Gullholmen
Från 299 kr
Skällvik
Skällvik 222:1
Fru Ellen Cederström och Fru Henning. Hartman-Cederström, Ellen, f. Hedlund, 1860-1945, skådespelerska, anställd vid Dramaten 1880-91 samt 1894-98. Till hennes mer uppmärksammade rolltolkningar hör Puck i Shakespeares "En midsommarnattsdröm" och Hilda i Ibsens "Frun från havet". Efter 1898 gjorde hon endast kortare gästspel vid Dramaten. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=199427 Hennings, Betty, 1850-1939, dansk skådespelerska. H. debuterade 1870 på Det kongelige Teater som Agnès i Molières "Äktenskapsskolan". Hon blev ett av dansk teaters största namn vid denna tid, främst genom sina många Ibsen-roller, t.ex. Nora i "Ett dockhem". H. gästspelade, förutom i Skandinavien, också i Berlin och Prag. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=201674
Vykort, "Steninge Glasbruk". Vy med glasbruket och dess omgivning, sett från byvägen mot norr. Havet ligger strax nedanför bruket till vänster ur bild. Bolagsordningen för Steninge Glasbruks AB fastställdes 17 oktober 1873. Bland de större aktietecknarna fanns Alfred Bexell, provinsialläkaren P.O. Sjöstrand, godsägaren Ludvig von Segebaden och Sewerin Sjöstrand från Tranemo, som 1874 flyttade till Steninge och blev glasbrukets förste disponent. Under det första året tillverkades enbart buteljer, till vilka man använde den lokala sanden vid tillverkningen. Året därpå startades även två ugnar för tillverkning av apoteksflaskor och olika sorters hushållsglas. Det krävde högre kvalitet på sanden som då fick köpas in. 1876 byggdes en ugn om för tillverkning av fönsterglas, vilket från 1881 blev brukets enda produkt. Driften pågick till 20 februari 1917.
Vykort, "Tylösands Restaurang." Kvinnor och barn är på väg uppför trapporna till byggnaden på berget. Naturstenspartierna i husgrunden uttrycker den tidens tankar inom arkitekturen att byggnaden ska verka sprungen ur sin miljö. Gäster sitter på verandan och ses även i ett upphissat fönster. Nedanför står trädgårdsmöbler. Det var hovfotograf Johan Hallberg som 1915 lät uppföra denna restaurang med matsal, serveringsverandor och tio gästrum. Badliv vid havet hade då de senaste decennierna skjutit fart, inte minst i Skånska Mölle på andra sidan Hallandsåsen. Hallberg såg, tillsammans med några kompanjoner, potential för badtursism även på Halmstads fina stränder. Valet föll på området väster om Tylöudden: Tylösand. Området däromkring var då ett stort flygsandsfält utan vare sig växtlighet eller bebyggelse. Inga vägar ledde dit, så turisterna fick färdas med båt till stranden och Hallbergs restaurang. Satsningen blev precis den framgång Hallberg hade hoppats på, trots att det dröjde till 1929 innan en väg anlades till Tylösand.
Jordbruksbebyggelse i Fässberg, Mölndal. På bilden ser du Torsgården och Västergården i Fässbergs by. Till höger syns en del av Frölundagatan. Här är en gammal bygd, där människor bott sedan urminnes tid. Namnet Fässberg är också uråldrigt, sannolikt från järnåldern. På den tiden stod havet mycket högre än nu. En havsvik gick då in i dalgången mellan Balltorp och Fässberg. Vattnet var så pass djupt, att båtar kunde användas i viken. Just här vid Fässberg fanns ett ställe, där man kunde "fästa" båtarna med en fånglina, som också kallades "fästa". Av detta har sedan namnet Fässberg uppkommit. Fässberg skulle då betyda "en förtöjningsplats vid berget". Berget, där båtarna fastgjordes, kallas numera Jordlunden eller mera allmänt Jolen. På 1200-talet byggdes här i närheten Fässbergs gamla kyrka. Då blev Fässberg det gemensamma namnet på socknen, som senare blivit Mölndals stad. Här är en bördig jordbruksbygd. Åkrarna har ju ursprungligen varit gammal havsbotten.
fotografi, photograph
fotografi
Har sedan den 1 april 1909 forslat post 2 ggr i veckan på den 20 km långa linjen Öregrund - Norrboda på Gräsön. Därvid har posten förts över sundet utanför Öregrund i roddbåt och på Gräsön per cykel. Dålig väg, 30 á 40 kg post. Verkligt kraft och uthållighetsprov. Från den 1 oktober 1927 har turerna ökats till 4 i veckan därav 3 till Ösäng, 23 km och 1 till Örskärs lots och fyrplats, 29 km. För att komma dit måste lantbrevbäraren över ännu ett sund mellan Gräsö och Örskär, vilket ligger öppet för ostliga och västliga vindar från havet och vintertiden ibland utmärkes av svår isgång. Nu har lantbrevbäraren blivit i stånd att skaffa sig en motorbåt för denna transport och en bil av märket Ford, för brevbäringen på Gräsön. Den nya tiden bryter fram på kommunikationernas område även i denna isolerade trakt. Fotot togs vid inspektion av lantbrevbäringen den 16 juli 1927. Det visar Eriksson med familj på hans förstukvist det vill säga hustru och allenast 8 barn. Den 9:e och 10:e blevo så förskräckta för kameran, att de storskrikande sprungo och gömde sig. Eriksson synes mig förtjäna att förevigas i museet såsom exempel på en verklig svensk kraftkarl. Han hade snyggt och ordentligt både ute och inne, ungarna var välfödda och rödkindade. Ibland flera nätter i rad ute på fiske för familjens försörjning. Men hustrun ännu vassare. Dock ej i posten. Uppsala den 14 nov. 1927. Vilhelm Petrelius, Gräsö, Öregrund.
'Monterad silverfasan, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Silfverfasanen, likasom de öfriga arterna af detta praktfulla fogelslägte, tillhör Asiens varma trakter, i synnerhet China. Slägtet utmärker sig bland annat genom sina långa, hoptryckta stjert och sina nakna kinder, arten genom sin ofvan hvita under till svarta färg. Slägtet har fått sitt namn efter floden Fasis, som utfaller i Svarta havet, hvarifrån en annan art, den vanliga fasanen, af Argonauterna skall hafva blifvit förd till Grekland för omkring 3000 år sedan. Sistnämda art är numera på många ställen allmän i Europa och underhålles i så kallade fasanerier. Sådana hafva äfven blifvit anlagda i Skåne af ett par jagt- och fogelvänner, och det hafva framgång. Liksom bland de flesta hönsfoglar är hannen särdeles utstyrd och större än honan. /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.