Skelett i röset Galgerrör. Undersökt av J E Anderbjörk 8/ 1939. Rapport till Riksantikvarieämbetet 25/8 1939.
Från 299 kr
Skelettet från N. Märk spännbucklan.
Fynd från Störlinge, yxor bland annat.
Hällkista med takhällslager.
22 april 1929. Arkeologisk utgrävning i kvarteret Kastanjen.
Kista med takhällslager i Hulterstad.
Pågående utgrävning av gravfält i Algutsrum.
Arkeologisk utgrävning i Algutsrum.
Ragnhild Boström, Sölve Göransson, okänd och Ulf Erik Hagberg vid platsen för Sankt Johannes kapell nära Ottenby.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Arkeologisk utgrävning i Bredsättra med Ulf Erik Hagberg och eventuellt Margareta Beskow med flera.
Ulf Erik Hagberg vid skelettgrav.
En kruka grävs fram på Skedemosse.
Från utgrävning i Ormöga 23/9 1963. Man hittade mycket djurbensmaterial i Ormöga och har kunnat konstatera att nötboskap har varit Ormögas viktigaste köttproducent. Jakt och fiske utgorde ett betydelsefullt inslag i befolkningens dagliga livsföring. Grönlandssäl har för första gången påträffats i förhistoriskt benmaterial från Öland.
Fynd från Törnbottens gravfält 24/8 1961.
Dykare på jakt efter ett störtat flygplan.
På åsarna - höjdryggarna - Nybyåsen och Långerumsåsen har man ofta begravt de döda. Under utbyggnaden av väg 136 undersöktes drygt halva gravfältet på Långerums samfällighet. Inventeringen omfattade ett 20-tal gravar och 30 anläggningar, varav två boplatslämningar. Efter avtorvningen visade sig åsen vara täkt av en tät matta av sten som gav utryck av ett "stentorg".
Ebba-Stina Carlsson och fil.stud. Gunnel Forsberg.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.