Allerum 132:1
Från 299 kr
Allerum
Vamlingbo 232
[från fotobeskrivningen:] "Började sjömansbanan år 1854 på skonerten HERTA från Gävle och gjorde sedan resor med följande Gävlefartyg: barkskeppet THYFON, briggen GIDEON, barkskeppet WALLERI, skonertskeppet SVALAN, barkskeppet ADELAIDE och fregattskeppet INDIAMAN, på vilket han först var styrman för att år 1869 övertaga befälet. På resa med INDIAMAN från Melbourne till Calloa år 1872 sprang fartyget läck i Stilla Oceanen och förlista [sic] vid Påskön i mars månad nämnda år. Här vistades han omkring 5 månader bland öns urinvånare. Hemkommen från denna resa övergick han till ångbåtsflottan och blev befälhavare på ångaren LINNÉ i Hamburgtrade. År 1874 övertog han befälet på Lloydångaren DANMARK i trade på medelhavshamnar och år 1875 Uddevallaångaren AVENA i trade på London med sommarresor på Archangelsk. År 1878 ingick han i ångbåtsaktiebolaget Bohusländska Kusten som befälhavare på ångaren UDDEVALLA i fast trade Göteborg - Kristiania för att år 1891 övertaga ångaren GÖTEBORG i samma trafik. Denna befattning skötte han till år 1919, då han lämnade sjön. Riddare av Vasaorden 1901."
Stationen byggdes 1961.Linjen har aldrig haft persontrafik utan byggdes för skogsindustrins transporter då främst till Kargsborgs pappersbruk. Att järnvägen inte går tiil de större städerna utmed kusten har medfört ett stort problem för att kunna köra persontrafik Sträckan Morjärv-Haparanda har dessutom låg standard och besvärlig bangeometri för godstågen, samtidigt som den används av den tämligen betydelsefulla godstrafiken mellan Norge-Sverige och Finland -Ryssland. man beslöt att elektrifiera och rusta upp den befintliga linjen Boden-Morjärv-Kalix. Första spadtaget på den nya banan togs i september 2006 och det första eltåget till Kalix gick i december 2011. Under 2012 beräknas även den helt nya järnvägen från Kalix till Haparanda tas i bruk. Linjen Morjärv-Karungi-Haparanda kommer då att läggas ned.
Fornminne. Fotograferna Sten och Görel Mohlin (Dagåhs) vid Asmunds källa i närheten av Sibbarps by. Källans namn härstammar från första hälften av 1000-talet då enligt traditionen den tredje Skarabiskopen Asmund/Osmund sägs ha döpt de första kristna i trakten här. Osmund lär ha varit engelsman med nordiskt påbrå och blev på Olof Skötkonungs bekostnad omkring år 1020 sänd till Bremen för att undervisas i kristendomen. Därifrån återkommen blev han först biskop i Skara och utnämndes senare av kung Edmund Gamle till ärkebiskop över hela Göta rike. Både före och efter Osmund användes källan som en offerkälla. Men här var också en samlingsplats för bygdens folk, särskilt på midsommaraftnarna då man offrade och festade. Vägen från kusten mot inlandet och till Asmunds källa var förr en riksväg som gick mot Gödeby och förenade sig längre fram med Ätrastigen. Vid källan stod förr en offerstock, omnämnd i kyrkoböckerna på 1600-talet, och de gåvor man då fick in där skulle användas till Sibbarp kyrkas prydnad.
"Vykort, "Halmstads kyrka, interiör.", kallad Sankt Nikolai kyrka. Kyrkan har sannolikt sitt ursprung i 1300-talet efter att det befästa Halmstad hade anlagts närmare kusten än föregångaren, Övraby. Kyrkan blev färdig i slutet av 1400-talet och ligger idag mitt i staden vid Stora torg. Bilden visar interiören som den kom att se ut efter en omfattande restaurering 193-1941, då arkitekt Ivar Tengbom valde att förstärka den medeltida karaktären. Det röda teglet på arkadpelare och -bågar blottlades då och han ritade även den orgelfasad med blindpipor till den nya orgeln, som ses på bilden. Vid restaureringen påträffades rester av 1400-talsmålningar. Predikstolen till höger i bild, i snidad renässansdekor, skänktes på 1630-talet av en borgmästar Albrecht Pedersön Machum.
Den nordligaste kyrkan Nolaskogs inom landskapet Ångermanland är belägen i Nordmaling, som från 1810 administrativt hör till Västerbottens län och till Luleå stift från 1904. Fram till omkring 1480 var Nordmaling annex till Grundsunda pastorat. ( . . . ) Nordmalings kyrka är en relativt stor gråstenskyrka, möjligen kan den tänkas ha fungerat som en missionskyrka, vilka anlades upp efter den nordliga kusten. Kyrkan har genomgått åtskilliga restaureringar, de tidigaste omnämnda 1586 och 1614. Vid en sentida grundlig restaurering 1950 kunde konstateras, att kyrkan ursprungligen varit försedd med korabsid och att golvet bestått av trampad jord. ( . . . ) Kyrkan är utvändigt vitrappad och har gavelröstena spånklädda liksom de höga takfallen. Vapenhus och sakristia saknades ursprungligen och är senare tillfogade traditionellt på södra väggen ned mot västra hörnet respektive på norra väggen mot östra hörnet. ( ur boken Kyrkor och Kapell Nolaskogs av Ingrid Telhammer )
skeppsporträtt, fotografi
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.