Här ser vi det stora ladugårdskomplexet bakifrån. Bjälkändarna med ankarträn tyder på att ladugården är äldre än spåntakstiden. Troligen har den varit en riktigt lång agtäckt ladugård, innan man på 1880-talet tog bort hela taket och gavelspetsarna och gjorde nytt tak täckt med spån, sammanbyggt med de vinkelställda uthusdelarna. I mitten har det nog funnits ett portlider, där har man inrett ytterligare ett fähus, nu finns det tre stycken stora och ett litet längst till höger. Man har bytt ut en bit av spåntaket. Det var något man gjorde nästan varje sommar när man hade tomt på en bit av loftet, så det inte kom någon spik i höet. Då rev man det utslitna spåntaket på denna del och sopade ihop det på loftsgolvet. Gödseln skall troligen användas till de åkrar som skall höstsås. Den avgnagda halmstacken ser ut som en stor hydda. Längst t h ser man manbyggnadens tak, där man håller på att lägga på papp eller plåt.
Från 299 kr
1907 ägdes Glans båtsmanstorp av Bjärges Melanders, vilka sålde det till Lars Jakobsson från Hallsarve. Lars Jakobssons födelsegård hade övertagits av en äldre bror och senare genom giftemål införlivats med Bjärges Arvid Olssons part och vid skiftet omkring 1905 revs denna Hallsarvepart bort. Lars Jakobsson var 57 år när han köpte Glans torp. Var han bott under tiden med sin hustru Anna Helena född Österberg från Kaupungs i Östergarn och deras 4 döttrar är okänt. Den äldsta dottern emigrerade och den andra dog ung, men de två yngsta döttrarna följde troligen med till denna boplats, vilken övertogs av yngsta dottern Elin och hennes man Sigfrid Larsson 1922. Lars Jakobsson rev omedelbart båtsmanstorpets gamla manbyggnad och uppförde 1908 detta moderna hus i resvirke med liggande panel, spåntak och veranda i snickarglädjestil. Den gamla agtäckta båtsmansladugården stod ännu kvar en tid, hur länge är inte känt. Det skymtar tre personer på bilden, men det går inte att se vilka de är.
Här är det stor aktivitet hos Hallsarve Karlssons! Man smaitar, finhugger, tjärved som skall användas till tjärbränning. Gamla furustubbar, vars ytved murknat bort, sågas och huggs upp i småbitar och varje liten bit rensas noggrant från bark och framför allt jord. Från vänster spräcker fadern Hans Karlsson en stubbe med blaigare och nyde, kil och träslägga. Troligen är det sönerna Vilhelm och Arvid som sågar vid sågbocken och mellansonen Oskar som hugger. Gamle far Tomas Nilsson spräcker ett rotben med blaigare och nyde. Bakom Tomas ligger en hög av sågat och spräckt tjärved i väntan på att huggas upp i mindre bitar. Se Nr 256. Masse har arrangerat denna arbetsbild mycket väl. Alla håller på med någon uppgift, de står uppställda så att byggnaderna i bakgrunden och veden syns tydligt.
Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Här har vi en fin överblick över gårdens byggnader sedda från granngården Husarves potatisland. Alla byggnader finns kvar än idag, ett pannrumshus har blivit tillagt där man ser flovedstravarna mellan flygeln och bodlängan. Flygeln har blivit moderniserad genom att man byggt på det något så man fått in vädringsluckor till loftet, vilket användes som spannmålsmagasin. Man har rivit gavelspetsens stenvägg och gjort en ny i trä i stället. Troligen innehöll flygelns bortre del ett brygghus av den kraftiga skorstensstocken att döma och den hitre delen en drängkammare. Bodlängan har en bakdörr, vilket kan betyda att det här fanns ett grishus med tillhörande grisgård utanför. På ladugården ser man hur den nya delen ännu inte hunnit bli färdigmålad och färdigputsad. I den äldre delen ser man tydligt de nyinsatta fönstren, vilka finns kvar än idag. I mitten ses portlidret och portarna längre bort går till ladan.
Masse har tagit en morgonbild av den fantastiska ladugården hos Karlssons sedd från lillgårdsgrinden. Till vänster står troligen Johan Karlsson framför brunnshuset med tröskhuset skymtande i bakgrunden. I bildens mitt ses själva ladugården med hoimd, hörum närmast ladporten, som syns alldeles till höger om brunnshuset. Ladugårdsflygeln i sten har halmtak med en ovanligt vacker och kraftfull avslutning upptill på de breda vindskivorna. Gaveln har en ståtlig resning med ett fönster uppe i gavelspetsen, vilket inte var så vanligt. Dessutom finns ett troligen senare upptaget fönster bredvid foderluckan mitt på gaveln. Vad denna byggnad innhållit är osäkert. Längst bort är ett fähus, svaipen i dörren är öppen och bakom skymtar en hoimdlucka. Dubbeldörren skulle kunna gå till en vagnbod. Dörren närmast hörde kanske till en vedbod, med tanke på att det ser ut att vara vedbacke på gaveln. Man har två höhäckar och på den högra står troligen dottern Rosa Johanna Maria och modern Hedvig.
Eftersom tomten är inklämd mellan Lasusbackars rasbrant och Käldvägen och därför är synnerligen långsmal, låg ladugården och manbyggnaden i rad. Vi ser många och stora uthus trots att det här var en liten gård. Längst t v skymtar en stor tvärställd bullada under faltak i gott skick, sannolikt betydligt yngre än ladugården t h. Mot ladan står ett lite äldre stenhus under faltak, som kanske innehöll vagnbod och gris/lammhus. T h är den gamla ladugårrden, inte från 1700-talet, men äldst av ladugårdsbyggnaderna. Den innehöll två fähus med hoimd längst bort. Hönshus fanns också här med tanke på luckan vid marken. Faltaket börjar bli rätt taget. Längst t h skymtar en bulbod. Ladugården stod kvar till 1925, då man rev alltihop och byggde en ny på ladans plats.
Denna lilla gård kom till 1910 då Arvid Persson född 1877 från Mattsarve köpte jord av Lars Per Hallander Hallbjäns, vilken sålde bort hela denna gårdspart i smålotter. Arvid var gift 1903 med Hanna Byström född 1871 från Alskog och de bebyggde boplatsen. Detta bostadshus byggde de 1912 och byggde till det 1924. Huset är uppfört av resvirke med liggande panel och taket är täckt med spån. Det ser lite äldre ut än 4 år gammalt, men kan knappast vara det. Vid husets baksida står Hanna och Ragnar. Man ser att husets gavel är provisorisk, man har redan från början planerat för en tillbyggnad. Den märkliga lilla kvarnen (?), som är under uppbyggnad, skulle man ha velat se en närbild på!
Det här är nog den längsta flygelbyggnad som funnits i Lau. Vad som funnits i den är oklart. Närmast manbyggnaden låg nog en drängkammare och därefter ett brygghus, det är dessa utrymmen som hade de båda skorstenarna. Sedan följde två hus med små fönster invid dörrarna. Det ena kan ha varit snickarbod, den andra kan också ha varit något slag av hantverksutrymme. Hela det stora loftet har varit sädesmagasin, det ser man på de jämnt utplacerade vädringsluckorna. Flygeln verkar vara uppförd i en enda etapp och den ser ut att vara i gott skick. Märkligt nog revs de yttre 2/3 bort 1928 och resten byggdes om. På gaveln ses ett dass. På gården står ett stort brunnshus.
Giftermål var en synnerligen viktig händelse på Masses tid, inte bara för brudparet, utan också för släkterna och gårdarnas fortlevnad. Det handlade mycket om ekonomi. Bröllopet var inte bara en angelägenhet för familjerna, utan hela umgängeskretsen deltog på olika vis. Masse har här fotograferat den hedersbevisning brudparet och brudens hem erfor i form av äreport och allé. På Kauparve Larssons part skulle bröllopet hållas i slutet av oktober och därför har man valt granar till allé från gatgrinden till manbyggnadens trappa. Ute vid grinden står en äreport. Mitt i vägkorsningen, det s k Kotorget, står huvudäreporten och längre bort mot kyrkan ytterligare en äreport, alla troligen uppsatta av både släkt och vänner. Det här var mer än brukligt, varför brudparet måste ha varit mycket uppskattade. I bakgrunden rakt fram ses Fie Danielssons gårdspart. T h ses Bjärges Lars Jakobssons, f d båtsman Glans torp. Bostadshuset var nybyggt 1908, men den agtäckta ladugården är kvar sedan båtsmanstiden. Vägarna kantas av bandtunar.
Arbetet med rågen är tillfälligt avbrutet (för middag?). En del skäupar är uppställda i rakar, andra ligger ännu på marken och väntar på att bäras ihop. Det var viktigt att skuparna ställdes upp så fort som möjligt, så att inte säden skulle kunna ta skada, fukt och annat. Se Bild 40! Bilden är tagen på åkern väster om gården upp mot Käldvägen. Bilden visar förutom skuporna även en avsevärd bit av Laus backars östra sida. Backarna ger idag intryck av att länge ha varit skogsbevuxna, men visar sig på denna bara drygt 100 år gamla bild vara helt nakna. Pricken längst bort på backarna är Botvide kvarn, den vita fläcken t v är det allmänna stenbrottet för byggnadssten. En nyuppsatt slantun av troligen sågat virke avgränsar åkern. Ovanför tunen i bildens mitt ser det ut att stå en liten okänd byggnad med agtak.
Porträtt av fröken Sigismunda Wallström, dotter och sistfödda barn till kyrkoherden i Högby, Magnus Wallström och makan Vendela Roselius. Förutom tilltallsnamnet hon bar efter sin mormors far hette hon för en prästdotter så passande Evangelina. Av okända skäl blev hon så kallad hemmadotter. Efter faderns bortgång 1854 följde hon modern och de kom i förstone att vara bosatta i Allhelgona och vidare i Veta. Från år 1863 hade de tillsammans med brodern Philip sin hemvist i Öjebro i Herrberga socken, där de köpt hemmanet Strömvallen. Efter moderns död 1878 bodde Sigismunda kvar i Strömvallen med sin bror och efter en tid inflyttade även brodern Ludvig Theodor. Livet i Öjebro tycks haft sin gilla gång. De bägge bröderna gick bort 1890 respektive 1892 men Sigismunda bodde kvar ända till 1914. Hennes sista två år i livet tillbringade hon i Skänninge som hyresgäst hos en fru Vinblad.
Teodor Tåhlins vuxna liv är för denna uppgift inte utredd. Ännu ej fyllda 19 år utvandrade han till Amerika och försvann därmed ur svenska källor. Möjligtvis lät han sig porträtteras inför sin resa, men om detta kan vi inte veta. Föddes gjorde han på Fröö säteri i Lillkyrka socken 1862, son till inspektorn Johan Axel Tåhlin och makan Julia Margareta Charlotta Lundin. Fadern gick emellertid bort redan vid 38 års ålder i sviterna av tyfus, en av tidens gissel. Den kvarvarande familjen fick bryta upp från Fröö och fann nytt boende i Linköping. I maj månad 1881 lämnade Teodor som nämnts Sverige för vad som är troligt leva resten av sitt liv i det nya landet.
Fastskruvning av räls på den nya Kil-Fryksta banan. Text på baksidan: "Minne 1835 24/5 1915 C G Fredholm, Hotellvärd, Kil. Nr 2. Härmed fotografierna ifråga å baksidans högra översta hörn med blåpenna betecknade 1, 2 och 3. Foto 1 och 2 utvisa den gamla och den nya linjen från Fryksta räknat. Gamla linjen dvs den till dåvarande Kil nedre synes till vänster, nya linjen dvs den till nuvarande Kils station till höger å foto 1 och 2; å foto 1 nya linjen således den, å vilket loket befinner sig och å foto 2 den, å vilket flertalet befäl och manskap befinner sig samt grusvagnarna skönjas längst bort till höger. Foto 3 visar det sista tåg som gick på gamla linjen från Kil nedre till Fryksta, vilket skedde omkr kl 1 em den 31 0kt 1906. Påföljande dag nedl Kil Nedre. Kil 25/10 31 Fritz Cuhnsee".
20 rallare med befäl vid spåret med ånglok och vagn i bakgrunden. Sista trafiken på den gamla Kil-Fryksta banan. Text på baksidan: "Minne 1835 24/5 1915 C. G. Fredholm, hotellvärd, Kil. Härmed fotografierna ifråga å baksidans högra översta hörn med blåpenna betecknade 1,2 och 3. Foto 1 och 2 utvisa den gamla och den nya linjen d.v.s. den till dåvarande Kil nedre synes till vänster. Nya linjen d.v.s. den till nuvarande Kils station till höger å foto 1 och 2; å foto 1 nya linjen således den å vilket loket befinner sig å foto 2 den å vilken flertalet befäl och manskap befinner sig samt grusvagnarna skönjas längst bort till höger. Foto 3 visar det sista tåg som gick gamla linjen från Kil nedre till Fryksta vilket skedde omkring kl 1 em den 31 okt 1906. Påföljande dag således den 1 nov 1906 nedlades Kil nedre. Kil 25/10 31 Fritz Cuhnsee".
20 rallare med befäl vid spåret med grusvagnar i bakgrunden. Sista trafiken på den gamla Kil-Fryksta banan. Text på baksidan: "Minne 1835 24/5 1915 C G Fredholm, Hotellvärd, Kil Nr 3. Härmed fotografierna ifråga å baksidans högra översta hörn med blåpen na betecknade 1, 2 och 3. Foto 1 och 2 utvisa den gamla och den nya linjen från Fryksta räknat. Gamla linjen dvs den till dåvarande Kil nedre synes till vänster, nya linjen dvs den till nuvarande Kils station till höger å foto 1 och 2; å foto 1 nya linjen således den, å vilket loket befinner sig och å foto 2 den, å vilket flertalet befäl och manskap befinner sig samt grusvagnarna skönjas längst bort till höger. Foto 3 visar det sista tåg som gick på gamla linjen från Kil nedre till Fryksta, vilket skedde omkr kl 1 em den 31 0kt 1906. Påföljande dag nedl Kil Nedre. Kil 25/10 31 Fritz Cuhnsee".
Fordonet på bilden är en Volvo TPV (TerrängPersonVagn). Konstruktör var Måns Hartelius och 210 stycken togs fram till krigsmakten. Nr 3 gick till Argentina för försäljning och nr 209 till Jönköpings brandkår. TPV visades första gången på Stockholmsmässan 1 september 1944. De flesta tillverkades mellan september 1945 till februari 1946. Armén kallade den för Terrängpersonbil m/43, tgpbil m/43. Med radio radioterrängpersonbil 25W m/39. Radion heter 25W Bl m/39. Från 50-talet fick bilen sitt namn ratgpbil 911 25W. Tjänstgjorde fram till 1965 då de flesta såldes på överskott för 600 kr. Mannen på bilden har tagit bort luftrenaren för att komma åt Carterförgasaren som troligtvis flödar för att nålventilen har hängt sig. Därav hammaren som behövs för att knacka på förgasaren. Vidare ser man att det är ett radioavstört system, fördelaren är inkapslad. Detta exemplar är då utrustad med en 25W radio, en av 82 stycken som fick det. Fotografiet är taget från 1946 fram till 1960 med tanke på uniformerna då m/59 kom.
Fotografiet visar minst fyra slupar som ligger förtöjda vid Kungsbron. Besättningarna ombord iordningställer båtarna efter segling. I bildens förgrund till vänster ses fem unga män göra just detta; tre koncentrerar sig på seglet och två talar sinsemellan. I båten bakom håller fyra stycken på att hala segel, liksom sina kamrater i de övriga båtarna bakom. En del av kajen syns till höger i bilden och sträcker sig från förgrund till bakgrund. Det går att ana att någon står precis utanför bilden i förgrunden; delen av en sko syns nämligen på stenläggningen. I mellangrunden syns Kungsbrons trappa och längre bort i bakgrunden befäl som står på kajen. Individuella drag eller deras tjänstgöringsgrad går dock inte att avgöra.
Grybe golf, Gustavsvik 17 juni 1967 I förgrunden syns två små pojkar i ettårsåldern som befinner sig i närheten av vattnet på utomhusbadet i Gustavsvik. Båda två har vita små mössor på sina huvuden och är i övrgt nakna. Pojken till vänster står upp. Det står en leksakshink fylld med sand och med en spade i vid hans fötter. En tonårsflicka står upp i bakgrunden i närheten av pojkarna och hon är klädd i en vit bikini. Bredvid henne på andra sidan sitter den andre lille pojken i sanden och håller en leksaksspade i sin högra hand. Framför honom står en leksakshink som han välter med vänstra handen. En kvinna i mörk baddräkt och en liten pojke i ljusa badbyxor syns i bakgrunden till vänster. Fler personer skymtar längre bort.
'Pilgrimsfalk, hona vid boet. :: :: Text på baksidan av fotot ''När ungarna äro små höll honan ständigt vakt och uppmanade hanen (med jamande läten) att skaffa föda. Så snart han sedan närmade sig med rov flög hon skrikande emot honom och ryckte skickligt i förbifarten med klorna fångsten, som hon bar och förde hem denna. Ibalnd möttes de som två svalor uppe i luften, hanen grep bytet med näbben och gav det åt honan, som tog det i munnen innan klorna åter - på hemvägen - komma till användning. Erhöll hanen intill svar på sitt foodery kom han efter en stund själv med maten till boet, men bortkördes efter tämligen omilt av den insusande falkhonan (På bilden ses han tomhänt draga bort medan den uppretade honan breda ut sig över fångsten, som hon själv vill stycka.'' :: :: Se serie med fotonr. 3151-3200. Se även fotonr. 1771-1837.'
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.