När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Från 299 kr
Riktigt hur djuren är förspända inne tröskhuset går inte att se. Det borde vara ett djur framför varje dragbom, men här ser det ut som det står tre stycken tillsammans. Det ser ut som det är en flicka som sitter på sitsen på bommen och sjasar på stutarna. Det var ofta barn- eller gubbgöra att se till att djuren drog, ansett som ett mycket tråkigt arbete. Personerna framför ladporten t h kan vara Lars Hansson, 39 år, hans fru Olivia, 36 år, och deras barn Harald, 19 år, och Elinda, 16 år. De övriga har ännu inte gått att identifiera. Alla har arbetskläder: blusar med byxor/kjolar med förkläden och vegakepsar/dukar på huvudena. Se Bild 621.
Porträtt av Sofia Nilsson. Hon var född på Bergsgården i Råberga strax öster om Linköping. Fadern var rättare på gården vilket rimligtvis tryggade hennes uppväxt. Andra tider skulle emellertid stunda. Rättaren insjuknade och blev sängliggandes. Snart var han och hans maka skrivna på socknen. Det kunde betyda lite av varje men aldrig till den noterades fördel. Sofia flyttade redan som flicka till Skärkind för pigtjänst på Eggeby östergård. Efter att ha prövat lyckan på gårdar i Gistad och Lillkyrka inflyttade hon till Linköping 1853. Från 1858 var hon piga i vaktmästareänkan Sandbergs hushåll och när dennes dotter Clara vidare bildade egen familj med handlaren Carl Jacob Jacobsson följde hon henne. Sofia blev hushållet trogen förbi sin matmors död 1914 och tjänade vidare dennes dotter Anna till sin egen bortgång 1928. flickebarnet Clara Jacobsson. Dotter till köpmannen i Linköping, Carl Jacob Jacobsson och dennes maka Clara Maria Sandberg.
Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Ungdomsporträtt av Carl Wezén. Född i trillingskara 1865 som son till dåvarande komminister Carl Magnus Wezén och makan Maria Charlotta Theodora Cnattingius. Från år 1878 var familjen bosatt i Västra Husby, där fader blivit kyrkoherde. I vuxen ålder kom Carl att tjänstgöra som hovrättsnotarie i Norrköping, Nässjö och vidare i Malmö. Där fann han sin blivande maka i norskan Caspara Margreta Axberg. I november månad 1910 gifte de sig borgligt men äktenskapet blev kortvarigt. Redan 1913 blev Carl änkling. Därefter fortsatte han sitt liv i en ambulerande tillvaro. Gamleby, Bollnäs, Lycksele, Vimmerby, Linköping och Stockholm är exempel på hans vistelseorter där han emellan upprepade gånger var bosatt hos fadern i Västra Husby prästgård. Han avled barnlös 1936. Han var då skriven i uppländska Skebobruk.
Porträtt av biskop Pehr Sjöbring. Född och döpt som Peter Nilsson den 25 januari 1819 på gården Ringstorp i Sjöås, Kronobergs län. Förstfödde sonen till riksdagsmannen Nils Persson och Lisa Jonasdotter. Peter antog som vuxen namnet Sjöbring efter farmoderns bror med samma namn och som innehade tjänst som professor i Uppsala. Den yngre brodern Isak tog även han efternamnet Sjöbring. Gift den 24 juli 1852 med Maria Sofia Rogberg med vilken han fick sonen Nils Carl Theodor. Genomgick studier i Uppsala inom exegetik och teologi och blev prästvigd 1854. Under åren 1867-78 var han domprost i Linköping för att därefter flytta till Kalmar för tjänst som biskop inom Kalmar stift. Han avled i Kalmar den 16 februari 1900. Ett bestående minne av hans tid i staden är Sjöbrings väg, belägen i Kalmars södra delar.
Född 1838 på säteriet Ed i Sund socken inledde August Åstrand redan i unga år en militära karriär som kadett vid Karlbergs krigsskola 1853. Ännu ej fyllda 20 var han i tjänst vid Första livgrenadjärregementet i Linköping och kom där över tid att avancera till överstelöjtnants grad. Han kom att avsluta sitt militära liv som överste och därmed chef över Jönköpings regemente. Åstrands privata liv bjöd betydligare motgångar. Hans första äktenskap, ingånget 1863 med Gustava Charlotta Drakenberg, varade inte ens ett år. Efter att ha nedkommit med en dotter insjuknade hustrun i barnsängsfeber som avslutade hennes liv. Kort därefter dog även barnet. Möjligen i spåren av detta kom det att dröja tio år innan Åstrand fann ny livskamrat i Hedvig Margareta Mathilda Ahrén. Bröllopet stod i november månad 1874 och deras äktenskap kom att generera två barn, varav ett överlevde barnåren.
För biodlingens historia finns ännu mark att vinna. Beträffande Linköping har intresset av naturliga skäl varit riktat mot biodlarföreningens verksamhet i Trädgårdsföreningen. Andra bigårdar fanns emellertid efter att Linköpings biodlarförening bildats som Östergötlands biskötareförening år 1882. I främsta ledet var det sannolikt föreningsmedlemmar som drev egna anläggningar, där exempelvis länsbiskötare Per Axel Johansson och apotekare Karl Stridner omnämns i tidens press. I Stridners fall omskrivs hans bigård dessutom som "präktig". På bilden ser vi nämnda Karl Stridner i sin privata bigård belägen på tomten till den vid mitten av 1890-talet uppförda Villa Raabe invid Kanberget. Bigårdens placering förklaras rimligtvis av att villans byggherre, fanjunkare Anders Johan Raabe, satt likt Stridner i biskötareföreningens styrelse och att Raabe upplåtit del av tomten för Stridners anläggning. Fotografiet är odaterat men kan knytas till 1890-talets senare del.
Porträtt av trafikdirektör Adolf Valentin Sjöstedt. Född i Skara 1833 inflyttade han till Linköping vid årsskiftet 1874-75. Med sig hade han sonen Erik Valentin från ett kortvarigt äktenskap som fått sitt slut när makan avlidit kort efter sonens födelse. I förstone bodde Sjöstedt med sonen i Linköpings stationshus men flyttade till en våning på Kungsgatan i samband med nytt äktenskap 1883. Hans andra hustru hette Elin Anna Maria Boman och var bördig från Södertälje. Året därpå föddes deras gemensamma dotter Gunhild och efterhand flyttade familjen till ny bostad i hörnet av Drottninggatan och Repslagaregatan. Senhösten år 1898 bröt de upp från Linköping för ny tillvaro i Stockholm. Sjöstedt avled den 14 maj 1908. Han var då skriven i Solna.
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Emil Segersteen föddes i Kättilstad prästgård 1828. Vid sidan av fältpräst var fadern socknens kyrkoherde och tillsammans med hustrun hade de nu sex söner men där skulle det stanna. Emil Viktor kom i vuxen ålder att välja en militär yrkesbana. Han inledde den som kadett 1844 för att vidare knytas till Första livgrenadjärregemenet i Linköping. I oktober månad 1861 gifte han sig med sin kusin Sofia Augusta Norbeck och paret bosatte sig på Förråd säteri som Segersteen var delägare i. Äktenskapet blev emellertid kort. Redan i början av år 1864 avled makan i sviterna av vad tiden kallade gastrisk feber. Två söner hade hunnit nedkomma men den förstfödde hade dött redan före moderns bortgång. Med tiden kom Segersteen att inköpa Malma gård i Rystad, som från 1872 var hans boställe. När han avled 1912 var han dock sedan en tid bosatt i Linköping.
Anders Johan Rosberg innehade likt många av hans kyrkliga yrkesbröder ett flertal kortvariga tjänster innan han fick en egen församling att råda över. Född i Skåne kom han via småländska Loftahammar och Ukna till Vårdnäs i Östergötland och vidare tjänstgöring i Lönsås till Hogstad, där platsen som församlingen komminister blivit ledig. Man skrev då 1863 och samma år gifte han sig med Sofia Abrahamina Arosenius, bördig från Norrköping. Äktenskapen blev dock kortvarigt. På dagen två år efter vigseln avled makan i sviterna av en svår förlossning. Efter att två år passerat den olyckliga händelsen gifte han om sig med Johanna Amalia Charlotta Pamp, även hon bördig från Norrköping. Makarna kom vidare att flytta till för Rosberg bekanta Fornåsa, där kyrkoherde Wannstedt dött vårvintern 1876 och lämnat församlingen i saknad av kyrklig ledning. Rosberg, som tillträdde tjänsten i Fornåsa 1878, hade därmed passerat 50 år och kunde äntligen leda egen församling.
Porträtt av kompositören och violinisten Andreas Randel. Son till torparen Peter Andersson och Elin Andersdotter i Ramdala socken, Blekinge. Efter eget bevåg ändrade han senare efternamnet till Randel efter sin födelsebygd, Ramdala. Var som ung delaktig i Karlskronas musikaliska sällskap innan han 1819 bedrev studier i Finspång och Linköping på bekostnad av friherren Gerard de Geer. Hans talanger förde honom vidare till Paris där han studerade violinspel vid kungliga musikskolan och lovprisades av sina berömda lärare Pierre Baillot och Luigi Cherubini. 1828 återvände han till Stockholm och fick arbete som violinist på Kungliga teatern. 1838 blev han andre konsertmästare vid hovkapellet och 1861 förste kapellmästare. Sedan 1844 hade han varit violinlärare och från 1859 professor vid Kungliga Musikaliska Akademien, där han blivit ledamot 1837. Under åren 1838-1856 var han verksam som musikdirektör vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Endast ett par månader efter sin pension avled professor Andreas Randel den 27 oktober 1864.
Förslag till ny ordning i domkyrkoparken som aldrig kom att realiseras. Historiskt har området runt kyrkan använts som kyrkogård. Före invigningen av griftegården 1811 var domkyrkans tomt stadens enda begravningsplats som utnyttjades för både stads- och landsförsamlingen, liksom för döda från lasarettet och slottshäktet. Efter att begravningar upphört lämnades tomten närmast åt sitt öde. Först 1910 initierades en förändring och man gav den store utvecklaren av svenskt trädgårds- och parkväsen Rudolf Abelin d.y. i uppdrag att göra upp en plan för den gamla begravningsplatsen. Det är i det sammanhanget bilden av ett av hans planförslag tillkommit. Där framgår Abelins idé om att kyrkan borde "stå på grönt", att gräsmattor skulle nå kyrkan kompletterade med öppna rabatter. Förslaget föll, främst av kostnadsskäl.
Samkväm i trädgården till Villa Gripen i Linköping. Huvudpersoner i sammanhanget är den uniformsklädde Theodor Wetterhall och Emil Hulthander på bänken till höger iförd halmhatt. Dessa hade under hösten 1890 grundat den tekniska fabriken Gripen med placering i stadsdelen Hejdegården och 1893 inköpte de den intilliggande villan för att bygga om den till disponentbostad. Vid Wetterhalls bord ser vi även hans hustru Agnes Teresia och Hulthanders fru Johanna Augusta samt fröken Ebba Larsson. Vid sidan om Hulthander på bänken ser vi verkmästare Nils Larsson. Bland i övrigt identifierade personer ser vi på verandan verkmästare Larssons fru Ellen och på trappan makarna Wetterhalls dotter Göta. På balkongen sitter paret Hulthanders dotter Sigrid vid sidan av prostinnan Linde och en hushållerska.
Linköpings slott har undergått mer eller mindre genomgripande ombyggader genom århundradena. Av den medeltida biskopsborgen skapade Gustav Vasa och vidare två av hans söner ett kungligt slott som nådde sin glans i början av 1600-talet. Efterföljande regenter hyste inte samma intresse för slottet som fick förfalla i avsaknad av tydlig funktion förutom som arrest. I slutet av 1700-talet väcktes idé om att låta länets landshövdingar disponera slottet som bostad och ämbetsbyggnad. För att bättre passa detta ändamål revs en del prålighet till fördel av ren och klassicistisk stil. Under 1800-talets romantiska era ville man återskapa byggnaden som ett historiskt renässansslott med loftgång och praktgavlar. Det är så vi ser slottet genom Essens bild från år 1900. Som bekant har slottet idag återfått sin prägel av stram myndighetsbyggnad.
Porträtt av Cecilia Sallberg. Född i Gärdserum 1844 som dotter till löjtnant Gustaf Sallberg och Christina Catharina Lindgren. Efter en tid i Åtvid befordrades fadern till kaptens grad och familjen flyttade till kaptensbostället Nedre Götala i Styra församling. I september månad 1853 var fadern kommenderad till vakttjänstgöring vid Långholmens fängelse i Stockholm. Hans vikande hälsa blev sämre vilket fick hustrun att resa dit för att bistå maken men blev under vistelsen själv sjuk i kolera och avled. Hon begravdes på Långholmens begravningsplats. Maken överlevde tiden i Stockholm men insjuknade senare under ett besök hos sin mor i Linköping där han avled. Den föräldralösa syskonskaran skingrades. Cecilia och hennes yngre fick nytt hem hos deras farmor Carolina Fredrika. Hon var då sedan länge änka efter kyrkoherde Anders Sallberg och bodde i Gastorp, Bankekind. Efter farmoderns död 1867 flyttade en faster till Gastorp för att ta över hushållet. Cecilia bodde kvar till sin död i lungsot 1875.
Porträtt av läkaren Åke Huitfeldt. Som nyutexaminerad medicinare kommenderades han 1834 som koleraläkare i Jönköping, där farsoten rasade svårt. Vid sidan av kollegan Carl Anton "Onkel Adam" Wetterbergh (1804-1889) förde han kampen mot den smittsamma koleran, en strid som bägge läkarna lyckligtvis kom undan med hälsa. Från 1849 tjänstgjorde Huitfeldt som regementsläkare vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Efter avsked 1876 var han praktiserande läkare i Linköping. År 1860 hade Huitfeldt köpt en gård i Linköping, vidare kallad Huitfeldtska gården. Hans dotter Eva Lovisa bodde kvar till sin död 1929. Därefter köptes gården av Folkets Husföreningen, som använde lokalerna fram till slutet av 1940-talet. Gårdens byggnader plockades ned 1949 och kom att bli den första gården att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Vi som långt efter samlandet är att registrera fotografierna som ingår i den samling visitkort som förts samman under namnet "Porträtt av östgötar", finner i ärlighetens namn liten koppling till länet för den här avporträtterade Otto Sjögreen. Kopplingen består i hans delägandeskap till Strålsnäs säteri i Åsbo socken under åren 1877-90. Förklaringen till detta ägande ligger i släkten Sjögreens flertalet medlemmar med stark koppling till Östergötland, bland annat till Åsbo. Under alla omständigheter är Otto Sjögreen väl värd att presentera. Född i Hult socken 1834 som son till bergmästaren Christian Magnus August Sjögreen och dennes maka Didrika Elisabet Matilda, född Burén. Efter studier i Uppsala inledde han en administrativ karriär som kopist vid Civildepartementet som vidare tog honom till kansliråd och byråchef. Parallellt tjänstgjorde han även som notarie vid Vetenskapsakademien. Från 1864 var han gift med Matilda Sofia Burén. Makarna var bosatta i Stockholm fram till respektives bortgång 1906 och 1909.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.