Parti av Repslagaregatans norra delar i Linköping omkring år 1900. All bebyggelse i nära betraktan är sedan länge riven. Fotografiet togs från nuvarande Repslagaregatan 5 och toppen av Emanuelkyrkans tornspira och något mer av S:t Larskyrkan i söder kan vara hjälp för orientering. Den obebyggda tomten i bildens förgrund saknade anmärkningsvärt länge gatuhus och skulle så göra tills Mjölkcentralen etablerade sig i början av 1920-talet.
Från 299 kr
Källa ödekyrka var från början ett torn i västra delen, byggt omkring år 1170. Under stenkyrkans första tid ansåg man att, det mäktiga västtornet, som var minst en våning högre än nu, var fullt tillräckligt skydd för bygden. Omkring 1200-talet föreställer vi oss att nästa byggnadsperiod tog vid. Ett nytt kor, lika brett som långhuset, men högre en detta, byggdes. Något senare byggdes en skyttevåning över hela kyrkan. Därmed blev kyrkan en av öns starkaste sockenfästningar.
Smiss Artur Karlsson, 24 år, sitter och betar långrev till torskfiske, oftast använde man strömming eller baingyl, spigg, till bete, skurna i små bitar. Flera långrevar hänger mot väggen. Kvinnfolki stickar nånting, man fick aldrig vara utan nyttig sysselsättning. Den yngre kvinnan är Arturs fostermor Elisabet Vedin, 48 år, och den äldre är Arturs fostermormor Eva Sofia Jakobsdotter Vedin, 77 år. Alla är klädda i arbetskläder, men Artur har en märklig skjorta, kanske något han fått med sig från USA. Smiss norra part.
Per Häglunds brygghus var nog ursprungligen ett litet bostadshus från 1700-talet, en bulenkelstuga som man köpt nånstans och flyttat hit och rett in till brygg- och bakhus. Man kan ana bulstommen genom reveteringen. Det ser faktiskt ut som det ligger faltak på faltak! Per Häglund flyttade 1919 vid 84 års ålder till sonen Lars Pettersson vid Bönde och boplatsen övergavs och revs efter ett par år. Man ser på brygghuset att det inte haft något underhåll på länge.
Kvinnorna skall iväg och räfsa ihop det gräs slåtterkarlarna slår. De är fint klädda med stora hattar. De har med sig två räivar, räfsor och en gaffel, samt korg med mat. Vad den blanka (?) saken är för något har ännu inte gått att utröna. Den unga kvinnan är Fie Emilie Larsson, 26 år, dotter till Oskar, JO, Larsson.Den gamla kvinnan är Emilies mormor Elisabet Dorotea Jakobsdotter Lauvall, 77 år.
Masse har gått ut i åkern för att få en bra bild av gårdsparten med grannen skymtande bakom. Vi ser både manbyggnaden med bakbygge och flygel, samt den nya ladugården. Den hitre delen innehöll en stor lada, ändå tycktes halmen inte få plats under tak. Den bortre delen innehöll tre sektioner med fähus, man ser gödselhögarna utanför. Petterssons på grannparten hade ju byggt en ny imponerande ladugård något tidigare, vilket säkert tilltalat Larssons tävlingsinstinkt, vilket gjorde att man byggde en ännu större ladugård!
Här har Masse stått vid staketet vid sin tomt och tagit en bild av oxeln utanför stugan, se också Bild 1398. Oxlar har efter Masses tid bitvis blivit något av karaktärsträd på Lausbackar. Bakom oxeln alldeles framför räcktunen går vägen upp till Söderlunds. Den inhägnade hagen var förr åkrar, troligen för länge sedan tillhöriga gården Bogs, som antagligen försvann vid digerdöden 1350. Marken ligger nu under Smiss och används inte längre.
Med tanke på de tre tidsåldrarna i takmaterialet skulle man kunna gissa att ladugården är byggd i etapper. Den äldsta delen till vänster är troligen en bulladugård med stall och kohus, byggd när parten etablerades på 1870-talet, man ser de gamla hammarbandsändarna sticka ut på gaveln. Sedan har grishus mm tillkommit i mitten. Längst bort är ladan av resvirke, möjligen uppförd 1906. Något tröskhus ser det inte ut att ha funnits.
Masse har förevigat denna enkla källare, som byggnadshistoriskt är mycket märkvärdig. Det här sättet att bygga ett stort tak på en låg stengrund och med ingång mitt på gaveln är en kvarleva från den äldre järnålderns kämpgravshus! Det är helt enastånde att byggnadsskicket levt kvar så länge. Kämpgravshusen kunde också ha torvtak som här. Man kan undra vad det var för något under som bar torven och om det var tätt och höll sig frostfritt? På taket sitter en ventil.
Byggnaderna på den Hallsarvepart som revs efter skiftet stod kvar ännu några år in på 1900-talet. Här ses dasset och en liten bulbyggnad med agtak, osäkert vad den innehållit. Troligen har det varit en förvaringsbod till vänster och ett lammhus till höger med hoimdlucka i mitten. Till höger om bulbyggnaden verkar det vara något enkelt skjul med halmtak inklämt mellan den och ladugården i sten. Tyvärr tog Masse aldrig någon bild på ladugården innan den revs bort.
Här står familjen Larsson! Från vänster: mågen Oskar Danielsson, fadern Jakob Larsson, dottern Emma med dotterdottern Annie i handen och modern Lovisa. Det har varit bröllop i gården! Emmas yngre syster Fanny född 1879 hade gift sig med Lars Nilsson på Kauparve, därav bokstäverna L och F i lingonris på fasaden. Det vackra huset var troligen byggt på 1830-talet och revs något år efter det att denna bild togs.
Vi ser här manbyggnaden från norr. Den saknar sockel, vilket ett hus från 1883 borde ha. De smårutiga fönstren är av sen 1700-talstyp och skulle kunna vara återanvända. Det gjorde nog inte något om man hade gammalmodiga fönster på denna gavel vänd från vägen, ingen såg dem. Halvfönster vid ytterdörren förekommer i enstaka fall i Lau, se Bild 575 mfl. I bakgrunden skymtar Bjärges Östmans ställe, se Bild 589 mfl.
Här är ladugårdens baksida sedd från beteshagen med den egendomliga ladugårdsflygeln som är halvt sammanbyggd med ladugårdens gavel. Vad delen på gaveln innehållit är osäkert, möjligen lammhus. Där utanför ligger också en stor rishög, något som tog stor plats på gårdarna så länge man eldade i öppna eldstäder, när det sedan blev kakelugnar och järnspisar, blev det besvärligt att elda med sån här smulig småhuggen ved. Markerna runt parten är mycket stenbundna.
Dottern på parten Vendla Larsson står vid tröskhuset framför ladugården. Vi ser ladugårdens två fähusdelar med hoimdar, hörum. Det högra fähuset innehåller sannolikt både stall och kohus iom att dörren är bredare. Invid dörrarna sitter rombformade fönster, helt unika! I tröskhuset verkar vandringen vara urriven och nu tycks man ha hö eller halm här. Stegar finns här liksom invid de flesta uthus. De är smalare upptill än nedtill, något som var brukligt, särskilt på långa stegar.
Ladugården är också i det lilla formatet, bestående av en troligen yngre stendel och en äldre buldel t h. med mellanliggande portlider. Foderloftet i trä med spåntak är ganska nytt. T v ligger ladan bakom tröskhuset, i mitten är det stall med hoimd, den lilla hoimdluckan syns ovanför grinden. Vad buldelen innehåller för något går inte att se pga grenhögen, någon av bodarna utanför bild innehåller säkert en vedbod.
Jakob har börjat hugga upp grenveden på vedbacken. Här gör han det i midsommartid och då har nog grenarna redan hunnit torka en del, vilket gör dem segare och mera tunghuggna. Troligen tyckte Jakob inte om detta arbete, varför det fått vänta. Han hugger upp grenarna med ris och allt, vilket tyder på att åtminstone något rum har öppen spis, där sådan smulig och svårhanterbar ved lättare kan eldas.
Huvudbyggnaden till Lagerlunda sådant det tog sig ut före en genomgripande renovering 1930. Därefter erhöll byggnaden en något förenklad exteriör där bland andra förändring de karakteristiska hörntornen avlägsnades. Corps-de-logiet som fotografiet visar var för egen del uppfört på grunderna till en tidigare huvudbyggnad som blivit lågornas rov år 1877. Vid tiden för bilden skrev man 1902 och godset ägdes och brukades sedan länge av friherre Gustaf Lagerfelt tillsammans med hustrun Hedvig, född Lovén.
Parti av Nygatan i Linköping år 1903. Fotograf Essen hade för motivet ställt sig ett 50-tal meter före gatans skärning med Apotekaregatan i höjd med Nisbethska gården, vars höga plank löper till vänster. Vid tiden sträckte sig gårdens tomt ännu mellan Läroverksgatan och Apotekaregatan men detta kom att ändras när en stor hyresfastighet uppfördes i det synliga hörnet 1906. Förändringen i gatubilden är på det hela taget total. Samtliga byggnader är idag rivna eller i något fall flyttad till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Miljön vid Storgatans krön invid Borggården i Linköping. Den öppna ytan har in i modern tid bevarat namnet Järntorget. En påskrift daterar bilden till 1921, vilket inte är möjligt utifrån markörer i motivet. Exempelvis är det känt att Frans Oskar Franzén avyttrade sin handelsbod till höger år 1909. Besked kan därför inte lämnas för vad man i stunden manifesterade. Det flaggas utmed Storgatan och vid stadens läroverk står fanorna tätt. Landskamrerarebostaden i blickfånget har omsorgsfullt dekorerats med girlander. Möjligtvis väntade staden något prominent besök.
Med vykorts-producentens "Fågelstad järnvägsstation" menas här snarare utsikt från densamma, likväl som tryckets kvalitet berättar tidens måttliga krav. I blickfånget ser vi istället Eriksberg som tillbyggdes 1922 för att bland annat skapa en affärslokal på bottenplanet. Till höger därom ligger Järnvägshotellet som minner om tider då trafiken på järnvägen var livlig och orten var något av en järnvägsknut med möten av banor mellan SJ, FVÖJ och MÖJ.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.