Ett av tiden påverkat men värdefullt motiv med anknytning till Chokladfabriks AB Motala. Den odaterade bilden togs i Stora hotellets spegelsal i Linköping och visar en tillställning, sannolikt med välgörenhet som syfte. Firman hade till arrangemanget skänkt valda delar ur sitt sortiment, och vi ser deras väl dekorerade monter flankerad av tombola-stånd. Bakom företaget stod den oerhört mångsidige entreprenören John "Motalakungen" Andersson. Vid sidan av sprit- , vadd- och spikfabriker startade han i Motala även tvättinrättning och laxodling. Nämnas bör också hans anläggande av en elektrisk kraftstation som försåg hemstaden med elektrisk gatubelysning. Till sin chokladfabrik knöt han den driftige O G Svensson, som efterhand kom att överta företaget och vidare samgå med Cloetta. Resten är som man säger historia. Bilden ger inga besked om var företaget stod i sin utvecklingskedja när den tillkom. Gott nog att visa en stycke historia.
Från 299 kr
Apotekare Anders Fredrik Wigander, här porträtterad något år på 1860-talet. Född i Falun 1819 kom han vidare att antas som elev vid stadens apotek. Efter avlagd apotekarexamen 1844 flyttade han året därpå till Askersund för att ta tjänst hos brodern Johan Christoffer. Denne hade år 1840 förvärvat ortens apoteket, men flyttade 1846 till Kalmar och sålde i sammanhanget rörelsen till Anders Fredrik. Under år 1851 sålde Anders Fredrik emellertid apoteket i Askersund för att istället förvärva Apoteksgården, jämte apotek Wasen, i Linköping. Han inflyttade till den nya staden tämligen nygift med Emma Gustava Godée och deras förstfödda son. Men trots en till synes framgångsrik existens som apotekare sålde Wigander rörelsen redan 1857 för att som ersättning göra sig erkänd inom stadens bankväsen. Makarna Wigander/Godée bodde kvar i Linköping till deras död, vilket för båda inträffade 1892.
Porträtt av Eva Huitfeldt. Född 1845 i Umeå som dotter till regementsläkaren vid Västerbottens fältjägarkår Åke Huitfeldt och dennes maka Elina Rosenborg. År 1849 erbjöds fadern samma tjänst vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping vilket fick familjen att flytta. Familjelyckan blev emellertid kort i Linköping. Föräldrarna skildes och Eva kom att växa upp med sin far, från 1860 i vad som vidare kom att kallas Huitfeldtska gården. Här kom Eva att bo i nästan 70 år, ända till sin död 1929. Därefter köptes gården av Folkets Husföreningen, som använde lokalerna tills nytt Folkets Hus stod klart 1953. Den gamla gårdens byggnader hade dessförinnan plockades ned och kom att bli den första att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Unikt porträtt av fotografen Svante Leonard Rydholm. Här iförd Linköpings frivilliga skarpskytteförenings uniform. Detta och liknande fotografier som bevarats har rimligtvis tillkommit för det fotoalbum som skarpskytteföreningen framställde 1864 som gåva till gillets grundare, Carl Fredrik Ridderstad. Östgöta Correspondenten låter den 10 augusti 1864 meddela att ett sådant album framställt som "under skyldradt gewär öfwerlemnade ett praktfullt album, innehållande fotografi-porträtter af föreningens aktiva medlemmar". Svante Leonard Rydholm var en relativt etablerad konstnär som anammat fotoyrket genom anhöriga i hemorten Uddevalla. Inflyttad till Linköping 1860 kom han till Linköping för att starta fotoverksamhet i änkefru Dahlmans trädgård, och blev därmed stadens andra fasta fotograf. Vidare drev han rörelsen från Kungsgatan 5 för att senare flytta till Ågatan 35. Han var framgångsrikt verksam i Linköping till 1882.
Enligt uppgift porträtt av Anders Johan Samuelsson. Född 1864 i Viprödsle, Kisa socken som son till Samuel Gustaf Bengtsson och Charlotta Albertina Jonsdotter. Från 1888 gift med Augusta Mathilda Johansdotter från Malexander. Den äktenskapliga lyckan varade bara i drygt tre år. Endast dagar efter nedkomsten av parets tredje barn avled modern, rimligtvis i sviterna av födseln. Kort därefter gifte Anders Johan om sig med Augusta Josefina Johansdotter, bördig från Västra Harg. Efterhand flyttade makarna med sin förstfödda till Kisa för att bli brukare i Lindhylta. Här fick paret ytterligare tre barn innan Anders Johan i maj månad 1900 hastigt dog av lungsot. Kvar stod änkan och barnen utan egen försörjning. Som så kallad inhyses kämpade Augusta Josefina vidare tills hon själv dog i sviterna av magcancer 1904. De efterlevande barnen skingrades till släktingar i Ulrika respektive Västra Harg. Ett inte ovanligt öde i äldre tider.
Porträtt av grevinnan Louise Posse. Född von Platen som dotter till friherren och grundläggaren av Göta kanal, Baltzar von Platen och dennes maka Hedvig Elisabet, född Ekman. Hon växte omväxlande upp på föräldrarnas egendom Frugården i Västergötland och deras mer stadigvarande hem i Linköping. År 1825 gifte hon sig i Linköpings domkyrka med Axel Mauritz Posse, landshövding i Skaraborgs län. Denne hade tidigare varit vice landshövding över Östergötlands län. Makens vidare utnämningar till justitiestatsminister och riksmarskalk förde paret till Stockholm. Efter mannens död 1850 utnämndes hon till överhovmästarinna hos dåvarande kronprinsessan, sedermera drottning Lovisa. Louise Posse fick ett långt liv, tog sitt sista andetag i hemmet den 22 december 1893. Direkt efter minnesstunden i Östermalms kyrka fördes kistan till Centralstationen för färd till Motala där den nedsänktes i den Platenska graven invid Göta kanal.
Ett av tiden förbleknat porträtt som enligt påskrift återger prostinnan Wallström i Högby. Försämringen må vara förlåten då vi bevittnar en av de allra tidigast födda östgötska kvinnor som finns fotograferade. Prostinnan Wallström hette Vendela och innan hon blev änka 1854 bar hon efternamnet Roselius. Född i Ringarums socken 1784 som dotter till prosten Magnus Roselius och dennes maka Anna Beata Sigismundsdotter. Från 1808 var hon gift med spinnhuspredikanten och sedermera komministern i Norrköping, Magnus Wallström. År 1813 flyttade paret till Högby där maken utnämnts till kyrkoherde. Äktenskapet bar sex barn mellan åren 1809 till 1824. Efter makens bortgång fick hon lämna kyrkoherdebostället i Högby och hon, som tiden uttryckte, logerade en tid i Allhelgona och vidare i Veta innan hon fann sin slutliga vistelse i Herrberga. Där avled hon den 16 januari 1878, nära 94 år. Som hon önskat begravdes hon på, vid tiden, Herrberga nya gravplats.
Linköpings slott har undergått mer eller mindre genomgripande ombyggader genom århundradena. Av den medeltida biskopsborgen skapade Gustav Vasa och vidare två av hans söner ett kungligt slott som nådde sin glans i början av 1600-talet. Efterföljande regenter hyste inte samma intresse för slottet som fick förfalla i avsaknad av tydlig funktion förutom som arrest. I slutet av 1700-talet väcktes idé om att låta länets landshövdingar disponera slottet som bostad och ämbetsbyggnad. För att bättre passa detta ändamål revs en del prålighet till fördel av ren och klassicistisk stil. Under 1800-talets romantiska era ville man återskapa byggnaden som ett historiskt renässansslott med loftgång och praktgavlar. Det är så vi ser slottet genom Essens bild från år 1900. Som bekant har slottet idag återfått sin prägel av stram myndighetsbyggnad.
Edvard Wavrinsky har gått till historien som en betydelsefull kraft inom freds- och nykterhetsrörelsen. Som övertygad pacifist grundade han Göteborgs fredsförening 1884 och var vidare ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen, likväl ledamot i Interparlamentariska unionen och medlem av kommissionen för Internationella fredsbyrån i Bern. Inom nykterhetsrörelsen är han till dags dato en självklar gestalt, betonat av sin roll som Sveriges första förbundschef för det enade IOGT. Under 30 år var Wavrinsky dessutom riksdagsledamot, i förstone som liberal, sedermera representant för Socialdemokraterna. Även löjtnant vid armén, direktör i försäkringsbolaget Tre kronor, nivellör vid Statens järnvägsbyggen och ordförande i Skådebanan för att nämna några av hans förehavanden. För att yttermera belysa hans bredd och energi adderas hans initiativ till Göteborgs likbränningsförening. Allmänt var han född och uppvuxen i Linköping men kom att ha Göteborg och Stockholm som sina svenska vistelseorter. Gift en första gång 1873 med Amelia Bark. Äktenskapet upplöstes 1886. Han ingick ett andra gifte året därpå i Trollhättan med Selma Maria Traneus.
Porträtt av Magnus Gustaf Strömbom. Född i Hovmantorp 1813 kom han vidare att tjänstgöra som bruksförvaltare vid Boxholms bruk. Gift 1852 med Ulrika Charlotta Palmqvist. Makarna kom att arrendera Somvik säteri i Malexander som vid tiden ägdes av Ulrika Charlottas mor, änkefru Carolina Palmqvist. Den 23 mars 1856 framfödde hustrun makarnas förstfödda barn. En dotter som fick samman namn som modern. Barnet kom även att bli parets sistfödda, ty modern överlevde inte förlossningen. Hon avled i sviterna den 27/3. Från 1859 kom Strömbom att arrendera säteriet Grönvik i Åsbo. Mellan 1865-1877 arrenderade han Götviks säteri i Ekeby socken. År 1877 köpte han tills slut ett eget säteri, Medhamra i Hagebyhöga socken. Där han blev kvar till sin bortgång 1885. Född 1813, död 1885.
Porträtt av källarmästaren och nöjesprofilen Anders Peter Andersson. I samtiden kallad Bonn på Druvan. Han inledde på allvar sin karriär som utskänkare när han under det sena 1840-talet övertog Bankebergs gästgivaregård i nuvarande Vikingstad. År 1852 köpte han djärvt Schenlingska gården invid Hospitalstorget i Linköping för en summa av 11 000 Riksdaler. Han uppförde här en helt ny byggnad och startade hotell, restaurang samt vin- och spritaffär. Detta etablissemang, kallat Druvan, blev inom kort en allvarlig konkurrent till Stora Hotellet och en känd och uppskattad samlingspunkt för en något bredare publik. Utöver Druvan drev han från 1864 Wernerska trädgården, som med tiden blev ett nöjescentrum, och vidare även stadens gamla teater, Assemblée- och spektakelhuset snett mot S:t Larskyrkan. Han var under en längre tid kort sagt Linköpings nöjeskung.
Otto Åberg inledde sin yrkeskarriär under senare delen av 1860-talet som så kallad skrivare och vidare extra landskontorist vid länsstyrelsens landskontor i Linköping. År 1873 erbjöds han tjänsten som kronofogde i Kinda fögderi med tjänstebostad i Hägerstad. Hans tre decenniers tid i Kinda och ämbetet tycks förflutit utan behov av anmärkning. En pikant detalj finns dock att läsa i Kisaposten i början av maj månad 1902. Kronofogde Åberg, som i sin egenskap även var chef över häradets polisverksamhet, hade själv blivit bestulen av sin kusk. Här inte är platsen att närmare gå in på brottets detaljer, men tidningen skriver att "kusken tillgript sig åtskilligt av Åbergs tillhöriga egendom". Han dömdes till två månaders straffarbete och förlust av medborgligt förtroende under ett år utöver strafftiden.
Klockan är cirka 08.00 och det är någon av vårarna 1927-31. Loket nere till vänster är Statens Järnvägar, B 1387 som blev av med vakuumbromsapparaterna 1927 och det sitter åskviggar på loket vilket visar närmare 1930. Precis till höger om belysningsstolpen i förgrunden ser man aktern på persontåg Pt 1 till Trellborg. Med ett Sb-lok ska det rulla vidare. Nästa tåg till höger är troligen snälltåg, Snt 37 till Göteborg med B-lok. Sen har nyss nattsnälltåg 11 ankommit från Stockholm och ett Ke/h-lok växlar undan Malmövagnarna och sen skall B 1387 koppla till för färden mot Trelleborg. Till höger därom står ett B-lok med dagnälltåg 8 mot Stockholm. Loket har så kallad norrlandsplog. Norrlandsplog sitter på nästa B-lok också. Det skall dra snt 42 mot Göteborg. Längst till höger står ett Sa-lok med persontåg, 1734, till Eslöv. Vagnar till Kristianstad medföljer. Bland annat en restaurangvagn. TT
Edet. Troligen 1925-26. "Spingeri" (norska ?). 1. Knut Persson 2. Nils Mellgren (son till nr 3) 3. Karl August Mellgren 4. Karl August Mellgren (son) 5. Algot Fransson, Grönehög 6. Einar Mellgren (son till nr 3) Ur utvalt virke bland bakar och svallar (från 3":s plank) utsågades 1":s råmaterial. Själva arbetet med utsågningen kallades att "svalla" och det utsågade ämnet "spinge". Detta sattes sedan i händerna på sågspingare eller handspingare. Den senare var försedd med en specialkniv, gjord av ett ramsågsblad. Först spingade man av ämnet så man fick det efter "växtrera", sedan spingade man vidare efter måttet, att det skulle bli 4 st 1 tum. I synnerhet granet blev blankt och fint. Längder: 3 fot, 4 fot, 4 1/2 fot. 365 löpfot per bunt. Efter spingningen torkades latsen i fjärdedels buntar
Fordonet på bilden är en Volvo TPV (TerrängPersonVagn). Konstruktör var Måns Hartelius och 210 stycken togs fram till krigsmakten. Nr 3 gick till Argentina för försäljning och nr 209 till Jönköpings brandkår. TPV visades första gången på Stockholmsmässan 1 september 1944. De flesta tillverkades mellan september 1945 till februari 1946. Armén kallade den för Terrängpersonbil m/43, tgpbil m/43. Med radio radioterrängpersonbil 25W m/39. Radion heter 25W Bl m/39. Från 50-talet fick bilen sitt namn ratgpbil 911 25W. Tjänstgjorde fram till 1965 då de flesta såldes på överskott för 600 kr. Mannen på bilden har tagit bort luftrenaren för att komma åt Carterförgasaren som troligtvis flödar för att nålventilen har hängt sig. Därav hammaren som behövs för att knacka på förgasaren. Vidare ser man att det är ett radioavstört system, fördelaren är inkapslad. Detta exemplar är då utrustad med en 25W radio, en av 82 stycken som fick det. Fotografiet är taget från 1946 fram till 1960 med tanke på uniformerna då m/59 kom.
Text hämtad ur textmaterialet från skärmar till Kommunikationsutställning "Här går vägen till Uddevalla......" utförd av lärarna Birgitta och Bo Lindgren, Unnerödsskolan i Uddevalla, år 1980. Stationen vid Sörkällegatan (Uddevalla Södra). Resande som skulle vidare mot Strömstad utväxlades med hästskjuts till Uddevalla C den första tiden då tunnlarna (inne i Uddevalla) ej var klara. 1907 öppnades trafiken mellan Uddevalla Södra, som var ett litet hus vid Sörkällegatan, ochTingstad (på Hisingen). Järnvägsbron över Göta älv var inte klar så passagerare till Göteborg fick ta båt till Lilla Bommen. Senare samma år var det klart till Centralstationen i Uddevalla. Flera ras och andra besvärligheter drabbade banan, innan den slutligen blev helt klar. I mars 1909 kunde man för första gången åka tåg (hela vägen) mellan Göteborg C och Strömstad C på Bohusbanan.
Teleskolan i Kalmar. Teleskolan, ursprungligen Telegrafverkets undervisningsanstalt, var Televerkets och senare Telias skola för vidareutbildning av de anställda och utomstående inom telekommunikation. I samband med de statliga utlokaliseringar från Stockholm på 1970-talet flyttades Teleskolan, tillsammans med en av Televerkets datacentraler och katalogenheten till Kalmar. De nya byggnaderna i Tallhagen invigdes 1978. Byggnadsstyrelsens arkitekt Sergej Mirelius ritade två ringformade byggnader med tillhörande elevbostäder i separata hus. I Kalmar erbjöds förutom spetsutbildningar inom IT även SIDA-stödda utbildningar inom teleteknik för utvecklingsländer. År 2000 såldes skolan och dess utbildningar av det sedan 1993 bolagiserade Telia till Svenska Teknologföreningens utbildningsföretag, STF. De drev den vidare till 2003 då den försattes i konkurs. Byggnaderna ägs sedan 2001 av det kommunala fastighetsbolaget och har getts namnet Kalmar Nyckel. De rymmer numera studentbostäder, ett hotell samt Ekonomihögskolan och Institutionen för samhällsvetenskaper vid Linnéuniversitetet. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.