasa och hans ättlingar. Herrgården inlösten 1612 av Johan Skytte och tillföll därpå genom arv och giften släkterna Gyllenstierna, Lewenhaupt och Hamilton. 1773 köptes Blekhem av direktören i Ostindiska kompaniet Christian Dichman. Han gav det 1778 till sin måg Olof Risellschöld, från vars släkt genom gifte 1828 övergick till släkten Nordenfalk. (Wikipedia)
Gästrum i övervåningen på Blekhems herrgård. 1. Gustaviansk stol med druvklase i krönet. Vit. 2. Länstol av alm. 3. Stol av alm, samma typ som länstolen. Herrgårdsbyggnaden är uppförd vid sjön Bleken i nyklassisk stil 1838-1844 av justitiestatsministern friherre Johan Nordenfalk. Den renoverades utvändigt på 1850-talet och invändigt 1902 Från slutet av 1300-talet till början av 1500-talet tillhörde Blekhem släkten Soop och från 1552 Gustav Vasa och hans ättlingar. Herrgården inlösten 1612 av Johan Skytte och tillföll därpå genom arv och giften släkterna Gyllenstierna, Lewenhaupt och Hamilton. 1773 köptes Blekhem av direktören i Ostindiska kompaniet Christian Dichman. Han gav det 1778 till sin måg Olof Risellschöld, från vars släkt genom gifte 1828 övergick till släkten Nordenfalk. (Wikipedia)
Själevads kyrka. Kyrkan uppfördes efter ritningar av Axel Fr. Nyström vid Överintendentämbetet. Vitputsad stenkyrka byggd som centralkyrka med åttkantig plan i senklassicistisk stil. I varje väderstreck har exteriören en kolonnportik som bär upp en triangelgavel. Kyrkan har åttsidig lanternin försedd med klocktorn och spira med förgyllt kors och kula. Invändigt orgelläktare i öster där entrén finns. En skärmvägg i väster avskiljer sakristian från koret och kyrkorummet. 1922-23 gjordes en restaurering där ett kassettak byggdes under lanterninen och gjutjärnskolonnerna inkläddes. Predikstolen fick ljudtak och den gamla altaruppsatsen återinsattes. Färgskalan blev rokokoinspirerad. Vid nästa restaurering 1957-58 fick sakristian två våningar och dekormålningar utfördes runt kupolen. Fasaderna har putsats om 1968 och 1976 målades med olämplig färg. En ny omputsning utfördes 1985.
Kyrkan är till sina äldsta delar från 1200-talet och bestod från början av litet långhus med rakt avslutat lägre kor. Under slutet av 1400-talet slopades koret och långhuset förlängdes. Samtidigt tillkom det ännu bevarade vapenhuset. En brand 1773 i klockstapeln spred sig till kyrkans höga sadeltak som sedan ersattes av ett brutet tak med valmade taknockar. Mitt på taket uppsattes en klockbock försedd med ljudluckor och avslutad med en lökkupol. På denna är fästad en takryttare med flöjeln från den gamla klockstapeln med dess tillkomstår 1730. Den uppåt avsmalnande innerporten med sin smidesornamentik och dörrkläpp av bysantinsk utformning är den äldsta i Ångermanland (1200-tal). Omkring 1500 försågs innertaket med stjärnvalv, vilka dekorerades med målningar i Tierpskolans stil. Fönstren förstorades på 1750-talet. Inredningen präglas av 1600- och 1700-talen, då även de båda över varandra placerade läktarna byggdes. År 1854 ersattes den gamla kyrkan av en ny.
Ett år 1918 postgånget vykort med motiv av Linköpings brandstation. Adresserat till den från Vikingstad bördiga Gunhild Axbom. Vid tiden för bilden var brandstationen relativt nyligen uppförd. Den ritades i nationalromantisk stil av byggmästaren Nils Meijer med hjälp av arkitekt Nils Rosell. Även den i Linköping framträdande Axel Brunskog lämnade in arkitektförslag men fick se sig övervunnen. Som inspiration för Meijer och Rosell stod brandstationen i Wilmersdorff, Berlin. Den uppfyllde väl tidens syn på brandmannens arbete. Brandsoldaterna skall rycka ut ur en borg som ger intryck av deras farliga och aggressiva yrke. Byggnaden placerades på en för linköpingsmått mätt höjd. Därmed fick man nedförsbacke till stadens bebyggelse. I samband med inflyttandet inköptes två automobiler, en stegbil och en för manskap och redskap. Men trots att man försålde kårens hästar lät man ändå flytta över viss hästanspänd utrustning som garant utifall de nymodiga automobilerna skulle krångla. Kostnaden för bygget landade på 165 000 kronor.
Någon gång under 1600-talet fick Asa säterirättigheter. Överstelöjtnant Gustaf Leijonhufvud köpte Asa 1794 och gården ägdes sedan av släkten i nästan 100 år. Det var Gustaf Leijonhufvud som uppförde nuvarande huvudbyggnaden i nyklassicistisk stil. 1895 köptes Asa säteri av en tysk företagare från Ruhrområdet, som främst var intresserad av gårdens stora skogsbestånd. 1913 kom säteriet i den tyske industrimagnaten Hugo Stinnes ägo. Stinnes dog 1924 och änkan blev ny ägare. 1945 konfiskerades Asa av svenska statens s k flyktkapitalbyrå som inrättats vid krigsslutet för att beslagta tyskt kapital i Sverige. Asa säteri övergick vid konfiskationen i Domänverkets ägo som nu började använda det som demonstrations- och skogsvårdsskola med en omfattande utbildningsverksamhet. Idag är Asa centrum för Sydsveriges skogsforskning med en stor forskningspark. Arealen är 3.500 hektar. Här finns ett kurs- och konferenscentrum och i huvudbyggnaden bedrivs restaurangrörelse.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.