Släkten Slatte har givit namn till gårdskomplexet Slattefors i Landeryd söder om Linköping. Epoken varade inklusive ingiften till mitten av 1700-talet men från den tiden minner inget på platsen. Nuvarande huvudbyggnad uppfördes omkring år 1820 genom dåvarande ägare landshövding Carl von Nieroths försorg. Hans tid på Slattefors blev dock inte långvarig, redan år 1825 förvärvades gården av greve Nils Bielke till Sturefors. Från 1950-talet var behovet av huvudgården på Slattefors inte självklar och byggnaden sattes i ett 30-årigt förfall, men i början av 1980-talet tillträdde lyckligtvis nya ägare som såg egna värden i huset och som inledde en genomgripande restaurering. Här en dokumentation från 1982 då den yttre renoveringen precis slutförts.
Från 299 kr
Tryckt text på kortet: "Den gamla båkfyren står ännu på sin ställning - men hur länge. Kägelbanan lutar sig mot sitt fall." Text på bakssidan: "Tre kulturbyggnader i Marstrand håller på att rasa ihop därför att ingen vill göra något för att underhålla dem. I hembygdsföreningen i staden finns pengar, men dessa kan man inte använda eftersom hembygdsföreningen inte på flera år haft något möte. För övrigt är bara fyra marstrandsbor medlemmar i föreningen. Resten är sommargäster. Kulturminnesrådet i Bohuslän har inga pengar och kan inget göra, förklarar landsantikvarie Claes Claesson."
Tre barn i snö, år 1918: Syskonen Olle 6 år, Lars på sparken 4 år och deras kusin Lisa Blom 16 år (född 12/4 1902) som var dotter till deras faster Maria som bodde i Grangärde. Givaren berättar: "Pappa höll gärna kontakt med sin syster i Grangärde. Han skaffade en cykel med påhängsmotor men for en gång omkull på grusvägen och slog i armen. Sedan hade han ont av det i flera månader. Senare skaffade han en lättare motorcykel istället. Den där höga cykeln på grusvägar var inget bra."
'Bo med 2 st ägg av skrattmås, i vatten. :: Text på baksidan: ''Ett skrattmåsbo av den bastanta typ som årets höga vattenstånd nödvändiggjorde. Sjöns ca 75 par skrattmåsar funno i år inget tillräckligt stort område att häcka samlade på. De fingo häcka i småsamhällen på de små öar som buros upp av kaveldunets och kolvassens rotsystem. Bona gungade rätt försvarligt i vågsvallet och flera av dem ramponerades och äggen rullade ut. Samma öde rönte en kull vipägg som placerats i ett på så sätt tömt skrattmåsbo.'' :: :: Ingår i serie med fotonr. 2305-2346.'
Omkring 1908 blev en stor utbyggnad av Västergötlands kalkindustri, inte minst i Falbygden, där de förutvarande kalkbruken kraftigt expanderade och nya anlades, bland dessa Tomtens kalkbruks AB, Torbjörntorp och AB Kalk i Stockholm, som båda köpte gårdar i Torbjörntorp, vilkas kalkfyndigheter bedömdes som exploateringsvärda vid stordrift. Järnvägsspår anlades från Balltorp (SJ) till bruken så att järnvägsvagnar kunde föras intill ugnarna för lastning. En mycket betydelsefull driftsfaktor, som inget annat bruk i Västergötland tidigare hade. Arbetet med järnvägsbygget påbörjades 1913, och den första järnvägsvagnen lastades med kalk vid Tomten i Januari 1914. Ur Gustav Sandberg i boken om Gudhem.
Pjätteryds kyrka. Den 26 september 1841 invigde kontraktsprosten Petrus Granstrand den nya kyrkan i Pjätteryd. Förspelet till det nya kyrkbygget hade varit mycket stormigt. Redan 1816 hade den gamla medeltida träkyrkan dömts ut. Men på grund av motsättningar hade inget hänt tills biskop Esaias Tegnér ingrep 1830 och resolut ställde kravet att en kyrkobyggnad skall vara i värdigt skick. Den nya kyrkan började byggas 1833 av byggmästare L. Carlsson, Sölvesborg efter ritningar av arkitekt Samuel Enander. Det blev en tidstypisk ljus och rymlig kyrka i empirestil.
Kvinnorna i familjen Hansson väver, syr och läser i köket år 1932. "På detta foto sitter farmor och väver. Det är inget låtsas för hon vävde många trasmattor som hon drog ihop pengar till familjens uppehälle på. Dessutom var hon sömmerska. Allt detta gjorde hon i hemmet. Farfar arbetade på Papyrus i alla år. Hans äkta tunga guldmedalj som han fick "efter lång och trogen tjänst" har jag fått ärva. Mamma då 19 år tittar mot kameran och Brita läser tidning." (berättat av Hans Hansson)
arkitektur, i staden
Porträtt av Karl Erik Herman Kinnander. Från 1860 furir vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Hela livet emellertid skriven på barndomshemmet, Svanshals kyrkoherdeboställe, som fadern innehade i egenskap av socknens kontraktsprost. Kinnanders död blev våldsam. Den 11 juni 1887 fann man honom skjuten på Malmens övningsfält. Under rubriken "En beklaglig händelse" lät ÖC underrätta sina läsare att det hade rört sig om ett självmord. Kinnanders skäl till handlingen var för hans kamrater oklara. Tidigare under dagen hade han som vanligt utfärdat order för kompaniet och inget ovanligt hade märkts i hans sinnesstämmning. Det uppgavs emellertid att Kinnander för en veckas tid sedan införskaffat sig ett Remingtongevär och att det var med detta han fortkortat sitt liv i sitt brädtält han en tid haft som bostad. Foto omkring 1875.
Följande text fanns bifogad till fotona: 7/3 -90 rivet. Christian, sista ägaren privat. minne från den gamla gården Storgatan 72. Hamngatan. Taget av Benjaminsson. Falkenberg 20/3 1990. Beskrivning av , sista brukarens åren från gamla gården Storgatan 72 Hamngatan. Sedan Benjaminssons sterbhus sålt Fabriksgatan 7-5-3, förut gamla Bakgatan Norra, eller Hantverksgatan. Kärt barn har många namn, Eller Kältringagatan, enär tattare- kältringar, för att -------- ------- hästar. 1954 kom jag Christian Benjaminsson, Storgatan 72 hyrde där av järnhandlare Andrén, Köpte tomten 1972 Kontant 85 000:- drev där skrotaffär i 36 år, Hårda bud, inte som nu, med socialbidrag. Därför som det är idag, inget ansvar. En epok är slut, i det gamla inre hamnen, där det var liv och rörelse. Minns särskilt flottbesök från England Tyskland. Samt ett ett ryskt besök där ingen fick gå ombord, utan visitering. Båten var 150 met lång. Tack för min tid i Hamnen Christian 210506- 4659.
En sekund av livet på och runt Stora torget i Linköping. Fotografiet togs omkring förra sekelskiftet och trots sin klumpiga utrustning tycks fotografen hanterat den obemärkt och gav oss ett för tiden intimt ögonblick i människors vardag. En vandring i bilden stannar vid mannen till vänster som blickar ut över torget invid sin bycicle, kanske en Gripen tillverkad i staden. Sökte han månne någon bekant eller var han bara ute och finåkte? Rakt mot betraktaren möter oss två myndiga herrar i höga stövlar och kravatter. Något väcker deras intresse mot hållet av Jonn O Nilsons pampiga hus. Närmast utbyter väninnor tankar och de tycks förtroliga, fotografen får inget höra. På torget i bakgrunden reser sig skacklar mot himlen och markerar en blygsam torghandel. Vid ett av salustånden skymtar en försäljerska som hastigt stillar hungern. Undra vad hon fick till livs.
Från gårdsplanen till det forna torpet Limningsängen i Berg. Trädgårdens högvuxna fruktträd gav ställvis skugga som lurade kamerans optik, dock inte utan resultat av det lilla gårdshuset. Och det var nog huset som fått personal från Östergötlands museum att göra sig ärende till Berg, åtminstone till nedslaget i Limningsängen. Vi kan inte så gått veta, ty inget övrigt kring platsen blev skrivet. Andra källor ger emellertid besked, åtmonstone att spekulera kring. Fotoåret 1947 var torpet sedan länge friköpt från huvudgården Brunneby och ägaren Karl Vilhelm Bengtsson hade bedrivit snickerirörelse från platsen men var nu avliden. Virkesupplagen minner ännu om honom. Ny ägare var Gustav Regnér och kanske står han invid stugan. Regnér titulerade sig lagerchef och bodde centralt i Linköping. Limningsängen var rimligtvis tänkt som sommarbostad eller möjligtvis exploatering.
Fabrikör Fredrik Rosenlind. Född 1805 i Stockholm Mariestads Bryggeri var ett bryggeri i Mariestad grundat 1848. Det förvärvades av Spendrups 1967 för att läggas ned 1972. Mariestads bayerska bryggeri grundades av snusfabrikören Fredrik Rosenlind, och var ett av de första som bryggde sitt öl enligt bayersk tradition. 1875 brann bryggeriet ner till grunden men redan ett år efter branden var bryggeriet återuppbyggt, denna gång helt i sten. Tack vare detta lyckas bryggeriet stå emot den stora stadsbranden som drabbade Mariestad 1895 (mer än 35 byggnader blev lågornas rov). 1957 lanserades ett nytt öl med namnet Old Ox. Det moderna ölvarumarket Mariestad bryggs av Spendrups på annan ort, och har inget samband med det historiska bryggeriet.
Porträtt av damimitatör Charles Leidberg i scendräkt. Under flera år uppträdde Karl (Carl) Johan Lidberg (Liedberg/Leidberg) som så kallad "damimitatör" på varietéer och marknader.
Jakob Alfvegren lär ha byggt detta hus redan 1885, det är mycket tidigt för den här typen av snickarglädjehus. Det syns att Jakob var byggnadssnickare och det var kanske det som gjorde att han följde med sin tid och därför var tidigt ute med ett modernt hus till sig och familjen. Ett annat årtal säger 1895, vilket verkar mera rimligt även om trädgården ser rätt uppvuxen ut. Huset har alla moderna attribut med liggande panel, spåntak, lövsågade dekorationer runt fönster och vindskivor, en öppen veranda och tom hängrännor och stuprör på framsidan. Jakob var född 1858 mitt över vägen och byggde här upp ett mindre lantbruk vid sidan av sitt byggnadssnickeri. Han var också spelman. Han gifte sig 1884 med Maria Alberina Levin född 1857 från Gerum och de fick två barn. Sonen Rudolf Alfvegren född 1890 tog över gården 1918. Han blev gift 1912 med Hulda Johanna Svensson född 1890 i Västerhejde och det var kanske de som köpte in merparten av jorden till gården. De fick två barn, varav dottern Hildegard Alfvegren född 1915 tog över 1949, gift 1940 med Charles Henry Hansson född 1914 från Robbenarve i Garde. De fick tre barn, men inget tog över gården, utan den såldes till guldsmeden Bengt Söderlund. Han sålde den avstyckade gården 1969 som fritidsfastighet till Sten Lindbom från Stockholm. På bilden ser vi en stolt Jakob Alfvegren posera utanför sitt hus!
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.