Denna lilla gård kom till 1910 då Arvid Persson född 1877 från Mattsarve köpte jord av Lars Per Hallander Hallbjäns, vilken sålde bort hela denna gårdspart i smålotter. Arvid var gift 1903 med Hanna Byström född 1871 från Alskog och de bebyggde boplatsen. Detta bostadshus byggde de 1912 och byggde till det 1924. Huset är uppfört av resvirke med liggande panel och taket är täckt med spån. Det ser lite äldre ut än 4 år gammalt, men kan knappast vara det. Vid husets baksida står Hanna och Ragnar. Man ser att husets gavel är provisorisk, man har redan från början planerat för en tillbyggnad. Den märkliga lilla kvarnen (?), som är under uppbyggnad, skulle man ha velat se en närbild på!
Från 299 kr
Det här är nog den längsta flygelbyggnad som funnits i Lau. Vad som funnits i den är oklart. Närmast manbyggnaden låg nog en drängkammare och därefter ett brygghus, det är dessa utrymmen som hade de båda skorstenarna. Sedan följde två hus med små fönster invid dörrarna. Det ena kan ha varit snickarbod, den andra kan också ha varit något slag av hantverksutrymme. Hela det stora loftet har varit sädesmagasin, det ser man på de jämnt utplacerade vädringsluckorna. Flygeln verkar vara uppförd i en enda etapp och den ser ut att vara i gott skick. Märkligt nog revs de yttre 2/3 bort 1928 och resten byggdes om. På gaveln ses ett dass. På gården står ett stort brunnshus.
Giftermål var en synnerligen viktig händelse på Masses tid, inte bara för brudparet, utan också för släkterna och gårdarnas fortlevnad. Det handlade mycket om ekonomi. Bröllopet var inte bara en angelägenhet för familjerna, utan hela umgängeskretsen deltog på olika vis. Masse har här fotograferat den hedersbevisning brudparet och brudens hem erfor i form av äreport och allé. På Kauparve Larssons part skulle bröllopet hållas i slutet av oktober och därför har man valt granar till allé från gatgrinden till manbyggnadens trappa. Ute vid grinden står en äreport. Mitt i vägkorsningen, det s k Kotorget, står huvudäreporten och längre bort mot kyrkan ytterligare en äreport, alla troligen uppsatta av både släkt och vänner. Det här var mer än brukligt, varför brudparet måste ha varit mycket uppskattade. I bakgrunden rakt fram ses Fie Danielssons gårdspart. T h ses Bjärges Lars Jakobssons, f d båtsman Glans torp. Bostadshuset var nybyggt 1908, men den agtäckta ladugården är kvar sedan båtsmanstiden. Vägarna kantas av bandtunar.
Arbetet med rågen är tillfälligt avbrutet (för middag?). En del skäupar är uppställda i rakar, andra ligger ännu på marken och väntar på att bäras ihop. Det var viktigt att skuparna ställdes upp så fort som möjligt, så att inte säden skulle kunna ta skada, fukt och annat. Se Bild 40! Bilden är tagen på åkern väster om gården upp mot Käldvägen. Bilden visar förutom skuporna även en avsevärd bit av Laus backars östra sida. Backarna ger idag intryck av att länge ha varit skogsbevuxna, men visar sig på denna bara drygt 100 år gamla bild vara helt nakna. Pricken längst bort på backarna är Botvide kvarn, den vita fläcken t v är det allmänna stenbrottet för byggnadssten. En nyuppsatt slantun av troligen sågat virke avgränsar åkern. Ovanför tunen i bildens mitt ser det ut att stå en liten okänd byggnad med agtak.
Porträtt av fröken Sigismunda Wallström, dotter och sistfödda barn till kyrkoherden i Högby, Magnus Wallström och makan Vendela Roselius. Förutom tilltallsnamnet hon bar efter sin mormors far hette hon för en prästdotter så passande Evangelina. Av okända skäl blev hon så kallad hemmadotter. Efter faderns bortgång 1854 följde hon modern och de kom i förstone att vara bosatta i Allhelgona och vidare i Veta. Från år 1863 hade de tillsammans med brodern Philip sin hemvist i Öjebro i Herrberga socken, där de köpt hemmanet Strömvallen. Efter moderns död 1878 bodde Sigismunda kvar i Strömvallen med sin bror och efter en tid inflyttade även brodern Ludvig Theodor. Livet i Öjebro tycks haft sin gilla gång. De bägge bröderna gick bort 1890 respektive 1892 men Sigismunda bodde kvar ända till 1914. Hennes sista två år i livet tillbringade hon i Skänninge som hyresgäst hos en fru Vinblad.
Teodor Tåhlins vuxna liv är för denna uppgift inte utredd. Ännu ej fyllda 19 år utvandrade han till Amerika och försvann därmed ur svenska källor. Möjligtvis lät han sig porträtteras inför sin resa, men om detta kan vi inte veta. Föddes gjorde han på Fröö säteri i Lillkyrka socken 1862, son till inspektorn Johan Axel Tåhlin och makan Julia Margareta Charlotta Lundin. Fadern gick emellertid bort redan vid 38 års ålder i sviterna av tyfus, en av tidens gissel. Den kvarvarande familjen fick bryta upp från Fröö och fann nytt boende i Linköping. I maj månad 1881 lämnade Teodor som nämnts Sverige för vad som är troligt leva resten av sitt liv i det nya landet.
Fastskruvning av räls på den nya Kil-Fryksta banan. Text på baksidan: "Minne 1835 24/5 1915 C G Fredholm, Hotellvärd, Kil. Nr 2. Härmed fotografierna ifråga å baksidans högra översta hörn med blåpenna betecknade 1, 2 och 3. Foto 1 och 2 utvisa den gamla och den nya linjen från Fryksta räknat. Gamla linjen dvs den till dåvarande Kil nedre synes till vänster, nya linjen dvs den till nuvarande Kils station till höger å foto 1 och 2; å foto 1 nya linjen således den, å vilket loket befinner sig och å foto 2 den, å vilket flertalet befäl och manskap befinner sig samt grusvagnarna skönjas längst bort till höger. Foto 3 visar det sista tåg som gick på gamla linjen från Kil nedre till Fryksta, vilket skedde omkr kl 1 em den 31 0kt 1906. Påföljande dag nedl Kil Nedre. Kil 25/10 31 Fritz Cuhnsee".
20 rallare med befäl vid spåret med ånglok och vagn i bakgrunden. Sista trafiken på den gamla Kil-Fryksta banan. Text på baksidan: "Minne 1835 24/5 1915 C. G. Fredholm, hotellvärd, Kil. Härmed fotografierna ifråga å baksidans högra översta hörn med blåpenna betecknade 1,2 och 3. Foto 1 och 2 utvisa den gamla och den nya linjen d.v.s. den till dåvarande Kil nedre synes till vänster. Nya linjen d.v.s. den till nuvarande Kils station till höger å foto 1 och 2; å foto 1 nya linjen således den å vilket loket befinner sig å foto 2 den å vilken flertalet befäl och manskap befinner sig samt grusvagnarna skönjas längst bort till höger. Foto 3 visar det sista tåg som gick gamla linjen från Kil nedre till Fryksta vilket skedde omkring kl 1 em den 31 okt 1906. Påföljande dag således den 1 nov 1906 nedlades Kil nedre. Kil 25/10 31 Fritz Cuhnsee".
20 rallare med befäl vid spåret med grusvagnar i bakgrunden. Sista trafiken på den gamla Kil-Fryksta banan. Text på baksidan: "Minne 1835 24/5 1915 C G Fredholm, Hotellvärd, Kil Nr 3. Härmed fotografierna ifråga å baksidans högra översta hörn med blåpen na betecknade 1, 2 och 3. Foto 1 och 2 utvisa den gamla och den nya linjen från Fryksta räknat. Gamla linjen dvs den till dåvarande Kil nedre synes till vänster, nya linjen dvs den till nuvarande Kils station till höger å foto 1 och 2; å foto 1 nya linjen således den, å vilket loket befinner sig och å foto 2 den, å vilket flertalet befäl och manskap befinner sig samt grusvagnarna skönjas längst bort till höger. Foto 3 visar det sista tåg som gick på gamla linjen från Kil nedre till Fryksta, vilket skedde omkr kl 1 em den 31 0kt 1906. Påföljande dag nedl Kil Nedre. Kil 25/10 31 Fritz Cuhnsee".
Fordonet på bilden är en Volvo TPV (TerrängPersonVagn). Konstruktör var Måns Hartelius och 210 stycken togs fram till krigsmakten. Nr 3 gick till Argentina för försäljning och nr 209 till Jönköpings brandkår. TPV visades första gången på Stockholmsmässan 1 september 1944. De flesta tillverkades mellan september 1945 till februari 1946. Armén kallade den för Terrängpersonbil m/43, tgpbil m/43. Med radio radioterrängpersonbil 25W m/39. Radion heter 25W Bl m/39. Från 50-talet fick bilen sitt namn ratgpbil 911 25W. Tjänstgjorde fram till 1965 då de flesta såldes på överskott för 600 kr. Mannen på bilden har tagit bort luftrenaren för att komma åt Carterförgasaren som troligtvis flödar för att nålventilen har hängt sig. Därav hammaren som behövs för att knacka på förgasaren. Vidare ser man att det är ett radioavstört system, fördelaren är inkapslad. Detta exemplar är då utrustad med en 25W radio, en av 82 stycken som fick det. Fotografiet är taget från 1946 fram till 1960 med tanke på uniformerna då m/59 kom.
Fotografiet visar minst fyra slupar som ligger förtöjda vid Kungsbron. Besättningarna ombord iordningställer båtarna efter segling. I bildens förgrund till vänster ses fem unga män göra just detta; tre koncentrerar sig på seglet och två talar sinsemellan. I båten bakom håller fyra stycken på att hala segel, liksom sina kamrater i de övriga båtarna bakom. En del av kajen syns till höger i bilden och sträcker sig från förgrund till bakgrund. Det går att ana att någon står precis utanför bilden i förgrunden; delen av en sko syns nämligen på stenläggningen. I mellangrunden syns Kungsbrons trappa och längre bort i bakgrunden befäl som står på kajen. Individuella drag eller deras tjänstgöringsgrad går dock inte att avgöra.
Grybe golf, Gustavsvik 17 juni 1967 I förgrunden syns två små pojkar i ettårsåldern som befinner sig i närheten av vattnet på utomhusbadet i Gustavsvik. Båda två har vita små mössor på sina huvuden och är i övrgt nakna. Pojken till vänster står upp. Det står en leksakshink fylld med sand och med en spade i vid hans fötter. En tonårsflicka står upp i bakgrunden i närheten av pojkarna och hon är klädd i en vit bikini. Bredvid henne på andra sidan sitter den andre lille pojken i sanden och håller en leksaksspade i sin högra hand. Framför honom står en leksakshink som han välter med vänstra handen. En kvinna i mörk baddräkt och en liten pojke i ljusa badbyxor syns i bakgrunden till vänster. Fler personer skymtar längre bort.
'Pilgrimsfalk, hona vid boet. :: :: Text på baksidan av fotot ''När ungarna äro små höll honan ständigt vakt och uppmanade hanen (med jamande läten) att skaffa föda. Så snart han sedan närmade sig med rov flög hon skrikande emot honom och ryckte skickligt i förbifarten med klorna fångsten, som hon bar och förde hem denna. Ibalnd möttes de som två svalor uppe i luften, hanen grep bytet med näbben och gav det åt honan, som tog det i munnen innan klorna åter - på hemvägen - komma till användning. Erhöll hanen intill svar på sitt foodery kom han efter en stund själv med maten till boet, men bortkördes efter tämligen omilt av den insusande falkhonan (På bilden ses han tomhänt draga bort medan den uppretade honan breda ut sig över fångsten, som hon själv vill stycka.'' :: :: Se serie med fotonr. 3151-3200. Se även fotonr. 1771-1837.'
Avtackning 1961 Bild 1: Inför pensionsavgång avtackas här kapten Karl Erik Ekegrén och musikfanjunkare Fredrik Ölveborn av överste Virgin. Bild 2: Bakom de uppvaktade ser vi representanter ur officerskåren. Till höger ur underofficerskåren. Namn, se bild 3. Bild 3: 1. Gustaf "Putte" Söderblom -- son till fd Ärkebiskopen Nathan Söderblom 2. Åke Höijer 3. Hans Sjöcrona 4. Gerhard Hjukström 5. K E Ekegrén 6. F Ölveborn 7. Eric "Floda" Johansson 8. Alf Gustafsson 9. Ingemar Nilsson -- flyttade till I 2 i Karlstad 10. Ture Wargloo 10,1. bakom Ture står Tryggve Andersson 10,2. i m/59 med koppel ser vi Kurt Schymberg 10,3. bakom Kurt skymtar Roland Borg 11. Allan Rickardsson 11,1. Karl- Johan Bergman 12. Åke Erbén 13. Axel Ejerfeldt 14. F-I Virgin 15. Ernst Bergman 15,1. Holger Aggeborn Lägg märke till att man till den nya fältuniformen m/59 bar koppel. Den möjligheten togs snart bort i uniformsreglementet.
Katarina Bram utanför Svinhults fattighus Bona. Vid tiden för bilden var hon den äldsta kvinnan i församlingen. Enligt källorna hade hon ett svårt liv. År 1852 gifte hon sig med smeden Samuel Johan Bram (1819-1872) och de flyttade in i backstugan Grindstugan till gården Grindsbo. Snart antecknas de som utfattiga. Dessutom får de en dotter som ömsom antecknas vara idiot, mindre vetande, fallandesjuk och att hon talar illa. Något kunde hon dock bidra till hushållet då hon även antecknas vara lumpsamlerska. Smeden gick bort i lungsot 1872 och kort därefter finner vi Katarina och hennes sjukliga dotter Klara Matilda intagna på fattighuset. De bodde där ända till 1919, då Katarina avled i en ålder av 99 år. Dottern flyttar till mågen Johan August Andrsson i Västra Ryd. Hon avled där 1931.
Industriloket används idag (2019) vid Bläse Kalkbruksmuseum. Tillverkades av DEMAG 1942 med nummer 2452 för användning i Norge vid tungvattenstillverkningen av tyska armen. Den grupp som skickats av motståndsrörelsen för att sabotera den tillverkningen, använde detta lok som en "Plan B" och placerade sprängmedel i växellådan för att spränga färjan "Hydro" som trafikerade sjön Tinnsjön (Rjukan) om "Plan A" hade misslyckats. Plan A lyckades och antingen så fanns inte tid eller så glömdes sprängmedlen i loket bort och blev kvar där. Efter kriget såldes den för användning vid kalkbruken på Furilden, Gotland. Där skulle loket renoveras och man hittade då sprängmedlen. Den var i drift till 1974 vid Furillens Kalkbruk. Sen 1991 är den i använding vid Bläse Kalkbruksmuseum. Förutom tidigare nämnda nummer har även andra beteckningar använts: DFB 2472, ML50, ML55, ML70 och DM 2452/1941. Motor i loket var Man 50 vid tillverkning.
Sunnerå herrgård, Ryssby. Första gången gården nämns tillhörde den riddaren Knut Grundis, som 1445 gav gården i morgongåva till sin hustru Birgitta Haraldsdotter (Snedbjälke). År 1467 ägdes Sunnerå av riddaren och riksrådet Gustav Olsson Stenbock, som detta år bytte bort den till Benkt Kaare. I mitten av 1500- talet införlivades gården med Gyllenstiernagodset. På 1580-talet var Sunnerå sätesgård för "välbördig" man Erik Månsson (Stierna), men nedsjönk snart åter till allmänt frälse. Sunnerå är den enda huvudgården i Ryssby som direkt kan knytas till högfrälset. Förutom denna frälsegård fanns även ett skattehemman i Sunnerå. Dessa två gårdar blev rusthåll vid reduktionen och innehades en tid av bönder, men 1728 köpte ryttmästaren Karl Ridderborg de olika hemmansdelarna och byggde ett corps-de-logi. Delar av detta finns kvar i den huvudbyggnad som fortfarande finns i Sunnerå, med trädgård, park och kvarnanläggning.
Sunnerå är en herrgård och mindre by utanför Ryssby i Ljungby kommun. Sunnerå är belägt vid den sydöstra änden av Ryssbysjön. Första gången gården nämns tillhörde den riddaren Knut Grundis, som 1445 gav gården i morgongåva till sin hustru Birgitta Haraldsdotter (Snedbjälke). År 1467 ägdes Sunnerå av riddaren och riksrådet Gustav Olsson Stenbock, som detta år bytte bort den till Benkt Kaare. I mitten av 1500- talet införlivades gården med Gyllenstiernagodset. På 1580-talet var Sunnerå sätesgård för "välbördig" man Erik Månsson (Stierna), men nedsjönk snart åter till allmänt frälse. Sunnerå är den enda huvudgården i Ryssby som direkt kan knytas till högfrälset. Förutom denna frälsegård fanns även ett skattehemman i Sunnerå. Dessa två gårdar blev rusthåll vid reduktionen och innehades en tid av bönder, men 1728 köpte ryttmästaren Karl Ridderborg de olika hemmansdelarna och byggde ett corps-de-logi. Delar av detta finns kvar i den huvudbyggnad som fortfarande finns i Sunnerå, med trädgård, park och kvarnanläggning.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.