Att se världen den fotograferande människan Tekniken har alltid styrt vad och hur vi kan fotografera. Med museets samlingar som utgångspunkt gör vi i denna utställning nedslag i fotografins utveckling i Sverige från 1840-talet och in i modern tid. Utställningen visades 25 oktober 2017 19 augusti 2018 I utställningen Att se världen den fotograferande människan, visar vi ett urval ur våra samlingar. Allt ifrån kameror och övrig utrustning till bilder från olika tider. Du kan fotografera dig själv i en fotoateljé av modell 1890 eller se in i den mänskliga kroppen med hjälp av röntgen. Du kan också lära dig mer om de verktyg som fotografen Lennart Nilsson använde för att utforska den mikroskopiska världen. För 175 år sedan spreds fotografin över världen och var då en dyr och svår teknik med få användare. Fotokonsten blev stegvis mer tillgänglig för att idag vara någonting som de flesta av oss ägnar oss åt dagligen. I samband med att utställningen öppnade släpptes även boken Att se världen svensk fotografi under 175 år
Från 299 kr
En medfaren men sällan avbildad vy i Linköping. Det vi ser är Dederingska gården på Stora torget invid Storgatan. På platsen skulle entreprenören Jonn O Nilson senare uppföra sin ståtliga byggnad och helt omändra miljön. Den sällsynta bilden kan ge tillfälle att stanna upp vid gårdens sista tid. Från 1826 ägdes den av handlaren Anders Gabriel Dedering och dennes maka Maria Sofia Bjurman. Vid mitten av seklet fick makarna en hyresgäst i holländaren Henrik Vilhelm Stoopendaal. Han etablerade sig som "galanterihandlare" och vad det innebar upplyser en annons i Östgöta Correspondenten den 7 augusti 1847. Där meddelar han att han vid stundande Skenninge marknad bland annat kommer saluföra så skilda varor som saltkar, diamanter, dubbelbössor, franska parfymer med mera. I sitt äktenskap med Charlotta Pearl hade han nio barn, där sonen Daniel upplysningsvis kom att gifta sig med den välbekanta illustratören Jenny Nyström. Efter den barnlöse Dederings död 1860, kom gården genom en brorsdotters arv och äktenskap i inspektor Axel Qvilléns ägo. I somliga sammanhang benämns gården därav även som den Qvillénska. Vid tiden för bilden drev Alfred Jonsson handel i hörnhuset. Dennes son, Knut Jonsson, blev senare en välkänd affärsidkare i staden.
Interiör från kontoret, 5 april 1946. Tekniska AB Svea grundades år 1899 av flera stora företagare i Gävle, bl.a. konsul Oscar Flemming, fabrikören Gustaf Adolf Sjöström, grosshandlare J. A. Westergren och bryggaren Wadman. Fabriken uppfördes på Ruddammsgatan 15 i centrala Gävle. Tekniska AB Swea sålde sina varor i norra och mellersta Sverige. Som mest producerades ett hundratal artiklar. År 1912 köpte Lars Westerberg företaget. Han hade redan en kemisk-teknisk fabrik, grundad 1876, som låg på Nygatan 10. Tekniska AB Svea flyttade till hans lokaler. Han sålde vidare företaget år 1920 till importaktiebolaget Carl Ohlin. År 1926 flyttade Svea till en annan lokal på Södra Skeppsbron 20 i Gävle och i samband med detta införlivades Sasol AB, grundat av Birger Fogelberg, som var chef i Tekniska AB Flora, och doktor H. Cederberg. Företaget existerade 1913-1926. Man skulle producera tekniska och farmaceutiska artiklar och hade sina lokaler i Hagaström utanför Gävle. Den främsta produkten var ett desinfektionsmedel, Sasoll. Efter flera ägarbyten ägdes både Svea och Sasol under 1980-talet av företaget Gävle Industritjänst. Det är oklart vad som hände företaget vare sig efter 1980-talet. År 1979 dokumenterade Länsmuseet Sveas lokaler med en mängd bilder inför rivningen av deras produktionsbyggnad på Södra Skeppsbron i Gävle. Gävle Stadsarkiv har Tekniska AB Sveas övriga arkivhandlingar.
Meny med rätter på Sankta Gertruds gille, troligen Stockholmsutställningen 1897. Texten lyder något moderniserad som följer. Vänster sida: En timlig spis behöver vi visst/ ja låtom oss spisa utan tvist/ Med ro uti fröjd och i glädje/ Vi älskar Stockholm vår gamla stad/ Dess åsyn görer var man så glad/ vi aldrig dess bort-rivande tillstädje [tillåta]. På höger sida står vad gillet serverade: Rätter de där varje dag undfås uti Sankta Gertruds Gillestuga. Dryck av arabiska bönor. Därtill sockerbröd [ett tyskt vetebröd med mycket socker och smör] med litsla [små] rätter/Det nymodiga kalla kaffefrukost. 1 Riksdaler Suden [suden] lax med ? 75 öre Item [detsamma] med oljesås/det fransöske kalla majonäs 90 öre Kokter lax med suden ägg; en kostelig herraspis 1 rdr Kall oxe stekt med jordpärer [potatis] i oljesås med kapris/det engländare kalla Cold Roast Beef 75 öre Kall bräckter skinka med ägg 75 öre Hönspastiller [pastejer] 75 öre Tysk kejserlig frankfurter kröningskorv med pepparrot. 30 öre Bakad fågel med soppar/det fransösiske nämna volauvent aux champignons 35 öre Och må man dricka härtillika mång bägar gott herreöl från Münchens bryggeri.
Emy Ågren. Balettflickor. Juni 1951. Arbetarbladet 26 februari 2005. Hovfotografens balettbild överraskade Margitta Rydh, Gävle. -Jag är tredje flickan från vänster i raden längst fram på bilden. Jag var 9 år när bilden togs vid en uppvisning på Norra Gymnastikhuset. Emy Ågren var dansös i klassisk balett vid Kungliga Operabaletten i Stockholm innan hon flyttade till Gävle och öppnade balettskola i klassisk balett. Skolan låg i ett gammalt hus på Kyrkogatan, ungefär där förvaltningshuset nu ligger. Man gick upp för en trång stentrappa för att komma till skolan. - Vad jag kommer ihåg fick vi gå igenom tester för att se om vi hade fallenhet för dansen innan vi fick börja. Träningen var hård och genomfördes på klassiskt sätt vid stång och med alla balettens grunder, de fem grundpositionerna, som sitter kvar i ryggmärgen fast jag nu är 62 år, berättar Margitta, som då hette Björklund i efternamn. -Just när det här kortet togs så föreställde vi holländska träskodans-flickor med blåvitrutiga förkläden och spetskantade mössor med långa öronsnibbar. Jag har för övrigt sparat de attiraljerna i alla år. (Balettskolan flyttade sedan till Södra Kansligatan)
Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.
Enligt påskrift porträtt av fröken Anna Wiström, Öjebro. Tolkat vara Anna Wiström, född i Öjebro backekvarn 1844 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Åren gick till synes sin gilla gång för familjen. Först i november månad 1869 bröt Anna upp för att flytta till Lommaryd i Jönköpings län, där hon som mamsell kom att ingå i kyrkoherdeparet Wiströms hushåll, rimligtvis släktingar till Anna. Efter ett år i Linköping var hon tillbaka i Öjebro lagom till årskiftet 1976/77. Fortfarande som mamsell men nu hos en äldre syster och hennes make i Solbergakvarnen. Ännu en lång period löper i Annas liv utan att källorna anger något anmärkningsvärt, förutom en kort notis om att hon vistas i Ramstorp i Bjälbo utan att vara skriven i socknen. En förklaring kommer 1895, då hon verkligen skriver sig i Bjälbo och tar tjänst, eller troligtvis fortsätter sitt arbete, som hushållerska hos hemmansägare Adolf Fritz Peterstrand i Ramstorps västergård. Denne var sedan en tid änkling men även till åren kommen för lantbruksarbete. År 1902 sålde han därför gården och bröt upp för ett mindre ansträngt liv i Skänninge. En hushållerska ansåg han sig alltjämt behöva så Anna flyttade med. I stadens gård nummer 10 framlevde de vidare till Annas bortgång den 17 mars 1913.
Porträtt av Brita Rudling. Född 1854 i Jönköping som dotter till häradshövding Arnold Georg Rudling och Welly Holm. Föräldrarna flyttade från Jönköping och bosatte sig i Vreta klosters tingshus 1860. Från 1869 var familjens hemvist Linköping där modern vidare avled 1884 och fadern 1892. Det sistnämnda året flyttade Brita till Stockholm tillsammans med en bror och en syster. Redan efter ett par år var hon tillbaka i Linköping och välkomnades i familjen Lindgren-Seigbahns hem invid Magasinstorget. Som sysselsättning kom hon att engarera sig och sedermera förestå stadens så kallade soppkokningsanstalt, en bespisningsinrättning för fattiga barn. I familjen Rudling förekom psykisk ohälsa. En bror omnämns som "sinnessjuk" och Brita kom med åren att utveckla allt tydligare hinder. Tidningen Östgöten redogör 1905 för hennes slutliga, ohyggliga öde. I Glyttinge väster om Linköping hade Brita frågat boende efter vad klockan var och hur dags tåget från Mjölby skulle komma. Hon ska då ha uppträtt "mycket nervös, uppskakad och underlig" och begivit sig upp på banvallen. Från stugfönstret såg ett äldre par att hon gick fram och tillbaka på spåret och när tåget strax hördes störtade mannen ut till undsättning. Då Brita såg mannen hade hon rusat mot tåget och kastat sig framstupa över rälsen. När mannen nådde fram hade tåget redan rusat över Brita som i samma stund hade förlorat båda benen från låren, en arm och fått höften krossad. Ändå hade hon vid full sans ropat till honom att "gå efter yxan och slå ihjäl mig". Den olycklige fördes så snart det lät göras till Linköpings länslasarett där hon senare under dagen avled.
Porträtt av Oscar Egnell. Född i Stjärnorp 1813 som son till domkyrkosysslomannen Fredrik Carl Egnell och makan Ulrika Christina Granbeck. Sin första egentliga tjänst inträdde han 1838 som inspektor vid gården Roxtorp i hemsocknen. År 1841 gifte han sig med Augusta Elisabet Enelius och makarna fick raskt tre barn. Lyckan vände när hustrun drabbades av lungsot, ett av tidens många gissel. Hon avled i mars månad 1850. Ny livskamrat fann Egnell i Christina Mathilda Hellström. Hon var bördig från orten men hade bott en längre tid i Linköping. Vigseln stod i midsommartid 1852. Efter nytt boställe från 1853 på Bonnorp i Stjärnorp, sökte makarna lyckan på gården Hundekulla i Vånga socken. På de bägge nämnda gårdarna tjänstgjorde Oscar Egnell som inspektor. Från år 1867 förmäler källorna att Egnell lämnat inspektortjänsten för att bli mer aktiv som arrendator av Balderums södergård i nämnda församling. Vid tiden hade hans nya äktenskap välsignats med dotter och son. Redan efter ett par år tycks situationen dock vara en annan. År 1869 bröt familjen upp för att istället logera på gården Boberg västergård. Att logera betydde vid tiden en mer inaktivt och utan tydlig funktionell roll bebo platsen. Rimligtvis hade nu åldern börjat ta sin tribut för Egnell, möjligtvis var han sjuklig. Han sökte ny omständighet för sin familj 1872 och ombesörjde flytt till gården Sätra där de utan tydlig funktion logerade hos bonden och gårdsägaren Jaen Anderson. Kort därefter bosatte sig familjen i vad tiden kallade Bönhuset, missionsrörelsens lokal i Vånga socken. Inte heller på denna plats var familjen Egnells roll tydlig. Icke desto mindre bodde de kvar i Bönhuset till 1882 då makarna åter flyttade till Sätra. Här bosatte de sig efter dåtidens språkbruk "till hus", vilket kunde betyda en mångfald boendeformer men i grunden inneboende av något slag. Oscar Egnell gick ur tiden i april månad 1890.
fotografi, skeppsporträtt
FLYGARGRAVARNA De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin). De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944. Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.) Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.) Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen. Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes. Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003. Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM. Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg. Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.