Masse har tagit en morgonbild av den fantastiska ladugården hos Karlssons sedd från lillgårdsgrinden. Till vänster står troligen Johan Karlsson framför brunnshuset med tröskhuset skymtande i bakgrunden. I bildens mitt ses själva ladugården med hoimd, hörum närmast ladporten, som syns alldeles till höger om brunnshuset. Ladugårdsflygeln i sten har halmtak med en ovanligt vacker och kraftfull avslutning upptill på de breda vindskivorna. Gaveln har en ståtlig resning med ett fönster uppe i gavelspetsen, vilket inte var så vanligt. Dessutom finns ett troligen senare upptaget fönster bredvid foderluckan mitt på gaveln. Vad denna byggnad innhållit är osäkert. Längst bort är ett fähus, svaipen i dörren är öppen och bakom skymtar en hoimdlucka. Dubbeldörren skulle kunna gå till en vagnbod. Dörren närmast hörde kanske till en vedbod, med tanke på att det ser ut att vara vedbacke på gaveln. Man har två höhäckar och på den högra står troligen dottern Rosa Johanna Maria och modern Hedvig.
Från 299 kr
Smiss vät låg mellan åkrarna vid Käldvägen (Käldkväiar) och Lausvikens strand, ungefär mitt för Backvägen. Väten var en grund insjö som omgavs av betade strandmarker. Se bild 517. En bit bakom betesmarken vid väten syns bandtunarna mot åkrarna som går upp till Käldvägen. Efter dessa ses Backvägen gå upp för Bogs backe och där uppe ligger Masses stuga med oxeln t h, se bild 1398-1399. T h skymtar ladugården och träden på Söderlunds ställe. T v om Masses syns höga popplar, pilar kallade i Lau. Dessa var omtyckta på 1800-talets andra hälft och planterades på nästan alla gårdar, de syns på mängder av Masses bilder. Vad det legat för boplats där popplarna står på bilden är okänt. Det har legat åkrar här uppe, men om det varit boplats är oklart. Byggnaden som skymtar bland träden t v bör vara Nybygget.
Masse har tagit två bilder av uthusen och satt ihop. Längst till vänster står en mycket gammal bulbod, den kan ha varit en strandbod tidigare. Taket har skjutit ut mycket längre utanför ingångsgaveln från början än vad det gör på bilden, se det utstickande hammarbandet på gavelns högra sida. Det är ett mycket ålderdomligt tecken. Om boden varit vedbod eller hönshus eller något annat är oklart. Sedan ser vi ladan och ladugården med portlider. Ladugården har haft en båsrad till höger respektive till vänster om dörren, med plats för 1-2 hästar, 2-3 kor, 1-2 ungdjur och någon kalv. Skjulet till höger tycks ha varit delat i två delar. Den vänstra skulle ha kunnat vara hönshus, den högra kanske dass. Kvinnorna har inte gått att identifiera, men de borde vara dottern Elin och modern Hanna.
Manbyggnaden från 1876 är en rätt lång och hög parstuga med källare under hela huset. De stora rummen på varje gavel har två fönster vardera på framsidan, vilket är rätt ovanligt, se dock Fie Bild 729 mfl. Fönstren har välformade foder, vilket var brukligt vid denna tid. Ytterdörren är av 1700-talstyp med överljusfönster. Taket är flackt och täckt med papp. Invändigt är byggnaden välbevarad. Detta hus ersatte ett äldre stenhus som Hans Larsson och Catarina Larsdotter byggde 1795. I bakgrunden skymtar en mycket stor flygel under flistak, sannolikt äldre än manbyggnaden. Möjligen var den en äldre manbyggnad från början. Den har för flistakshus den karaktäristiska förkrymta vindsvåningen. Vad den innehöll förutom brygghus är inte känt.
Det här är nog den längsta flygelbyggnad som funnits i Lau. Vad som funnits i den är oklart. Närmast manbyggnaden låg nog en drängkammare och därefter ett brygghus, det är dessa utrymmen som hade de båda skorstenarna. Sedan följde två hus med små fönster invid dörrarna. Det ena kan ha varit snickarbod, den andra kan också ha varit något slag av hantverksutrymme. Hela det stora loftet har varit sädesmagasin, det ser man på de jämnt utplacerade vädringsluckorna. Flygeln verkar vara uppförd i en enda etapp och den ser ut att vara i gott skick. Märkligt nog revs de yttre 2/3 bort 1928 och resten byggdes om. På gaveln ses ett dass. På gården står ett stort brunnshus.
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
Det mest intressanta är det låga bakbygget i bulteknik, byggt med hellängdsbular och med flackt tak. Hur gaveln ser ut går inte att se på bilden. Det här huset kan vara av betydande ålder och en gång utgjort ett bostadshus av sk gavelfarstutyp. Det hade i så fall ingång på gaveln till en farstu över hela husets bredd, den gaveln är vänd mot stenhuset. Bakom farstun var det egentliga bostadsrummet, delen t h om skorstenen. Huset kan ha haft flistak, på bilden ser det ut att ha papp. Fönstret är av sen 1700-talstyp. Detta eventuella gavelfarstuhus kan vara återanvänt och här nyttjat som brygghus. T h skymtar det lilla uthuset, även det troligen i bulteknik, med vad som ser ut som halmtak. Alldeles bakom står grannens Karl Johanssons (Allmodins) uthus och där bakom skymtar deras manbyggnad.
Detta lilla ställe bebyggdes omkring 1830 av Jacob Hansson, som fått lite jord från sin föräldragård vid Snausarve Södergrens part. Manbyggnaden på bilden är ett inpanelat bulhus, vilket kan härstamma från ovannämnda tidpunkt. Troligen är huset en s k ofullständig parstuga: Det består av två rum på var sida om en skorstensstock i mitten. Möjligen finns ett litet kök på 1-2 kvadratmeter bakom skorstenen. Ett alldeles nytt tillbygge syns på baksidan. 1924 uppfördes en ny manbyggnad i resvirke, vilken alltjämt finns kvar. Till stället fanns en liten ladugård av okänt utseende. Miljön ser ganska fattig ut. Vad man odlar i förgrunden är oklart, det kan vara potatis. Sven Mattisson från Blekinge var gift med Maria Jakobina, barnbarn till Jacob Hansson.
En ankommen vy från Linköping som i sin exklusivitet är väl värd att sprida. Den till synes dubbla dateringen i bildens nedre hörn, 1900 och 1903, stämmer båda väl med vad tidens Linköpingsbor såg från Hospitalstorget med blick vänd mot Bokhållaregatan och vidare Stora torget. Bildens vänstra del upptogs ännu av Westmanska gårdens gytter av trähus. Gårdens huvudbyggnad var av förnämare karaktär och låg med fasad mot Stora torget. En del av byggandens tak och gavel ses bortom huset med brutet takfall. Kort efter bildens tillkomst revs all bebyggelse för att ge plats för Centralpalatset, inflyttningsklart 1909. Till höger ses del av Schenlingska gården, uppkallad efter slottsbokhållaren Petter Schenling. Urmakare Evert Lundbergs långa verksamhet i huset skulle dock med tiden fördunkla det gamla gårdsnamnet.
Porträtt av Oscar Gyllenhammar. Född i Ekeby som oäkta barn till klensmedsdottern Anna Lovisa Askerbom och, vad födelseboken anger, en son till sergeant Gyllenhammar på Aspenäs i Malexander. Efter att modern gift sig med järnarbetaren Elias Carlsson Krutmeyer flyttade familjen till Boxholm där styvfadern tagit arbete vid bruket. Möjligtvis arbetade även Oscar vid Boxholms bruk en tid men oavsett flyttade han 1875 till Finspång för att vid den ortens bruk ta tjänst som järnarbetare. År 1878 flyttade han till Linköping för att ta arbete som maskinist vid en av stadens snickerifabriker. Kort därpå gifte han sig med Gunilla Charlotta Carlsson, bördig från Risinge. I slutet av 1892 eller möjligtvis i början av 1893 tillträdde han tjänst som maskinist och sedermera övermaskinist vid Linköpings vattenverk i Tannefors.
Teodor Tåhlins vuxna liv är för denna uppgift inte utredd. Ännu ej fyllda 19 år utvandrade han till Amerika och försvann därmed ur svenska källor. Möjligtvis lät han sig porträtteras inför sin resa, men om detta kan vi inte veta. Föddes gjorde han på Fröö säteri i Lillkyrka socken 1862, son till inspektorn Johan Axel Tåhlin och makan Julia Margareta Charlotta Lundin. Fadern gick emellertid bort redan vid 38 års ålder i sviterna av tyfus, en av tidens gissel. Den kvarvarande familjen fick bryta upp från Fröö och fann nytt boende i Linköping. I maj månad 1881 lämnade Teodor som nämnts Sverige för vad som är troligt leva resten av sitt liv i det nya landet.
Emil Segersteen föddes i Kättilstad prästgård 1828. Vid sidan av fältpräst var fadern socknens kyrkoherde och tillsammans med hustrun hade de nu sex söner men där skulle det stanna. Emil Viktor kom i vuxen ålder att välja en militär yrkesbana. Han inledde den som kadett 1844 för att vidare knytas till Första livgrenadjärregemenet i Linköping. I oktober månad 1861 gifte han sig med sin kusin Sofia Augusta Norbeck och paret bosatte sig på Förråd säteri som Segersteen var delägare i. Äktenskapet blev emellertid kort. Redan i början av år 1864 avled makan i sviterna av vad tiden kallade gastrisk feber. Två söner hade hunnit nedkomma men den förstfödde hade dött redan före moderns bortgång. Med tiden kom Segersteen att inköpa Malma gård i Rystad, som från 1872 var hans boställe. När han avled 1912 var han dock sedan en tid bosatt i Linköping.
En kaffestund med stil hos familjen Hoff i Örebro. Makarna och dottern Isabella bor på adressen Storgatan 9 och i samma gård har sadelmakare Carl Johan Hoff sin verkstad. Han är knuten till Livregementets husarer och har därmed sin utkomst tryggad får vi förmoda. Hustrun Amalia Albertina är bördig från Normlösa i Östergötland och hon har varit gift med sadelmakaren sedan 1880. Makarna har dock äktenskapliga problem. Vid tiden omkring bilden har de blivit varnade för vad man då sade, oenighet i äktenskapet, och 1912 går de skilda vägar efter beslut av domkapitlet. Ett av fler möjliga skäl till skilsmässan finner vi i Lindesberg 1911. I oktober månad döps där det föräldralösa flickebarnet Ebba Signhild Lovisa. Efter en kortare tid i fosterhem erkänner Carl Johan Hoff faderskapet och när han i december månad 1912 gifter om sig har han inlemmat barnet i sitt nya äktenskap. Men då har vi gått händelserna i förväg.
Interiör av Hycklinge kyrka. Altartavlan av Pehr Hörberg målades 1794 och anses vara ett av hans allra förnämsta verk. Predikstolen är äldre än nuvarande kyrka och var således uppsatt i den gamla, medeltida helgedomen som revs 1778. Bilden visar hur kyrkan tog sig ut efter 1885 års grundliga renovering. Bland annat utbyttes de gamla blyinfattade fönstren och ersattes med de nuvarande. Vad som inte tydligt framgår av bilden ommålades hela kyrkan invändigt, en mindre lyckad åtgärd enligt sagesmän, likväl som man insatte, enligt desamma, den rykande och mindre effektiva kamin som skymtar i bildens högerkant. Någon värme torde den väl ändå åstadkommit, i alla fall i högre grad än tidigare då kyrkans enda värmeanordning bestod av en öppen spisel i sakristian.
Med extern hjälp har detta tidigare icke lokaliserade landskap klarlagts. Överraskande måste man säga när det visar sig vara Djurgårdsvägen i Linköping, sedd från nuvarande Stolplyckan med blicken vänd söderut. Djurgårdsvägen kom senare att bli Djurgårdsgatan och som bekant kantas med hus. Redan vid fototillfället 1903 hade nämnda Stolplyckan börjat anläggas från norr. I bildens nederkant kan man ana ett staket som visar hur långt bebyggelsen nått vid tiden. Staketet gick utmed den senare igenlagda Magistratsgatan och i huset hitom hade fotograf Didrik von Essen sin bostad, vilket förklarar motivet. I bildens mellangrund har man precis lagt grunden till vad som ska bli fastigheten Karlberg nr 14. Där vägen lämnar oss i fonden skymtar ekonomibyggnader till gården Hagalund och till höger ses bostadshuset med flygel till Haga, även benämnt som Lövhagen. Bostaden revs så sent som 1983 medan flygelbyggnaden i skrivande stund ännu består.
Porträtt av Eva Huitfeldt. Född 1845 i Umeå som dotter till regementsläkaren vid Västerbottens fältjägarkår Åke Huitfeldt och dennes maka Elina Rosenborg. År 1849 erbjöds fadern samma tjänst vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping vilket fick familjen att flytta. Familjelyckan blev emellertid kort i Linköping. Föräldrarna skildes och Eva kom att växa upp med sin far, från 1860 i vad som vidare kom att kallas Huitfeldtska gården. Här kom Eva att bo i nästan 70 år, ända till sin död 1929. Därefter köptes gården av Folkets Husföreningen, som använde lokalerna tills nytt Folkets Hus stod klart 1953. Den gamla gårdens byggnader hade dessförinnan plockades ned och kom att bli den första att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Porträtt av Gustaf R Andersson. Om initialbokstaven ska knytas till hans första eller andra mellannamn, Rudolf och Raginius, skall här inte närmare ordas om utan endast noteras då han tycks använt det för egen del. Under alla omständigheter föddes han i Linköping 1865 som son till pumpborraren Johan Andersson och dennes hustru Johanna Samuelsdotter. Uppväxten var till synes inte helt problemfri. Både fadern och en äldre bror blev under Gustafs barndom dömda för brott, misshandel respektive stöld. Fadern varnades även, för vad tiden angav, äktenskapsoenighet. Kanske påverkad av besvärligheter i barndomen, kom Gustaf att skriva in sig vid Uppsala universitet för teologiska studier. Efter studenten år 1885 påbörjade han, som inte sällan var nödtvunget för nyuteximinerade teologer, en rörlig tillvaro med kyrkliga tjänster i bland andra Risinge, Östra Eneby, Tjällmo och småländska Hult. Under året 1911 blev han erbjuden tjänsten som domkyrkokomminister i Linköping, och därefter kom hans tillvaro te sig mer stadig. Från 1902 var han gift med Elsa Törnblom, bördig från Eksjö.
Semafor 2 Semaforerna kom som dom ser ut idag på 1890-talet, dock visade dom kör som 45*nedåt istället för uppåt. Detta visade sig ju väldigt praktiskt om någonting gick sönder till en semafor och den trillade ned i läget "kör" även om det var felväxlat spårspärrar och mötande tåg på linjen... Därför började Sj det stora jobbet med att byta ut alla gamla semaforer som visade nedåt mot dom som visade uppåt istället. 1915 ska detta ha varit färdigt. Gissar att man i samma veva började måla mast och vingar gul/röd istället för vit/röd, även om det sistnämnda förekom ända tills semaforer togs ur bruk. Jag har hittat två olika datum på sista använda semaforen. Den ena säger Oktober 1980, Skahus, Småland. Den andra säger 1998, men inga datum eller platser En beskrivning, enligt Wikipedia vad en semafor är, se nedan: Ett optiskt signalmedel, avsett att synas på långt håll, se semafor (kommunikation) och optisk telegraf.
En bild från sent 1800-tal där nästan allt ännu finns kvar. Dahmska huset i förgrunden står nu nyputsat och fint och hyser bostäder samt ett B&B. Det lilla trähuset därefter är bostad liksom det putsade huset som följer. Trähuset därefter är rivet och ersatt med byggnader för bryggeriet Nordstiernan - även de omgjorda till bostäder. Hörnhuset, "huset med säteritaket", är nu putsat och bostadshus. På bortre sidan Östra Sjögatan har trähusen ersatts av Hotell Witts stora komplex från tidigt 1970-tal. På andra sidan torget ses Kavaljeren, den mäktiga sjöporten i Kalmars stadsmur. Den är nu (2021) renoverad och hyser bl a ett sommarmuseum. Det enda mer framträdande på bilden som är borta är brunnen, en av Kalmars åtta kommunala brunnar. Dessa ersattes i början av 1900-talet av vattenledning. Måhända var det i denna brunn borgarhustrun Maria Burmeister, bosatt i vad som nu är Domprostgården, drunknade?
Persien. Vänstra bilden: "Teheran nov. 1912. En avdelning av Intendenturskolan. Nicolin och jag hava delat upp ämnena mellan oss. Undervisningen meddelas på franska, som av våra mycket intelligenta tolkar översätts till persiska. Många av eleverna förstå emellertid, och några kunna även tala franska. De fatta fort och lära sig lätt, dessa persiska, armeniska eller turkiska ynglingar, men det blir ändå icke mycket av dem de skola stjäla så snart de komma åt." Högra bilden: "Teheran nov. 1912. En avdelning av Intendenturskolan. Den vackra löjtnanten längst fram är överhovstallmästaren hos shahen. Utom andra utmärkelser innehar han en medalj för en avhandling på franska om ämnet 'Franska inflytelser...' ja, jag minnes icke på vad, men ämnet var högst scientifiskt. Han kuggades i intendenturskolan, ty han kunde icke ens de fyra räknesätten." (Anteckningar av Harald Lundberg). Sida ur fotoalbum från Harald Lundbergs vistelse i Persien.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.