Himmelstalund
Från 299 kr
Lidköping
Ormesberga 55:1
Jäder 159:1
Gustavsberg
Gustavsberg 42:1
Alice "Babs" Sjöblom sjunger "Dinah" i inspelningsstudion Din egen röst. Hon Ackompanjeras av Benny´s Tiger Boys.
Erik Lagerberg visar exempel på att en social resa i allt högre grad blev möjlig under 1800-talet. Född i Regna 1847 som oäkta son till en hemmadotter i en mindre gård, blott 7/45 hemman. Modern gifte sig efterhand med en torparson från orten och paret blev del i hennes föräldrahem. Deras första tre gemensamma barn dog i späd ålder och familjen tycks delat samma förutbestämnda öde som de flesta med små resurser. Paret reste sig dock och kom efterhand att arrendera relativt stora gårdar, bland annat församlingens kyrkoherdeboställe. I detta lyckades Erik få studera och efter examen i filosofiska ämnen återfinns han från 1881 som vice lektor vid Linköpings läroverk. Från höstterminen 1885 var han i tjänst som tillförordnad rektor vid läroverket i Söderköping och vidare som ordinarie rektor vid lärosätet i Eksjö. Från 1881 gift med Anna Agata Eleonora Åkerblom. Här porträtterad omkring 1885.
Torghandel på Trädgårdstorget i Linköping, vilket kan väcka lust till en historisk betraktelse. Torget lades ut som just "Trädgårdstorget" vid mitten 1800-talet för att skapa en handelsplats vid sidan av Stora torget och i viss mån Hospitalstorget. En tid var handeln av köttvaror hänvisad till det nya torget och det kom att benämnas som "Köttorget". Striktare hygienkrav och Saluhallens tillkomst gjorde Trädgårdstorget till ett grönsakstorg, vid sidan av försäljning av fisk. I skiftet återställdes inte torgets namn utan istället kom det att kallas Tanneforstorget. Beteckningen används exempelvis på stadens officiella stadskartor från omkring förra sekelskiftet. För mer sentida Linköpingsbor kan "Tanneforstorget" tyckas varit ett märkligt namn men har sin förklaring i platsens historiska anknytning till Tannefors, ett par kilometer sydost om centrala Linköping. Här låg i äldre tid infarten till staden från Tannefors-hållet och den stadsport med tullstation som gick under namnet "Tannerforstullen". Bilden visar dock en helt annan tid, hösten 1963.
Från slutet av 1800-talet expanderade Linköping förbi Tinnerbäckens flöde söder om staden. Jordbrukets rationalisering i kombination med uppdriven industralisering, genererade stor inflyttning med bostadsbrist som följd. "Tinnerbäckslyckorna" i dagens norra Hejdegården styckades upp för nya bostäder och med tiden bildades omkring ett 30-tal fastigheter. Tomterna utmed den numera igenlagda Styrmansgatans östra sida lades ut till försäljning 1882. Stadsäga 2208 inköptes av ångbåtsbefälhavaren, sedermera vedhandlare, Wilhelm Robert Scherling. Flertalet tomter i området köptes av kapitalsstarka stadsbor som på spekulation lät uppföra relativt enkla hus i bostadsbristens tider. Scherling lät för egen del uppföra ett av områdets mer påkostade hus. Vid sidan av familjens tornförsedda våning hyrdes ett flertal lägenheter ut. Här en vy mot huset från söder 1965.
Konstnärskoloni på Öströö i slutet av 1800-talet tillsammans med barn och hundar. Till höger ses den danske konstnären Joakim Skovgaard med familj (troligen mannen i vit hatt). Hustrun Agneta har vitt förkläde. Till vänster står en man och håller i en tavla. Kanske är det den danske målaren Bengt Goldschmidt (?), som också ska vara med på bilden. Bakom honom står en pojke med ok. Ägare till Öströö mellan 1885-1887 var Titus Frederik Schouw och hans syster var gift med Joakims far, PC Skovgaard. Joakim och hans två syskon, även de konstnärer, vistades därför ofta på Öströö och fann motiv till sin konst. Mannen med vita mustascher som står till vänster kan möjligen vara Schouw. När Schouw tvingades sälja godset välkomnade den nye ägaren, Elof Laurell, att konstnärerna fortsatte att komma på besök. Meddela oss gärna om du vet mer om personerna på bilden!
Granbomska gården kallade samtiden fastigheten Storgatan 54 i Linköping. Uppkallad efter handlarfamiljen som från mitten av 1800-talet drev artikelbutik från platsen. I samtid med bilden upplyser tidningen Östgöten hösten 1896 att man flyttat rörelsen till gatuhuset väster om bildens hörn mot Apotekaregatan. Det något anonyma huset kvarstår in i vår tid -granne med Stenhusgården- men med en förenklad fasad. Den som då stod på Storgatan såg firmans huvudsakliga inriktning i texten "Glas, Porslin och Lampaffär". Av vad som lediggjordes med flytten, och i övrigt rymdes, räknar nämnda tidningsartikel upp en förvånansvärd mängd verksamheter i gården; Pianifabriken C G Söderbergs Eftr, Webers ångbageris filial, Lina Hallbergs cigarrhandel, Maria Åbergs blomsterhandel och en skohandel samt en ölkrog. Männen på trappan är oss okända men någon Granbom är trolig. Defekt.
Tomten S:t Per 9d i Linköping har en spännande men komplicerad bygg- och ägarhistorik som dessvärre inte ryms att ordrikt beskrivas inom ramen för denna presentation. Fastighetens gatuhus och bildens i funktioner utvidgade bodlänga kom till i slutet av 1800-talet utmed vad som planerades bli en förlängning av Apotekaregatan. Av gatuavsnittet på platsen blev istället Kapellgatan, som vidare blev Teatergatan. Fastighetens byggherre torde varit Domkyrkoförsamlingen, alternativt Stiftet, som hade behov av en ny tjänstebostad. En av dessa kyrkans arbetstagare som tidigt flyttade in i bostaden var likvagnskarlen Johan Wilhelm Petersson och kanske skvallrar bodens utformning om förvaring av hans främsta arbetsredskap. Som en hjälp med bodens orientering ber vi bildens betraktare att lyfta blicken över längans takås och där notera den mer bekanta Elsagården, den fastighet arkitekt Axel Brunskog för egen del lät uppföra som kontor och bostad. Upplysningsvis ägdes bildens tomt en kort tid av en dotter till Brunskog, men vad som eventuellt kom ut av detta lämnas därhän. Foto 1946.
Vilhelm och Hans visar upp den kluvna stocken. Man klöv inte bara med yxor, utan spräckte mestadels upp stocken med träkilar, blaigare, som slogs i med nydor, stora träklubbor, vilka syns i bakgrunden. Halvorna här skulle nog klyvas en gång till för att få lagom tjocklek på trolarna. Man har tagit en rätt klen stock, vilket var det vanliga, men det innebar att man använde upp föryngringen av öns skogar, därav skogsbristen på 1800-talet. Man ser också hur vridet virket var, någonting som är mycket vanligt och gjorde det svårt att klyva för hand. Man fick ut mycket mer trolar ur varje stock när man gick över till att såga dem. Man använde alltid gran till troder, men fanns inte gran fick man ta fur. Se Nr 207.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.