Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Scanpump i Mölndal. I mitten av 80 talet fanns funderingar att flytta tillverkning av pumpar från Gothia pump i Höör till pumptillverkningen i Mölndal. För att visa samt att intressera de som var anställda på Gothia att det fanns möjligheter att flytta till Mölndal och få arbete på pumptillverkningen där, bjöd man därför hit de anställda i Höör f;r att tillsammans med sina familjer se vilka möjligheter som fanns för utveckling och anställning. På bildenhälsar VD Hans Borneson de hitresta från Höör välkomna till Mölndal. Undertecknad visade verkstaden och efter detta fortsatte undertecknad att med buss transportera samtliga runt i Mölndal för att marknadsföra densamma, både visa bostadsområden samt naturområden runt staden. M.V.H Lennart Wall Anställd 51 år på “Pumpen” (Längst av alla) (2015-10-11) Jo det byggdes nytt i orten Höör under pompa och ståt. Det var flera “tunga” besökare från näringslivet i regionen vid invigningen av den nya fabriken som levde några år. Det som sedan hände var att den typen av pumpar som tillverkades på Gothia var av större del fartygspumpar. Då marknaden för dessa avtog kanske p.g.a konkurrens från Asien så blev det som man uttryckte sig Gothia “blöder” ett uttryck för att det ej var lönsamt längre. Då undertecknad deltog i samtalen om nedläggning av Gothia samt eventuell flytt till Mölndal var intresset mycket svalt för en flytt till Mölndal. De flesta som hade anställning på Gothia hade ju villor, barn samt bekantskapskretsen på orten. Några enstaka nappade på erbjudandet, oftast hade de någon form av specialkunskap så deras förhandlings möjligheter var av större dignitet. (2015-10-12)

Från 299 kr

Stigens Yllefabrik. Första raden från vänster: Amanda Vislander, Klara Pettersson, gift med färgmästare W Pettersson, Hedvig Hasselholm, född Bandgren, Anna Modh, Frida Gustavsson från Hjärtum i tjänst hos fabrikörns 2, Beda Linderot dotter till Sågarn, Jan-Petter Andersson och Lina Högsells syster, Anna Olsson, född Pettersson gift med Karl Olsson, bas i verkstan. Lina Högsell, Klara Jonasson, född Dufva. Ester Åsberg dotter till ladugårdsskötarn. Andra raden: Svensson biträde i affären, Edla Nilsson, dotter till F Nilsson f.d. Mejerist. Maria Kolman (Johansson), Karl Larsson Skottere, Buxåsen, Sundals Ryr, snälle karln kallad, Karl Modh, Albin Eriksson son till Påle-Stava, Wilhelm Eriksson, Gustav Nilsson på lagret från Stockholm, John Forsén, vävmästare troligen den första på Stigen. Edvard Palm, sedermera fabriksägare i Norge. Fadern skräddare, Palm stack till USA. Johan Nord från Färgelanda Huttandal var hans öknamn troligen från Högsäter for till Amerika. Gustava Eriksson kallad Påle-Stava. Tredje raden: Valdemar Andersson, son till Maria och Magnus Andersson dispen kallad. Olof Andersson, beredningsmästare, Gustav Örn, son till Johan Örn, Marinius Kallin, bror till bagarmästare Kallin. Vilhelm Pettersson, färgmästare, Gustavsson färgare, Foss, Johan Örn, Verner Utberg, Oskar Örn också son till Johan Örn. Hjalmar Andersson, son till Maria och Magnus Andersson fabrikörn kallad. Fjärde raden: Mattsson kontorist, Lundgren färgeriet, Johannes Lindberg, snickare, Svensson från Borås, Okänd, Buller Rådanefors, Larsson skräddare, Fagersand, okänd. Alfred Johansson, vävmästare, Johannes på Steg torp under Östra Stigens. Femte raden: Elof Kallin, borgarmästare, Karl Wislander, Johan Fredriksson bror till Blomster-Lisa, Albert Andersson från Västergötland, okänd. Teodor Nilsson f d mejerist, Johannes Vestbom, Albin Johansson, spinnmästare, Leander Augustsson från Föltorpet. Fagerberg vävare f d fabriksägare. Hedberg, smed. Uppgifterna lämnade 4.8.1959 av 78-åriga fru Lina Högsell med biträde av sin make Axel Högsell.

Från 299 kr

Johan Bernhard Lundberg. Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås. Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866. Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884. 1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889. Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A. Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande. Ester Helena f. 1883. Dog ung. Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska. John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist. 2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås. (Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur "Skaraborgsbygden" årg. 1919, Cederbom-Friberg: Skara stifts herdaminnen 1850-1930 samt husförhörslängd i Älgarås.) Ivrig botanist. Hade stora samlingar insekter, fågelägg, snäckor och växter. Det berättas att L. på väg till en examen i skolan upptäckte en sällsynt fjäril, som fladdrade förbi. Denna raritet kunde han inte låta gå sig ur händerna, utan en vild jakt började. Efter en längre språngmarsch, varunder prästrocken åkt av, lyckades han fånga fjärilen. Vid gott humör, men utan prästrock kom han någon timme försenad till skolan, varifrån utgick skallgång efter rocken. Lundbergs samlingar och botaniska trädgård tillvann sig både svenska och utländska fackmäns intresse. L. var mycket barnkär. Det var också en from barnasjäl, som lyste fram bakom de tjocka glasögonen, något hjärtegott, som inte lämnade någon oberörd. Han var uppskattad för sitt goda, vänsälla väsen och sitt givmilda och uppoffrande sinnelag. Hans predikan var lågmäld. Mystiker och spiritist. Samtal med andevärlden "våra bröder från vägen". I Hova prästgård fanns en salssoffa i vars vänstra hörn L. aldrig ville sitta, emedan det var den avlidne kyrkoherdens, Anders Lexell, plats. Han påstod sig utan slagruta kunna förnimma vattenådrornas gång i jorden. Ifråga om vardagliga ting glömsk och opraktisk. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)" >Tändsticksetikett från Fredriksdahls tändsticksfabrik. "Fredriksdahls Tändsticksfabriks Paraffinerade Säkerhetständstickor" Fredriksdahls Tändsticksfabrik har sitt ursprung i den tändsticksfabrik som startades 1847 i Vassmolösa av Frans Otto >Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)

Från 299 kr

Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.

Från 299 kr

Intervju med kyrkvärden Hjalmar Andersson (f. 1862) i Västerlösa, där han 1935 berättar om sitt egenhändigt inrättade hembygdsmuseum. Som utfrågare hör vi lektor Anders Teodor Ålander. ATÅ: Den där lilla stugan, ryggåsstugan där nere --- HA: Jaa, jaa! ATÅ: Var är den ifrån? HA: Hon är ifrån Egeby mä. Förr, inna hon flôttes, då låg ho utmä vägen där nere eller kanske räktorn så nån gång där nere, vi va visst å såg på na, minns ja. Å sen har ho ligget där hemmä ve gården. Se dä va hele bynn lå där ôppe, så dä va mellagårn, kalles dä där. Å sen --- dä vart --- han feck lâv å å å å gå ifrå sin gårl, å då feck han bygge där nere å fick jorl utav min farfar. Så han flôtte dit å så ---, dä har stått rysligt länge. Dä finns --- dä va gamlä bräder sôm va sôm står på fjortonhunnretalet årtal. ATÅ: Fjortonhundratalet? HA: Jaha dä va dä dä, så gammelt, men dä har nog flôtt, följt mä. Men dä va i ett uthus, sôm a inte ville, att dä skulle mä, utan dä va i ett brä --- e plankä sôm va inhugget. Ja har den där la jag för sig hemmä, så den finns hemmä, fast dä inte är bare tyret. ATÅ: Bodde det folk i den, innan den kom hit? HA: Jaha, dä gjorde dä, men ho sto öde en nåra år. Han va tôrpärä hemmä han där --- å å å så han geck å arbetede, men sen do ho gumma, hans husträ, å sen feck han flôtte te, te en sôn, å sen vart ho öde, så ropa ja in na, ga hunnra banko, hunnrafämti kroner för den. Å sen jorl ja na i årning. Så ho va där sôm ett museum mä. Ja hade lite gamle möbler, för dä va lösöreauktion där, å där köpte ja in de gamle möblera där. Dä va bare te ställä in. Så dä va likedant, sôm dä vart förut. ATÅ: Den där loftboden, såm finns därnere, var är den ifrån? HA: Ja, dän ä ifrån ---, dä har ejäntlien dän där äldste, Anders Pärssân har, --- så dän ä nog âppsatt i början på sjuttonhunnratalet.

Från 299 kr

Erik"Spänst" Svensson med sina elever. POJKEN PÅ VÄNSTRA STOLPEN ...han i mörka strumpor och väst, heter Erik Johansson. Det är i början av 1930-talet. Läraren Erik "Spänst" Svensson har samlat gossarna i klassen framför Möllevägsskolan. Inte visste unge Erik den gången, att han tjugo år senare skulle starta herrekiperingen Bröderna Johansson tillsammans med sin bror Ingemar. Och inte visste han vad det skulle bli av alla klasskamraterna heller. Nu är många av pojkarna borta men Erik Johansson minns namnet på dem allihop. Han har dessutom haft så bra koll på klasskamraterna genom åren att han vet vad nästan samtliga kom att syssla med. Så varsågod! Här delar Erik med sig av sin kännedom om hur livet artade sig för ynglingarna på Möllevägsskolans trapp. Stående i övre raden: "Snälle Johns" Konrad Nilsson ägnade sig åt att sälja potatis i femkilossäckar till hushållen, Åke Arvidsson blev handelsresande, Roland Lidebring blev lärare och rektor, Kurt "Kutteman" Bengtsson arbetade på kontoret på familjeföretaget, Rune Lidholm flyttade till Göteborg där han arbetade inom sjöfarten, Gunnar Strand blev trädgårdsmästare, Arvid Gustavsson (ingen uppgift), Per Göranson grundade Pelly, Aage Einarsson blev elektriker, Folke Andersson arbetade som förman på kommunen, Jerker Svensson var resande i vitvaror, Sven Wennström (ingen uppgift), Sven-Erik Svensson arbetade vid järnvägen och läraren Erik "Spänst" Svensson (far till Hallands Nyheters nyhetschef Per Ola Eriksson). Stående bakom vänster stolpe: Henry Johansson (ingen uppgift). Stående bakom höger stolpe: Lennart Lilja, sedermera kontorist på garveriet. Sittande på vänster stolpe: Gösta "Kibben" Johansson blev specerihandlare och Erik Johansson, som sagt, klädhandlare. Sittande på höger stolpe: Egon Dellnor (som under skolåren hette Jönsson) flyttade från stan ett tag och Eric har ingen uppgift om yrket och Sigge Falk, skoarbetare. Sittande i mellersta raden: Sven-Åke Andersson blev urmakare, Erik Magnusson var industriarbetare, Gustav Svensson dog tragiskt nog redan under skolåren, Daniel "Didde" Andrén blev järnhandlare, Tore Persson var järnvägare, Martin Nyman var son till hotelldirektören på Grand och flyttade till Amerika, där han jobbade som kock, efter skoltidens slut, Arne Stääv flyttade till Varberg och jobbade troligen på Monark och Bengt Nordström blev direktör på garveriet. Sittande i främre raden: Nils "Lillfimpen" Andersson fortsatte som kontorist på pappans företag, Olle Persson blev flygare och omkom när hans plan störtade under en flygning från Abessinien, Knut Erlandsson blev skoarbetare, Kurt Backman arbetade som handelsresande för Pelly, Ture Kallenberg flyttade till Varberg och arbetade nog på Monark, Rickard Karlsson blev skoarbetare men sadlade om till brödutkörare och Rune Svensson jobbade som bilmekaniker på bryggeriet. Från HN 2006-03-06

Från 299 kr

Medföljande text: "Fotografi taget i anledning av J W Bergs 60-årsdag 1945 på trappan utanför hans hus. 1. Lennart Berg, yngste son till J W Berg, 2. Elon Johansson, 3. Johansson (Nordensjö), bror till 33:s fru, 4. Östen Berg, son till J W Berg, 5. Åke Johansson (Wallsten), bror till 3, 6. Bertil Kristiansson, svetsare, ordf. i fackf. 7. Valter Berg, son till J W Berg, 8. Ingmar Kristiansson, 9. Agne Hilmersson, svarvare, 10. Karl Lennart Karlsson, montör, 11. Folke Olofsson, svetsare, kusin till 33, 12. Harry Skog, Borlänge (ej på Bergs, gift med J W Bergs dotter), 13. Hjalmar Hermansson, timmerman, kom från Tjörn, 14. Adolf Andersson, timmerman, 15. Johan Wiktor Berg, direktör, 16. Sven Pettersson, svetsare, 17. Josef Olsson, drivare, 18. Oskar Olofsson, timmerman, 19. Bertil Gustavsson, svarvare, 20. Okänd, 21. Sven Olsson, drivare; son till 17, 22. Manfred Andersson, 23. montör, 24. Okänd, 25. John Svensson, 26. Oskar Jansson, 27. Mauritz Johansson, timmerman, 28. Arvid Olsson "Drivar-Arvid", drivare, 29. Sven Olsson, 30. Okänd, 31. Allan Alhberg, timmerman, 32. Okänd, 33. Erlend Andreasson, montör, 34. Oskar Karlsson, sågare, 35. Lindberg, fru till 44, 36. Harry Andersson, timmerman, flyttade till Småland, 37. äldsta dotter till J W Berg, gift med 12, 38. Henning Eriksson, gjutare, 39. Folke Karlsson, snickare, 40. Karl "Sme-Kalle" Gustavsson, smed, 41. Eisten Sjödell, snickare, 42. Fredrik Klar, timmerman, 43. Sigvard Olofsson, montör (propellrar), 44. Lindberg, bokhållare, 45. Almén, svarvare, 46. Alfred Olsson, snickare, 47. Johan Sundberg, svarvare, 48. Albin Ahlberg, montör, 49. Karl Hilmersson, målare, 50. Martin Johansson, timmerman, 51. Algot Pettersson, körde timmerbåten, 52. Torsten Almqvist, montör, 53. Adel Svenningsson, montör, farbror till 67, 54. Harry Karlsson, timmerman, 55. Albert Johansson, kom från Bleket, Tjörn, kallad Blearn, 56. Okänd, 57. Johan Olsson, sågare, (skötte ramsågen), 58. Verner Almqvist, 59. Reinold Olsson, 60. Karlsson (Solbräcke), kom från Eriksberg våren 1945, 61. Karl "Nilsson" Gustavsson, plåtslagare, 62. Hjalmar Ahlqvist, 63. Torsten Österberg, 64. Olle Berg, svarvare, sedan kontoret, brorson till J W Berg, 65. Okänd, 66. Okänd, 67. Oskar Svenningsson, timmerman, kom från Knippla, förman på Björkö. Ägare till bilden: Östen Berg, Hälsö. Uppgiftslämnare: Östen Berg och Erland Andreasson, Hälsö.

Från 299 kr

Medföljande text: "Fotografi taget i anledning av J W Bergs 60-årsdag 1945 på trappan utanför hans hus. 1. Lennart Berg, yngste son till J W Berg, 2. Elon Johansson, 3. Johansson (Nordensjö), bror till 33:s fru, 4. Östen Berg, son till J W Berg, 5. Åke Johansson (Wallsten), bror till 3, 6. Bertil Kristiansson, svetsare, ordf. i fackf. 7. Valter Berg, son till J W Berg, 8. Ingmar Kristiansson, 9. Agne Hilmersson, svarvare, 10. Karl Lennart Karlsson, montör, 11. Folke Olofsson, svetsare, kusin till 33, 12. Harry Skog, Borlänge (ej på Bergs, gift med J W Bergs dotter), 13. Hjalmar Hermansson, timmerman, kom från Tjörn, 14. Adolf Andersson, timmerman, 15. Johan Wiktor Berg, direktör, 16. Sven Pettersson, svetsare, 17. Josef Olsson, drivare, 18. Oskar Olofsson, timmerman, 19. Bertil Gustavsson, svarvare, 20. Okänd, 21. Sven Olsson, drivare; son till 17, 22. Manfred Andersson, 23. montör, 24. Okänd, 25. John Svensson, 26. Oskar Jansson, 27. Mauritz Johansson, timmerman, 28. Arvid Olsson "Drivar-Arvid", drivare, 29. Sven Olsson, 30. Okänd, 31. Allan Alhberg, timmerman, 32. Okänd, 33. Erlend Andreasson, montör, 34. Oskar Karlsson, sågare, 35. Lindberg, fru till 44, 36. Harry Andersson, timmerman, flyttade till Småland, 37. äldsta dotter till J W Berg, gift med 12, 38. Henning Eriksson, gjutare, 39. Folke Karlsson, snickare, 40. Karl "Sme-Kalle" Gustavsson, smed, 41. Eisten Sjödell, snickare, 42. Fredrik Klar, timmerman, 43. Sigvard Olofsson, montör (propellrar), 44. Lindberg, bokhållare, 45. Almén, svarvare, 46. Alfred Olsson, snickare, 47. Johan Sundberg, svarvare, 48. Albin Ahlberg, montör, 49. Karl Hilmersson, målare, 50. Martin Johansson, timmerman, 51. Algot Pettersson, körde timmerbåten, 52. Torsten Almqvist, montör, 53. Adel Svenningsson, montör, farbror till 67, 54. Harry Karlsson, timmerman, 55. Albert Johansson, kom från Bleket, Tjörn, kallad Blearn, 56. Okänd, 57. Johan Olsson, sågare, (skötte ramsågen), 58. Verner Almqvist, 59. Reinold Olsson, 60. Karlsson (Solbräcke), kom från Eriksberg våren 1945, 61. Karl "Nilsson" Gustavsson, plåtslagare, 62. Hjalmar Ahlqvist, 63. Torsten Österberg, 64. Olle Berg, svarvare, sedan kontoret, brorson till J W Berg, 65. Okänd, 66. Okänd, 67. Oskar Svenningsson, timmerman, kom från Knippla, förman på Björkö. Ägare till bilden: Östen Berg, Hälsö. Uppgiftslämnare: Östen Berg och Erland Andreasson, Hälsö.

Från 299 kr

Denna part av Bönde kom enligt Lauboken till 1741, då Rasmus Olofsson ärvde denna gårdsdel av sin far Olof Rasmusson. Han gifte in sig på Mattsarve 1742 och sålde då gårdsparten till sin svärmors Mallena Jakobsdotters sedan 1725 nye man Nils Persson från Hablingbo, Mallena hade dött och Nils tog med sig de tre barnen Per född 1726, Olof född 1729 och Elin född 1730 till Bönde. Nils gifte om sig samma år som gårdsköpet med pigan på gårdsparten Anna Stensdotter och fick med henne barnen Christina född 1743, Nils född 1745 och Mallena (!) 1749. Christina gifte sig 1765 med Rasmus Olofssons son Olof Rasmusson på Mattsarve, banden mellan dessa gårdar var således starka! Nils Perssons son i första giftet Per Nilsson ärvde gården, gift första gången med Valborg Olofsdotter från Hallbjäns och andra gången med Elisabet Persdotter från När. Äldsta dottern i första giftet Mallena (!) Persdotter född 1761 tog över, gift första gången med Lars Nilsson från Fie och andra gången med Johan Eriksson född 1762 från Rudvier i Alskog. Mallena dog och Johan gifte om sig med Stina Olofsdotter född 1775 från Mattsarve. Från detta äktenskap tog sonen Johannes Johansson född 1802 över, gift 1831 med Anna Maja Christiansdotter född 1803 från Kauparve. Äldste sonen Johan Johansson ärvde gårdsparten, gift första gången 1856 med Cajsa Johanna Nilsdotter född 1831 från Anderse och andra gången 1870 med "pigan från Bönde" Gertrud Rudin född 1844 från Hemmor. Johan Johansson sålde gården omkring 1870 och byggde en stuga invid ån från Garde, se Bild 683. Gårdsparten köptes av Petter Ahlberg och hans fru Helena Jakobsdotter från När. Frun dog och Petter gifte om sig med Anna Katarina Hansdotter född 1860 från Snausarve. Deras son Emil Ahlberg född 1898 blev den siste ägaren, han dog ung och gården revs omkring 1930. Bilden visar en mycket gammal manbyggnad, uppförd på 1700-talet. Huset är långt och slutet, fönstren sitter nära gavlarna, typiskt för 1700-talshusen. Ytterdörren är av svaiptyp, delad vågrätt och det är mycket gammalmodigt. De höga väggarna tyder på att huset ursprungligen haft ett flackt flistak. En stenhusresolution finns för Bönde 1771, vilket stämmer bra med husets utseende. Problemet är att resolutionen står på Carl Jakobsson och han bodde på grannparten, se Bild 678. Flygeln är också mycket intressant. Det är som synes ett bulhus, som kan ha varit en liten manbyggnad. Här är det nog ändrat till brygghus mfl funktioner. Personerna är troligen Petter och Anna Katarina Ahlberg med tvillingbarnen Emil och Anna.

Från 299 kr

Att klura ut de första ägarna till Böndes parter verkar inte vara lätt. Gården verkar nämligen vara delad i 4 parter tidigare än vad Lauboken uppger, se tidigare om Bönde. 1741 var Lars Jakobsson ägare till denna gårdspart, vilken han kanske ärvt av sin far Jakob Jakobsson. Lars gifte sig första gången med Britta Jakobsdotter från Gerum och andra gången med Gertrud Grelsdotter. Äldste sonen i första giftet Jakob Larsson född 1728 ärvde parten, gift med Helena Johansdotter från Folkedarve i Garde. Deras äldsta dotter Helena Jakobsdotter född 1767 gift 1790 med Per Matsson född 1766 från Östris i Alva ärvde gårdsparten 1794 genom testamente med utlösen till brodern Jakob Jakobsson och systersonen Jakob Andersson. Helena och Per fick 7 barn, varav äldste sonen Per född 1795 tog över, gift 1830 med Greta Gertrud Olofsdotter född 1808 på granngården Husarve. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Olof född 1831 som tog över 1860, gift samma år med Elisabet Danielsdotter född 1835 från Gannor. Olof drunknade 1878 och Elisabet drev gården till 1899, då dottern Amanda född 1864 gift med Lars Pettersson Häglund från Allmänningen blev nästa ägare. Dottern Ida född 1900 gift 1925 med Joel Danielsson född 1900 från Långared i Västergötland blev ägare 1930. De fick tre söner. Gården köptes av Sven-Erik Larsson Botels, och byggnaderna köptes i sin tur av läkaren Wolfgang Rutz med familj, vilka tidvis bott permanent på fastigheten. Helena Jakobsdotter och Per Matsson uppförde det första stenhuset på gårdsparten 1810, vilket sannolikt är det hus som syns i bakgrunden. Detta hus byggde sonen Per och hans fru Greta om med brutet tak och frontespiser omkring 1840 till det utseende vi ser på bilden. Pers och Gretas barnbarnsbarn Ida och hennes man Joel rev huset 1931 och byggde det för tiden supermoderna huset med bla centralvärme som finns kvar idag. På bilden ser vi änkan Elisabet Danielsdotter 69 år längst bak, t h om henne längst bak dottern Amanda 40 år, i förgrunden dotterdöttrarna Agnes och Ester, på brädtraven dotterdottern Ida 4 år och th mågen Lars Pettersson 40 år. Den äldre kvinnan t v med räfsan är hittills okänd, möjligen en svägerska. Man håller på med ladugårdens ombyggnad, därför finns det virkestravar och en bruklave på gårdsplanen.

Från 299 kr

Masse har varit i Lau över nyår och tagit lite bilder. Här är det manbyggnaden och gårdsägarna på sunnkörkes norra part om blivit förevigade. Vi ser den omkring 1850 moderniserade manbyggnaden med tegeltak och tidsenliga fönster. Ytterdörren är däremot den gamla från 1773 som man återanvänt. Flygeln är nyare, 1870-80 med långsmala fönster med takfoder och spåntak. På 1730-talet ägdes hela Sunnkörke av Mattias Michelsson gift med Beata Olofsdotter, se Bild 1110. De fick 5 barn och gården delades mellan bröderna Lars och Oluff på 1740-talet, men efter endast några år tog systern Catarina över södra parten och brodern Mattias Mattson den norra. Mattias född 1729 gifte sig 1758 med Christina Tomasdotter född 1737 från Hallsarve och de fick 3 barn. Det var Mattias och Christina som byggde stenhus 1773 och fick 20 års skattebefrielse för det. Sonen Mattias Mattsson född 1770 tog över 1797, gift 1796 med Anna Catarina Persdotter född 1771 från Kauparve. De fick 5 barn, varav äldste sonen Mattias Mattsson född 1797 blev ägare och brukade den till 1848. Denne Mattias Mattsson var ogift och parten togs över av systern Catarina Mattsdotter född 1806, gift med Per Tomsson född 1823 (!) från Kulde på När, där de bodde fram till övertagandet. De fick inga barn, så de sålde parten 1876 till Anton Persson född 1851 från Smiss, vilken just 1876 hade gift sig med Olivia Laurin född 1850 från Husarve på När. De fick dottern Lorentina Persson samma år och hon tog över 1906, gift med Vilhelm Larsson född 1875 från Nygårds i Garde. De förnyade hela ladugårdsbeståndet fullständigt 1912-13, se Bild 1119, 1122, 1123. 1930 köpte Ragnar Johansson född 1905 från Bjärges parten och drev den vidare. Han blev sambo 1945 med Rut Stenbacka född 1916 från Vasa i Finland. 1965 köpte Helge Karlsson 1940-1990 parten, sambo med Rut Stenbackas dotter Eva Jakobsson född 1944. Det blev yngste sonen Morgan Jacobsson född 1976 som tog över. Gården är utarrenderad sedan 1990 till Dotes på Gannor. På bilden ser vi Anton Persson 53 år och hans hustru Olivia Laurin 54 år, samt mågen Vilhelm Larsson 29 år och dottern Lorentina 28 år.

Från 299 kr

Denna part av Mattsarves 4 parter ägdes i början av 1700-talet av Per Michelsson. Han kom från Liffride och var ingift här 1712 med Christin Jonsdotter från Olof Jonassons part, den part som köptes upp av Lars Hansson, se Bild 991. Troligen kom den här parten till när Christins födelsepart delades mellan henne och systern Catarina några år in på 1700-talet. Per och Christin fick 5 barn, varav äldste sonen Jon Persson född 1717 blev näste ägare. Han gifte sig 1745 med pigan Gertrud Nilsdotter från Maldes på När och de fick två söner. Gertrud dog tidigt och Jon gifte om sig 1758 med Cararina Rassmusdotter född 1725 från Liffride, men de fick inga barn. Äldste sonen från första giftet Jon Jonsson tog över parten. Han gifte sig 1778 med Catarina Tomasdotter född 1746 från Hablingbo. Jon och Catarina byggde ett nytt hus i sten 1791 som de fick 20 års skattebefrielse för. De fick inga barn, varför de sålde gårdsparten omkring 1800 till Per Persson född 1767 från Dalbo på När. Per Persson var gift 1793 med Engela Olofsdotter född 1771 från Bertels i Hablingbo. Deras enda barn Lena Cajsa född 1795 gifte sig som 19-åring 1814 med Lars Larsson född 1791 från Gumbalde. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Per Larsson född 1819 som blev näste ägare, gift 1850 med Maja Stina Mattsdotter född 1821 från Hallsarve. De fick 3 barn och det blev dottern Catarina född 1850 som med sin man Jakob Petter Ödahl född 1849 från Hallbjäns som tog över. Jakob Petter var egentligen kommen från Autsarve i Garde, men när hans mor blivit änka, gifte hon om sig och kom till Hallbjäns. Catarina och Jakob Petter gifte sig 1870 och de fick 6 barn. Äldste sonen Johan Petter Ödahl född 1873 blev näste ägare, gift 1909 med den 16 år yngre Ebba Eugenia Katarina Mårtensson född 1889 från Nybygget. De fick två barn samt tog sig en fosterdotter. Sonen Mauritz Ödahl född 1912 ärvde gårdsparten 1947. Han var gift med ? och de fick sonen Per-Ullmer 1965. Styvsonen Lars-Erik Ödahl född 1958 tog över parten och har en mindre lammbesättning här, merparten av marken är utarrenderad. På bilden ser vi troligen Jakob Petter 55 år med dubbla käppar, hustrun Catarina 54 år och dottern Hulda 22 år. Manbyggnaden är troligen det hus som Jon och Catarina byggde 1791, senare höjt och försett med källare och moderna fönster omkring 1870 och vid förra sekelskiftet spåntak.

Från 299 kr

Denna gårdspart kom till omkring 1720 då Catarina Bertelsdotters och Per Olofssons båda döttrar Kerstin och Carin delade den då ännu odelade gården mellan sig. Kerstin Olofsdotter gift 1712 med Christen Jacobsson från Hummelbos i Burs blev ägare av denna part. Deras äldste son Per Christensson född 1716 gift med Annica Persdotter tog över gårdsparten och de byggde 1773 ett stenhus som de fick 20 års skattebefrielse för. Per och Annica fick 6 barn, varav äldste sonen Per Persson född 1746 ärvde parten, men han dog tidigt och hans änka gifte om sig till Botels. Då delade bröderna Olof Persson född 1756 och Christen Persson född 1760 gårdsparten mellan sig och Olof flyttade ut och byggde upp sin part ner mot stranden söder om Smiss. Christen gifte sig 1785 med sin syssling Christina Mattsdotter född 1764 från Hallsarve och de fick två barn. Christen dog tidigt och Christina gifte om sig 1795 med Daniel Jakobsson från Gumbalde. Dottern Anna Cajsa Christensdotter född 1787 från första äktenskapet ärvde parten. Hon gifte sig 1821 med den 9 år yngre Gustav Jakobsson född 1796 från Bönde och de fick 5 barn och av dessa tog äldste sonen Jakob Petter Gustavsson född 1825 över. Jakob Petter blev gift med Dorotea Birgitta Larsdotter född 1824 från Bönde och de fick 5 barn. Jakob Petter dog 40 år gammal när alla barnen var små och Dorotea Birgitta brukade gården själv tills äldste sonen Gustav Petter Jakobsson född 1848 tog över. Gustav gifte sig 1876 med sin svägerska Johanna Catarina Engström född 1846 från Glammunds i Akebäck och de fick dottern Augusta 1877, gift 1897 med Arvid Olsson till Bjärges. Gustav dog redan 1884 och Augusta och Arvid tog över gården och införlivade den med Bjärges varvid denna part upphörde. Huset på bilden var troligen rätt nytt, byggt omkring 1870. Änkan Johanna Catarina bodde troligen kvar en tid, men huset skadades av brand och revs 1905, året efter denna bild togs. Stenen återanvändes troligen i det nya hus Theodor Thomssom byggde samma år på tomten, se Bild 840. Grannparten varifrån Theodor kom skymtar svagt till höger. Till vänster kan man ana Smiss och i bakgrunden ligger Lausviken. Bilden är tagen uppifrån backanten.

Från 299 kr

Den här boplatsen kom till på slutet av 1700-talet när avskedade soldaten Erik Granats son med samma namn fick 10 tunnland jord och byggde här i sluttningen av Lausbackars östra sida mitt emot nerfarten till Smiss. Helt obekant som boplats var kanske inte stället, här nånstans låg gården Bogs, som troligen fösvann efter digerdöden på 1350-talet. Än idag kallas platsen där Backvägen går upp norr om Nybygget för Bogs backe. Erik Granat d y var född 1767 och gifte sig 1793 med Anna Maria Nilsdotter Flink född 1771 från Tofta. De fick 3 barn, varav äldsta dottern Maria Eriksdotter född 1794 tog över. Hon gifte sig 1813 med Nils Rassmusson Löv 1790-1855 och de fick 5 barn. Sonen Jakob Nilsson Löv 1827-1860 ärvde stället, gift 1848 med Magdalena Maria Hansdotter född 1822 från Hallsarve på När och de fick dottern Catarina Elisabet Jakobsdotter 1849. Jakob drunknade 1860 och Magdalena gifte om sig 1861 med Jakob Johansson från Bjärges. Catarina gifte sig som 17-åring med folkskolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 1841-1905 från Mannegårde i Lye och de blev ägare till Nybygget. De fick hela 13 barn, men flera dog unga, så också Catarina efter sista barnets födelse. J.V. Mårtensson gifte om sig 1895 med Maria Olivia Elisa Vestergren född 1866 från Alva och de fick en son. När Jakob Vilhelm dog flyttade frun tillbaka till Alva och stället övertogs av dottern Ebba Mårtensson född 1889. Hon gifte sig 1909 med Johan Petter Ödahl från Mattsarve och de ägde stället till 1914, då de flyttade till Johan Petters barndomshem vid Mattsarve och sålde stället till Johan Petters bror Gunnar Ödahl född 1884. Gunnar, som försörjde sig som byggmästare, gifte sig 1919 med Anna Ester Gertrud Karlkvist född 1887 från Bosarve på När och de fick 5 barn. Inget av dem tog över, jordbruket var för litet att leva på och marken styckades av. Gunnar Ödahls dödsbo sålde fastigheten 1976 till Ingemar Nilsson född 1949 från Tiricke på När och hans dåvarande fru Yvonne Eklund (?) och deras barn Jesper född 1975, Lina född 1979 och Johan född 1982. Ingemar totalrenoverade och byggde till bostadshuset på 1980-talet och bebor alltjämt fastigheten. Manbyggnadens ålder är svårbedömd, den ser mest ut att vara från rätt sent 1800-tal med sin fönsterplacering i nischer och flackt tak. Men huset har ingen markerad sockel och det borde det ha om det är från 1800-talet. Om det är byggt vid Nybyggets tillkomst, borde det finnas en stenhusresolution och det finns det inte. På bilden ser vi skolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 62 år och hustrun Marie född Vestergren 37 år.

Från 299 kr