Utgrävningen i Slottsfjärden 1932-1934 med ledning av Harald Åkerlund. Det bedrevs som AK-arbete. Loket man transporterade bort fyllmassorna med hette Pysen. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. I den syrefattiga leran hade det organiskt materialet bevarats väl, varför man förutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor.
Från 299 kr
Utgrävningen i slottsfjärden 1932-1934 med ledning av Harald Åkerlund. Bedrevs som AK-arbete. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande tjälhovet. I den syrefattiga lera hade det organiskt materialet bevarats väl. Varför man forutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor.
Utgrävningen i slottsfjärden 1932-1934 under ledning av Harald Åkerlund. Bedrevs som AK-arbete. Loket hette Pysen. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. I den Syrefattiga leran hade det organiskt materialet bevarats väl. Varför man förutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor.
Utgrävningen av schakt C genom södra delen av borgkullen vid Rumlaborg i Huskvarna är helt avslutad. Fotot är taget i samband med arkeologiska undersökningar vid borgen sommaren 1937. För att förhindra ras grävdes schaktet i tre terasseringar som vardera var upp till 1,5 meter djupa. Som bredast på toppen var schaktet tre meter brett.
Husaby socken. Biskopsborgen före utgrävningen. Husaby biskopsborg uppfördes omkring 1400 av Brynolf Gerlaksson och förstördes kort tid efter reformationen. Det centrala tornhusets södra vägg kvarstår dock till full höjd. Borgen utgrävdes och konserverades under 1960-talet. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=206431
bilder, fotografi, påsiktsbild, archeological excavation, photograph
Timmer och stenar som framkommit i schakt G på sydsluttningen av borgkullen vid Rumlaborg i Huskvarna sommaren 1942. Utgrävningarna vid Rumlaborg bedrevs i Huskvarna hembygdsförenings regi nästan varje år mellan 1931 och 1942. Tidigare år hade strukturer som framkommit täckts med halm innan schakten fylldes igen men 1942 rådde foderbrist på grund av kriget. Därför täcktes anläggningarna med ett lager av grenar och smala stammar av gråal.
Studenterna Anders Lindahl (till vänster) och Walter Fredriksson går igenom fynd från de arkeologiska utgrävningarna vid Rumlaborg i Huskvarna sommaren 1932. Undersökningarna vid Rumlaborg återupptogs nästa varje år fram till och med 1942. Anders Lindahl var vid fototillfället fil. stud. i arkeologi och han kom att fungera som projektledaren, Huskvarna hembygdsförenings ordförande Georg Sahlströms, närmaste man vid flera av undersökningarna. Byggnaden de sitter i är projektets fälkontor, lusthuset på toppen av borgkullen vid Rumlaborg.
Utgrävningen i Slottsfjärden 1932-1934 med ledning av Harald Åkerlund, och bedrevs som AK-arbete. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. I den syrefattiga leran hade det organiskt materialet bevarats väl, varför man förutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. I den Syrefattiga leran hade det organiskt materialet bevarats väl. Varför man förutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor.
Stenar, Verktyg, Utgrävning, Personer, Fotografi, Photograph
Utgrävning, Verktyg, Personer, Fotografi, Photograph
Utgrävningen i Slottsfjärden 1932-1934 med ledning av Harald Åkerlund, och bedrevs som AK-arbete. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. I den syrefattiga leran hade det organiskt materialet bevarats väl, varför man förutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor. Loket man använde för att flytta fyllmassorna med hette Pysen. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. I den syrefattiga leran hade det organiska materialet bevarats väl. Varför man förutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor.
Utgrävning av Gamleby kyrkoruin, den enda nu ovan jord synliga lämningen efter Getakärr som föregick Varberg. Det var troligtvis under tidigt 1300-tal och norskt styre som Getakärr fick sina stadsprivilegier och därmed i juridisk mening blev en stad. Första gången borgare i staden nämns är år 1309 i Erikskrönikan. I slutet av 1200-talet uppfördes denna kyrka av gråsten i Getakärr, ungefär samtidigt som en borg byggdes uppe på vårdberget någon kilometer söderut. Under den arkeologiska utgrävningen av kyrkoruinen 1937 hittades över tusen mynt; ett av de rikaste myntfynden någonsin i nordiska kyrkor. Mynten härstammar från danska, svenska, norska och nordtyska städer och visar på att folket i Getakärr bedrev en omfattande handel med bland andra Hansan i Lübeck. Åldern på mynten fick museichefen Albert Sandklef, som ledde utgrävningen, att dra slutsatsen att staden skall ha haft sin storhetstid från 1320-talet fram till runt 1400. Från den här tiden finns även spår efter att en omfattande bronstillverkning har ägt rum i staden. Läs mer i artikeln "Getakärr - den medeltida staden under Varberg" av Eric Knutsson här: https://digitaltmuseum.se/021188571389/getakarr-den-medeltida-staden-under-varberg Tillhör samlingen med fotokopior från Hallands Nyheter som är från 1930-1940-talen.
Besök vid Galtabäcksbåten i Tvååker vid utgrävningen 1928. Skeppet var ett fraktskepp, en knarr, och daterades senare till cirka år 1195. Det var lantbrukaren och före detta sjömannen Oswald Styrlander som fann båten, benämnt Galtabäck I, i en åker när han på våren 1928 grävde ett dike i närheten av Galtabäcken, vid havsviken Lerjan. Redan tidigare hade ett annat skepp hittats, ca 250 meter därifrån, kallat Galtabäck II, vilket man då också passade på att delvis gräva ut och undersöka, men lät ligga kvar. År 1998 gjordes ett nytt utgrävningsschakt av det skeppet. Lämningarna av Galtabäck I kan beskådas på Båtmuseet i Galtabäcks hamn. På bilden står direktör Alfred Wallberg i bildens mitt vid skjulet; nr 2 från vänster är ingenjör Gillis Olsson som sedan konserverade båten; nr 3 är byggmästare Adolf Tell; fr v vid skeppets högra sida står ingenjör ivan Pettersson, antikvarie G Hallström, intendent Albert Sandklef vid Varbergs museum, indentent Erik Sallvén vid Halmstads museum, okänd, kassör A. Lagergren samt längst till höger kyrkoherden och arkeologen Victor Ewald. (Se VMA6340:5)
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.