Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975. Källa Wikipedia.
Från 299 kr
Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975.
Restaurangen Byttan i Stadsparken i Kalmar. Stadsparken i Kalmar är utlagd för att ha en centralt placerad restaurang. Denna byggdes snart efter att parken stod färdig och blev ett populärt utflyktsmål. Då restaurangen hade en form som påminde om en åttkantig smörbytta fick den namnet "Byttan" i folkmun. Med tiden förföll träbyggnaden och 1939 dömdes kökewt ut av hälsovårdsmyndigheterna. Arkitekten Sven Ivar Lind fick i uppdrag att rita en ny restaurang och 1941 invigdes den nya stadsparksrestaurangen, en ljus och luftig byggnad i modernistisk stil. Byttan var länge en sommarrestaurang öppen mellan Valborg och 30 september. I många år var den knuten till Stadshotellet vars restaurangverksamheten skars ner på sommaren så personalen kunde arbeta på Byttan. Under senare år - vi skriver nu 2021 - har Byttan varit fristående. Ett flertal koncept har provats med varierande framgång. 2008 byggdes Byttan samman med det nya konstmuseet som då flyttade från sina gamla lokaler på andra sidan Slottsvägen. Försök har gjorts att knyta samman de två men man har inte lyckats samordna öppettiderna.
2002-01-30,AS. Cristian Wilhelm Albert von Boeckmann, eller och Chr. W. Böckmann. Det kan röra sig om samma person eller en förväxling mellan två olika personer. De har t.ex. olika födslouppgifter. För von Boeckmann står det 23/1-1823 medan det för Böckmann står20/5-1821. Men jag håller mig till de uppgifter som finns om von Boeckmann. Han hade ett antal olika ateljer i Göteborg och senare även i Stockholm. Den första ateljen startade han den 15 november 1859 enl. annons i GHT, men han var missnöjd med platsen och sökte nya lokaler och den 1 oktober 1861 öppnar han en ny på Korsgatan 10. 1864 öppnar han en i Marstrand, men dessa såldes av efter ca 1 år och tydligen så startar han ateljeer i Stockholm och driver dessa parallellt med den i Göteborg. Men det går inte så bra för honom och 1868 går han i konkurs och troligen lämnar han Sverige för det finns inga anteckningar om honom i tyska församlingens handlingar om att han avlidit. Intressant att veta kan vara att "gossen" James Bourn finns med både i Göteborg och Stockholm. Senare blev han en av de stora porträtt- fotograferna. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
2002-01-30, AS. Cristian Wilhelm Albert von Boeckmann, eller och Chr. W. Böckmann. Det kan röra sig om samma person eller en förväxling mellan två olika personer. De har t.ex. olika födslouppgifter. För von Boeckmann står det 23/1-1823 medan det för Böckmann står20/5-1821. Men jag håller mig till de uppgifter som finns om von Boeckmann. Han hade ett antal olika ateljer i Göteborg och senare även i Stockholm. Den första ateljen startade han den 15 november 1859 enl. annons i GHT, men han var missnöjd med platsen och sökte nya lokaler och den 1 oktober 1861 öppnar han en ny på Korsgatan 10. 1864 öppnar han en i Marstrand, men dessa såldes av efter ca 1 år och tydligen så startar han ateljeer i Stockholm och driver dessa parallellt med den i Göteborg. Men det går inte så bra för honom och 1868 går han i konkurs och troligen lämnar han Sverige för det finns inga anteckningar om honom i tyska församlingens handlingar om att han avlidit. Intressant att veta kan vara att "gossen" James Bourn finns med både i Göteborg och Stockholm. Senare blev han en av de stora porträtt- fotograferna. Källa: Göteborgs Fotografer, Ateljéer och yrkesmän 1840-1910. Rundqvist Boktryckeri, Göteborg. ISBN 91-630-7742-6.
Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.