Lidens gamla kyrka bestod ursprungligen av en enkel rektangulär byggnad uppförd vid medeltidens slut (enl traditionen på 1480-talet). Vapenhus och sakristia tillkom relativt snart efter kyrkans byggande. En äldre kyrka antagligen av trä har sannolikt funnits på platsen. Väggarna är byggda av sten som sedan 1925 är vitputsade. Vid den nya kyrkans byggande 1858 raserades valven i den gamla kyrkan. Den stod utan underhåll till 1911 då konserveringsarbeten igångsattes. Kyrkan täcktes då av ett nytt spånklätt yttertak. Invändigt fick kyrkan ett tunnvalv av trä. Endast fragment återstår av målningarna från 1500-talets mitt eftersom valven är borta. På väggarna finns emellertid en del målningar som är framtagna. En ny uppförd klockstapel efter den gamla modellen är på plats.En granhäck är planterad där bogårdsmuren fanns, men en timrad stigport är bevarad. Interiören präglas av 1700-talet med altarprydnad och predikstol. Av medeltida inventarier finns bl a krucifix från 1200-talet och 1400-talet, madonnor från 1200-talets början och 1400-talet den senare stående i ett skåp (sex medeltida föremål är borta efter en stöld 1994).
Från 299 kr
Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)
Palladiumhuset innan det blev biograf. Hörnan Norra Långgatan - Larmgatan. Svenska folkförbundet var en politisk propagandaorganisation som grundades 1906 i Stockholm under intryck av unionsupplösningen. Det verkade för ett nationellt, försvarsvänligt och särskilt antisocialistiskt program. Åtminstone till en början var Svenska folkförbundet ett organ för sådana arbetar- och småfolkskretsar som ogillade socialismen och bland annat motsatte sig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Ett betydande antal lokalavdelningar bildades och propagandaverksamheten, inte minst konkurrensen mellan "blå bilar" och "röda bilar". Den "blå bilen" började färdas några veckor före den röda valåret 1911. Bilen var från början grålackerad men lackerades om efter spydiga kommentarer för att motsvara namnet. Förbundets huvudsakliga ambition var att bekämpa socialismen för att åstadkomma "nationell samling", inte att undanröja de tänkta orsakerna till socialismen. Alla orättmätiga krav på reformer och andra samhällsförändringar som endast gagnade delar av nationen, arbetarklassen, avvisades. Motståndet mot förbundets antisocialistiska propaganda från SAP var relativt svagt och oorganiserat. Förutom bilarna valde man att ignorera den. Någon stor politisk betydelse hade inte Svenska folkförbundet.[1] Förutom ett stort antal broschyrer utgav Svenska folkförbundet halvveckotidningen Svenska folkviljan (1906-1919) och Riket (1919-1924, månadsskrift 1925-1927 - därefter mera sporadiskt t.o.m. 1931). I huvudsak har Svenska folkförbundet varit en hjälporganisation till högerpartiet. I samma mån som Allmänna valmansförbundet börjat bedriva modern politisk propaganda har Svenska folkförbundet inskränkt sin verksamhet. Lokalavdelningar har under denna tid upphört. Bland ledarna återfinns Folkförbundar-Norman.
Birgitta Marnung vid gånggriften i Gillhög. Gånggriften är en megalitgrav. Megalitgravar (av grekiska mega, stor, och lithos, sten) eller storstensgravar är en serie typer som i Sverige endast anläggs under stenåldern, från c:a 3600-2900 f.Kr. Gånggriften består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. Källa Wikipedia.
En man som sitter vid en gånggrift. Gånggriften är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett "T". Gravkammaren omges ofta av en hög, som dock relativt ofta är låg och bara runt 1/3 av kammarens höjd som invändigt ofta är närmare 2 meter eller mer. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till c:a 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ragvalds grav i Karleby socken i Falköpings kommun, har en 17 m lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter på Falbygden har en kammare som är runt 10 m lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 m. I Karleby finns ett stråk av tretton gånggrifter vilket löper parallellt med radbyn Karleby långa. På Falbygden finns 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken eller c:a 2/3 av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Skåne och på Öland. Eventuellt har det funnits en eller möjligen ett par gånggrifter i Södermanland också. (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.