Giv oss fred, även kallat Arbogaspelet. Publik. Föreställningen spelas på museets innegård. Giv oss fred är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner".
Från 299 kr
Fröken Anna Karlsson porträtterad i Linköping under sin tid i arbete som tjänarinna i direktör Gunnar Ridderstads hushåll. Husfadern hade visserligen gått bort året före bildens tillkomst men änkan med hemmavarande barn hade fortsatt behov av hjälpreda för hushållets dagliga sysslor. Anna var född och uppvuxen i Bjärkeryd söder om Kisa och hade efter en tid som piga i Horn inflyttat till Linköping 1895. En rad arbetsplatser hade passerats innan hon hamnat hos familjen Ridderstad, men även den avslutades och från mitten av 1910-talet skulle hon pröva sin lycka i Stockholm.
Här bodde Erik Andersson, kallad Kloar-Erik. Erik föddes år 1900 och bodde här i Veddige som fattig hemmason med sin mor, Inger ”Kloar-Inger” Andersdotter, tills hon dog 1945. Därefter bodde Erik kvar ensam tills han själv gick bort 1966. Stugan låg på ofri grund långt upp i skogen ovanför Järlövs gård. Han köpte sin första kamera via postorder på 1930-talet, monterade själv ihop den och gick eller cyklade sedan omkring året runt i trakten och fotade vad som kom i hans väg.
Gruppbild från byggandet av Falkenbergs första båtslip 1927. Slipen låg ungefär på den plats där varvet senare kom att ligga. I bakgrunden ser man valskvarnen och längre bort samrealskolan. Fr.v. förmannen GUSTAVSSON från Skåne, därefter i över raden JOHANSSON Anders, JOHANSSON John, ERIKSSON Oskar, NILSSON Henrik, KARLSSON Algot, HENRIKSSON Eric, BENGTSSON Arvid och KARLSSON Elis. Nedre raden fr. v. BENGTSSON Hjalmar LUNDGREN Karl, JOHANSSON Adolf, ENGSTRÖM Helge, QVARFORDH Henry, CARLSSON Gunnar, BENGTSSON Gustaf, OLOFSSON August, JOHANSSON Karl och HENRIKSSON Johan. Uppgift från Fotoklubbens häfte Bilder från vår bygd nr 11.
Fie Oskar Larsson slog på stort och byggde en mycket stor och modern ladugård 1916. Här har man staplat upp väggarna och lagt i bjälklaget, samt alla karmar och hammarband. Man kan förvåna sig över de klena byggnadsställningarna, de skulle ju tåla rätt mycket tyngder när stenen lades upp på bomlaget inför väggbygget. Bomlagets bommar byggde man in i väggarna, vilket gjorde ställningen stadig. När ställningen togs bort, högg man av bommarna. Den hitre delen med dubbla portar skall troligen bli lada, medan den vinklade skall bli fähus. En stump av den gamla ladugården står ännu kvar för att hysa djuren under byggtiden.
Det ser ganska fattigt ut. Ladugården kan vara sent 1700-tal, formen och det branta faltaket samt gavelfältets bräder som är infogade i spunningar, spår, i takstolen tyder på det. Men foderloftet ovanför bjälklaget kan tyda på 1800-tal. Byggnaden hyser troligen två båsrader med tadgate, gång för gödsel, fodergivning, mjölkning mm, i mitten. Längst bort är nog en hoimd med lucka i väggen. De två små fönstren är isatta senare, fönstren och de avsågade bularna är fästade med några som ribbor. Bulboden på gaveln hyser nog ved- och redskapsbod, kanske hönshus. Taket ser ut att vara täckt med papp.
Här ser vi det mycket gamla huset från andra håller. Baksidan är blind, här finns bara en dörr, vilken kan ha gått till ett minimalt kök på husets baksida, iom att man lagade mat över öppen eld, behövde man inte kosta på sig ett fönster. Möjligen kan det vara ett igensatt fönster längst bort mot hörnet tillhörigt vardagsstugan. Salen hitåt har bara ett fönster på gaveln. Så fönsterfattiga var bostadshusen för 250-300 år sedan. Väggarnas bular är hellängdare utan skarvar, vilket också är ett mycket gammalt tecken. Dörrposterna fungerade här som mötare, stående stolpar där bularna skarvades.
Efter rötningen skulle linets torkas. Det kunde göras i särskilda torkhus, s k bastur, men också på en ugn ute i det fria. Här har Masse arrangerat en arbetsbild en snöfri dag i Helgmillum (mellan jul och nyår) där linet torkas på ugnen. Vidare brakas linet närmast ugnen med hjälp av ett särskilt redskap som krossar linets stjälkar. Därefter skäktas linet med ett skäktträ likt en machete mot en liten stolpe så att man slår sönder stjälkarna. I nästa moment häcklas linet, då det dras genom en häckla försedd med en mängd långa järnpiggar, så att stjälkarna dras bort från linfibrerna.
All mark betades förr och strandbetet var viktigt, det kunde bitvis vara rikligt och det fanns ju vatten till djuren. Men vattenståndet kunde skilja på mer än en meter, vilket gjorde stor skillnad på långgrunda stränder som vid Lausviken. För att djuren inte skulle smita när det var torrlagt, byggde man tunar ut i sjön. För att dessa inte skulle spolas bort vid högvatten, gjorde man en sorts primitiva stenkistor med stumpar av räcktunar emellan. Dessa utstuar kunde någorlunda stå emot storm och is. Här ses en sådan räcka vid Nyen vid Lausvikens södra strand.
På Masses tid var Laubackar alldeles kala. Men just utanför hans stuga på andra sidan Backvägen nära kilen där andra vägen gick upp till Söderlunds stod den här vackra oxeln. Masse tyckte säkerligen om trädet och tog två bilder av det, se också Bild 1399. Det ser ut som oxeln blommar, i så fall är datumet fel. Rester av oxeln finns ännu kvar i det snår som nu har tagit över platsen. T h syns den stuga Masse köpte 1907 av vännen Hallsarve Hans Karlsson, men längre tillbaka låg nog den här marken under Kauparve. T v skymtar Bogs backe (Bogsens backe), där nedanför Smiss åkrar och änge och längst bort Lasusviken.
Denna lilla gård kom till 1910 då Arvid Persson född 1877 från Mattsarve köpte jord av Lars Per Hallander Hallbjäns, vilken sålde bort hela denna gårdspart i smålotter. Arvid var gift 1903 med Hanna Byström född 1871 från Alskog och de bebyggde boplatsen. Detta bostadshus byggde de 1912 och byggde till det 1924. Huset är uppfört av resvirke med liggande panel och taket är täckt med spån. Det ser lite äldre ut än 4 år gammalt, men kan knappast vara det. Det är sannolikt Arvid 39 år och hans fru Hanna 45 år som sitter mot husväggen. Sonen Ragnar 12 år står nog bredvid trappan, men den som står på den är okänd.
Masse kallar denna vackra byggnad för lammhus, men den innehöll många funktioner, det finns fyra dörrar. Den hitre dörren verkar onödigt bred för att vara till ett lammhus, snarare till russ. Utrymmet intill skulle kunna ha varit en hoimd, men varför dörr då? Den nya dörrarna gick kanske till en vagnbod och längst bort var det kanhända lammhus. Det är vedtravar mot gaveln, något utrymme tjänade möjligen som vedbod. Men det är bara en grov gissning. Halmtaket avslutas på sedvanligt sätt med breda vindskivor med den dekorativa avslutningen upptill. Och en fågelholk som på nästan alla äldre uthus.
Här står den mogna rågen hemma vid Jakob, Fäi-Jakå, Karlsson och väntar på attbli skuren. Rågen var mycket högre förr, stråna var längre före stråförkortnings-medlens tid. Säden växte också betydligt glesare, man hade inte tillräcklig tillgång på gödning som gödsel och släke. Skördarna är ungefär 40 gånger större idag. Men denna åker ser mycket fin ut, Fäi-Jakå kan vara nöjd! Framför åkern ligger stenar man släpat bort med stensläp, se Nr 37! Den stora ovala stenen kan man undra om den inte har tillhört en gravanläggning?
Här är stor markbearbetning på gång med stensläp t v dragen av en häst med föl och jordfösa t h dragna av ett tvåspann hästar. Sannolikt tar man bort den gamla vägbanken, som gick snett ner från Kauparve norra part till söder om Hallsarve och lägger den till åkern sydväst om gården. Gården finns bakom det större trädet och grannparten syns över det högra hästspannet. T v skymtar Lausbackar. Personerna bör vara far och son Johan Petter och Karl Johan Karlsson t h och möjligen Hans Pettersson Kauparve t v.
Porträtt av Elisabeth "Betty" Mörner. Född i Blädinge socken 1837 som dotter till greve Nils Gustaf Mörner och hustrun Eva von Platen. Fadern gick bort i Elisabeths barndom och hon kom tidigt att bli inneboende hos släktingar på godset Dagöholm i Lerbo. När familjen vidare bröt upp från Dagöholm för ny tillvaro i Nyköping och senare Bettna, följde Elisabeth med och blev kvar i hushållet tills hon ensam flyttade till Stockholm. Man skrev då 1874 och i huvudstaden skulle hon förbli till sin död 1911. Hon avled som ogift, skriven på Brahegatan.
Porträtt av Klas Sondén. Född i Kvillinge 1859 som son till dåvarande prosten Anders Fredrik Sondén och makan Carolina Cecilia Kalén. Fadern, som var bördig från Landeryd, utsågs år 1865 till domprost i Skara, vilket kom att bli Klas Sondéns uppväxtort. Modern gick bort redan 1866 och lämnade nio barn moderslösa. I vuxen ålder kom Klas Sondén att göra framgångsrik karriär som ingenjör och hygientekniker med tjänstgöring i både Sverige och Tyskland. Från 1895 var han docent i teknisk hygien vid Tekniska högskolan och vidare invald i Vetenskapsakademien och ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. År 1921 fick han professors namn.
Brevkort med odaterat motiv mot Frälsningsarméns möteslokal i Linköping. Byggnaden uppfördes i början av 1880-talet som teater- och cirkusbyggnad i den så kallade Wernerska trädgården, som under 1800-talets senare hälft utgjort platsen för ett av stadens största nöjesetablissemang. För ritningarna i italiensk renässansstil stod byggmästare Oskar Göransson. Tiden som varitéteater kom att bli kort. Efter att trädgårdens ägare och nöjesentreprenör, Anders Peter "Bonn på Druvan" Andersson gått bort 1886 gick luften ur rörelsen och teatern kom redan från dennes dödsår att hyras ut till Frälsningsarmén.
Porträtt av Emelie Piper. Född på Löfstad slott 1857 som dotter till godsets ägare, makarna Charles Emil och Sophie Piper. Efter moderns tidiga bortgång valde Emelie att som ogift vårda sin åldrande far och bistå honom i skötseln av godset. Fadern gick bort 1902 och Löfstad ärvdes av Emelie och hennes äldre syster Sophie. Emelie löste emellertid ut systern och blev ensam ägare till sin död 1926. Hon kunde därför följa sin vilja att testamentera slottet, parken och ägorna till Riddarhuset, medan inventarierna tillföll Östergötlands fornminnes- och museiförening (nuvarande Östergötlands museum).
Ett vardagligt ögonblick där en yngling tappar upp i ett mått på gården till ett handelshus, sannolikt i Linköping. Enligt texten på tunnan rör det sig om någon form av petroleum, möjligtvis lysolja. Samma skrift ger en fläkt av den stora världen och ett vittnesmål om en svensk industrisatsning som närmast glömts bort. Bröderna Robert och Ludwig Nobels oljeföretag med säte i Baku var länge det största och omsatte enorma summor tills ryska revolutionen förändrade förutsättningarna för privat näringsliv. Den mer bekante brodern Alfred Nobel hade en mindre roll i företaget. Hans satsning gällde som bekant en annan explosiv vara. Foto omkring förra sekelskiftet.
Interiör från nya kyrkan i Skärkind. Kyrkobyggnaden uppfördes under åren 1835-36 efter ritningar av Justus Weinberg. Som byggmästare anlitade församlingen den välrenommerade byggmästaren Abraham Nyström. Interiören blev rymlig med tunnvälvt tak och korsarmar i öster och väster. Ett blixnedslag 1906 tilltvingade ett omfattande restaureringsarbete. Nyströms korinredning byttes i stora drag ut för en mer livlig jugendstil. Ett halvrunt fönster i koret murades igen, två rikt dekorerade dörrar och nummertavlorna samt altartavlan av Pehr Hörberg togs bort för att ersättas med bland annat det stora bildskåpet över altaret. Predikstolen utfördes av byggmästarens son, Johan Nyström.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.