Engesberg. 1947. Engesberg ligger på Norrlandet i Gävle kommun, en badvik med campingplats och vandrarhem. På 1970-talet anlades en fiskehamn för trålare. I viken ligger ett båtvarv, grundat 1928 av August Wahlström. Engesberg var från mitten av 1800-talet ett stort lantställe. Engesberg köptes 1891 av Gävle stad för att bli industriområde. Så blev det inte. 1915 flyttade ett uppfostringshem för pojkar till platsen. Hade startats i Torsåker 1893 och flyttats till Sofiedals herrgård i Valbo 1905. Engesberg blev 1927 ett skyddshem för pojkar och drevs från 1938 av staten under namnet Statens uppfostringsanstalt. År 1949 anlades badet och småstugor sattes upp sedan Gävle stad vägrat uppfostringsanstalten fortsatt arrende och utbyggnad. I herrgårds-byggnaden öppnades 1979 en servicebutik och i annexet, den äldsta byggnaden, finns våtutrymmen för campare. Engesbergs Restaurang marknads-fördes flitigt i början av 1950-talet. Reportage för Arbetarbladet.
Från 299 kr
Nätra kyrka, interiör. Byggmästare Simon Geting. Vitputsad stenkyrka med torn. Nyklassicistisk stil. Inredning i början av 1800-talet. Altarväggen utformades 1847-48 av Olof Hofrén. Predikstol från 1814. Vid kyrkans första större reparation, som ägde rum redan 1847-1848 under ledning av Lars David Geting, fick altarväggen den utformning som den fortfarande har, komponerad och utförd av Olof Hofrén i samarbete med Gustav Mauritz Kjellström. Korväggen indelas i fält åtskilda av tunna lisener som utgår från en bröstpanel. Bakom och över altaruppsatsen, som består av två släta halvkolonetter som bär upp ett entablement, målades dels illusoriska draperier, dels en perspektivisk kolonngång med kassetterat tunnvalv målat grått i grått. Över dörrarna på var sida om altarpartiet utförde Kjellström dekorativa målade reliefer i antikiserande stil. Till vänster skildras Jesus och barnen och till höger äktenskapsbryterskan inför Jesus. Ytterst på var sida rundlar med änglahuvuden.
Brevkort, "Helsning från Harplinge" med sekundär notering: 1 m. norr om Halmstad. Motivet verkar vara en mindre industri med flera tegelbyggnader täckta med plåttak och flera skorstenar. Meddela oss gärna om du känner till byggnadernas funktion! Mellan husen ses i bakgrunden Harplige väderkvarn uppförd 1895 av godsägare Gustaf von Segebaden, Fjälldalen. Den är av holländsk typ vilket innebär att hättan vrids med vinden. Kvarnen är dessutom ”självseglande” eller ”självdrejande”, dvs vingarna regleras automatiskt efter vindriktningen och vindstyrkan. Detta kräver bl a ett sinnrikt system med vridbara luckorna på vingarna. Självseglingstekniken introducerades i slutet av 1800-talet och kom att bli den sista stora innovationen inom tekniken att mala säd med vindkraft. Harplinge väderkvarn tillhör därmed den yngsta generationen av väderkvarnar och finns upptagen i Halmstads kommuns kulturmiljövårdsprogram. Användningen lades ner 1967 men efter renovering år 2000 blev den åter funktionell.
En tidig bild av järnvägsstationen i Varberg som uppfördes av Varberg-Borås järnväg, invigd den 1 november 1880; stadens första järnvägsförbindelse. Alla stationshus på sträckan ritades av ingenjör J A Tistrand, men endast Varbers station uppfördes av sten och på entreprenad av byggmästare L Forsberg från Göteborg. Bangården anlades på en utfyllnad av havsviken så ursprungligen gick vattnet så här nära inpå. Även den lilla byggnaden till höger finns ännu kvar. T v syns Varbergs Mekaniska Verkstad, etablerad i mitten av 1800-talet. Tornet som reser sig bakom är lusthuset Malakoff uppfört av konsul P S Bagge i hans trädgård. Huset t h mellan järnvägsstationen och kyrkan är järnvägshotellet. Fastigheten med det valmade, höga taket är Torellska huset, nuvarande Gästis. Huset närmast framför, mittemot järnvägshotellet, är Wallmanska med rum för resande; ett hus som troligen även inhyste fotograf Birger Sjöbergs ateljé.
Christiansfelt. Christian von Sydow var apotekare och bedrev sin verksamhet på Stora Brogatan. Både 1822 och 1827 drabbades han hårt vid de stora bränder som dessa år härjade i Borås. På sina lediga stunder "flydde apotekaren staden" och for då till det landeri som efter honom fått namnet Christiansfelt. Det såg vid första hälften av 1800-talet helt annorlunda ut än idag. Vid von Sydows död lämnade hans familj staden och landeriet övertogs av tillförordnade borgmästaren N.G. Sommelius. Näste ägare var handlanden Claes Bergendahl som först använde det som sommarnöje men på 1860-talet flyttade dit för gott. Huset och trädgården rustades upp men det var först när godsägaren Axel Wendt kom dit som fastigheten fick sitt nuvarande utseende. Det forna landeriet övergick sedan i Kungliga Elfsborgs Regementes ägo och blev då överstebostad. Idag är huset privatägt.
Bilden visar S:t Larsgatan och Storgatan. Fotografen står på S:t Larsgatan och fotograferar ner mot Trädgårdstorget. Det torn med markis och balkonger man ser på höger sida, tillhör Östgötabankens kontor, på andra sidan Storgatan ligger Anna Pettersson, garnbyte och trikåaffär samt ett parfymeri. Till vänster i bild Trädgårdsföreningens frö- och blomsterhandel. Till höger i bild Tornbergska gården även kallad Götahuset. I slutet av 1940-talet breddades S:t Larsgatan och den lägre delen av huset togs bort. Huset flyttades till Gamla Linköping från Storgatan 38. Byggnaden uppfördes efter den svåra branden år 1700 av rektor Simon Löfgren (d 1723). 1762 köpte Zacharias Lindberg (1727-86), denne drev en manufakturaffär och grundade stadens första industri, en bomulls- och linnefabrik. 1792 köpte guldsmeden Nils Tornberg huset och gav byggnaden dess nuvarande utseende genom att putsa den och ge den sin fronton. Dock behöll byggnaden ännu vid mitten av 1800-talet sitt spåntak.
Affisch
Nordiska Spelen
I Linköping likt övriga större städer i Sverige växte med 1800-talets industralisering nya stadsplaneideal fram. En gatubild med ett tätare och mer monumentalt uttryck blev eftersträvansvärt. Omoderna och brandfarliga timmerhus revs för att ge plats åt höga stenhus, ofta karaktärsfulla och med rik putsdekor mot gatan. Många av dessa stadsmässiga byggnader kom att kvarstå en påfallande kort tid. Under 1900-talet växte raskt önskan om bättre bostadsstandard och lämpligare funktionalitet, något som ansågs problematiskt att nå med dessa robust byggda hus som i en mångfald därav revs. Huset som fram till det revs 1973 hade adressen Kungsgatan 32 och var ett typiskt exempel. Den moriskt inspirerade jugendbyggnaden uppfördes 1902 efter ritningar av den för Linköpings stadsbild så betydelsefulla arkitekten Janne Lundin. Här en vy från 1903, således kort efter att huset färdigställts.
Planteringsförbundets Park. För stadens förskönande genom planteringar och parkanläggningar bildades ett Planteringsförbund, som antog och fastställde stadgar den 28 oktober 1870. Förbundets förste ordförande blev doktor Anders Petter Westerberg. Med aldrig sviktande intresse och kärleksfull omsorg vårdade och utvidgade han planteringarna till sin död år 1909. Först efter 14 år eller 1884 kunde man inköpa det nuvarande parkområdet - omkring 6 tunnland. Därefter kunde planering och planteringar snart börja. Främst av ekonomiska skäl gick det långsamti början. I början av 1900-talet anordnades en två meter djup damm - Jungfruhålan, vilken sedan en person skänkt två svanar, fick namnet Svandammen. Inom parken ligger stenåldersgraven Kyrkerörs gånggrift. Från Ranten har inflyttats en offersten från hednatiden den s.k. Balderstenen. Vaktmästare för anläggningarna anställdes år 1909, då även särskild bostad för denne uppfördes. Kort efter doktor Westerbergs död blev en minnessten avtäckt.
En bild från sent 1800-tal där nästan allt ännu finns kvar. Dahmska huset i förgrunden står nu nyputsat och fint och hyser bostäder samt ett B&B. Det lilla trähuset därefter är bostad liksom det putsade huset som följer. Trähuset därefter är rivet och ersatt med byggnader för bryggeriet Nordstiernan - även de omgjorda till bostäder. Hörnhuset, "huset med säteritaket", är nu putsat och bostadshus. På bortre sidan Östra Sjögatan har trähusen ersatts av Hotell Witts stora komplex från tidigt 1970-tal. På andra sidan torget ses Kavaljeren, den mäktiga sjöporten i Kalmars stadsmur. Den är nu (2021) renoverad och hyser bl a ett sommarmuseum. Det enda mer framträdande på bilden som är borta är brunnen, en av Kalmars åtta kommunala brunnar. Dessa ersattes i början av 1900-talet av vattenledning. Måhända var det i denna brunn borgarhustrun Maria Burmeister, bosatt i vad som nu är Domprostgården, drunknade?
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.