Jakob Karlsson kostar på en totalrenovering av den förfallna väderkvarnen, se Nr 289! Kvarnen är en traditionell stabbkvänn, stolpkvarn. Den består av en kraftig jordgrävdstolpe, vilken avslutas med en järntapp. Denna tapp går in i en bjälke, som kan snurra runt tappen. Hela kvarnhuset hänger på bjälkens ändar. Genom att dra i kvännhästen, den utstickande "svansen" på kvarnens baksida, kan man dra kvarnen upp i vind. Stolpen och bjälken avtecknar sig som ett mörkt T på bilden. Här lagar mankvarnhusets stomme. Pga motsol i bilden, är det svårt att se ansiktena på personerna, så de har ännu inte kunnat identifieras. Nr 2 och 3 från vänster skulle kunna vara Alfred Olsson och Jakob Karlsson.
Från 299 kr
En månad senare hade Masse möjlighet att komma ut och se det färdiga agtaket. Här ser man hänglorna, som är kortare och glesare än de på norra Gotland. Vindskaidsraftarna avslutas inte med en okvistad topp av gran ,tall, eller ene så som man gör norrut. Takkransen syns dåligt, det är mer som sticker upp på taket. Kransen är en oerhört viktigt symbol. Den har left kvar sedan äldre järnålder, då man var soldyrkare. När ett hus var färdigbyggt på den tiden, hängde man upp en bild av Gud på huset, en solskiva eller en solkrans, för att Gud skulle skydda huset. Det har man fortsatt med trots flera religionsbyten ända fram mot 1900-talets slut, då man tyvärr har tappat den traditionen.
Täckatingen har börjat och agen dras upp på taket med dubbelt tåg med en krok av ett lammhorn. Vädret är vackert, kanske varmt, drickkaggen hänger uppe på en raft, så att den som är törstig kan ta en klunk.
En interiörbild från loftet. Man ser att takstolarna har s k spärrstolar nertill så högbenen får ett spjärn mot väggen. Väggarna är ännu inte putsade, troligen vill man ha ladugården under tak så fort som möjligt.
Alla raftarna är på plats. De har långa knaggar, kvistbasar, kvar, vilka skall hålla i agen. Även helarna, pluggarna i hammarbanden, är på plats. Helarna håller i agen nertill så den inte rutschar av taket.
Gangvide Hans Larsson har byggt en ny ladugård, rätt lik Dalbo Anton Jakobssons, se Nr 266. Den är ålderdomligare än Fie J.O. Larssons, se Nr 272 m fl. Men modern med många fönster och tämligen högt foderloft.
Lausmyr, som var 1.500 hektar stor, dikades ut första gången på 1890-talet när det förr så rikliga fisket hade minskat och förlorat allt mer i betydelse, samtidigt som behovet av odlingsbar jord hade ökat. När myren var utdikad, tillfördes mycket värdefull mark gårdarna i socknarna runt ikring. Men man förlorade också sin agtäkt. Men denna förlust var måttlig, man hade redan börjat gå över till spån i stället som takmaterial. Här kommer Hans Larsson med sista aglasset draget av två rätt magra stutar.
Takstolsresningen har nu fortsatt till laddelen av bygget. Med förvånansvärt primitiva metoder, bara två fastknutna stänger, lyckas man resa upp takstolarna och få dem på plats. Sedan lägger man bara ett par lösa plankor på hanbalkarna för gubben uppe att gå på. Synd att Masse inte var med när de byggde stenväggarna, likaså fortsättningen av taken, panelen och fönstren. Ladugården blev tyvärr inte så långlivad, den brann ner i början på 1950-talet.
Takstolsresningen har nu fortsatt till laddelen av bygget. Med förvånansvärt primitiva metoder, bara två fastknutna stänger, lyckas man resa upp takstolarna och få dem på plats. Sedan lägger man bara ett par lösa plankor på hanbalkarna för gubben uppe att gå på. Synd att Masse inte var med när de byggde stenväggarna, likaså fortsättningen av taken, panelen och fönstren.
Här visar Masse upp en halv takstol, tydligen var det här något så nytt att han var noga med att dokumentera händelsen.
Fie Jakob Karlsson t v och svärsonen Alfred Olsson håller troligen på med nyodling och bryter upp stubbar med en sorts hävstång. Det är uppenbarligen milt och fint väder den 2:a januari utan tjäle i jorden.
Denna lilla skogssläde får nog närmast betecknas som en kälke. Den är mycket välgjord med alla delar infällda i varandra. Stavarna som lasset skall läggas emellan har sammanhållande tvinnade band av troligen rötter. Denna släde måste ha använts till körslor av småved.
Fie Oskar Larsson bearbetar de fastkilade träskoämnena med ett sorts långt håljärn. De andra två verktygen skedborr och yx står bredvid. Det är dagen före nyårsafton med barmak. Oskar har vinterrocken på, men det ser inte ut att vara kallt. Det finns obetydligt med grenved, en del finns nog upphuggen och torr i vedboden t h.
Fie Oskar Larsson, 48 år, står på gården med särskild träskokränke och låtsas borra ur utrymmet för foten i träskon. Han har en borr av uråldrig typ, mot kränkan står två skedborrar lutade samt en yx, ett par av de verktyg som krävdes. Träskorna är fastkilade i urtak i kränkan. Oskar har sina traditionella arbetskläder och vegakeps. I bakgrunden ligger en jättestor grenvedshög. Den ser ut att räcka länge, men denna typ av klen ved med mycket luft emellan brann upp fort. Se Nr 245!
Fogbänken var en särskild hyvelbänk för långt virke, här utställd för fotografering i hagen bakom ladugården. På bänken ligger troligen fr v en spånthyvel, en profilhyvel och en planhyvel av oxhyveltyp med handtag för två personer.
Jakob Söderlund visar slipning med yxträet som stödjare, men det syns dåligt.
Hallsarve Vilhelm Karlsson, 20 år, håller upp en lite träställning, som man troligen trädde in yxan i vid slipning för att få stadigare vinkelhållning mot slipstenens yta. Brodern Arvid håller i slipstenens vev. Fadern Hans, 47 år, sågar björkved. Alla har vanlig arbetsklädsel. Den grenvedshög som låg här i juni är inkörd i vedboden, se Nr 234!
Jakob har börjat hugga upp grenveden på vedbacken. Här gör han det i midsommartid och då har nog grenarna redan hunnit torka en del, vilket gör dem segare och mera tunghuggna. Troligen tyckte Jakob inte om detta arbete, varför det fått vänta. Han hugger upp grenarna med ris och allt, vilket tyder på att åtminstone något rum har öppen spis, där sådan smulig och svårhanterbar ved lättare kan eldas.
Hallsarve Hans Karlsson vässer yxen på vässtenen, vars stativ är lutad mot en vedbodvägg för bättre arbetshöjd. Troligen är det svärfar Tomas Nilsson som står bakom och håller i stativet. Någon av sönerna Vilhelm eller Oskar drar veven, medan yngste sonen Arvid, 14 år, ser på fotografen. I bakgrunden ses vedbacken med floved och en hög upphuggen grenved.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.