Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Från 299 kr
Prosten Christian Stenhammar blickar myndigt mot oss från en helt annan tid. Född 1783 har han levt ett långt liv som nu går mot sitt slut redan före avskaffandet av ståndsriksdagen, vatten och brödstraff, svenska kolonier och annat som känns väldigt avlägset. Han beskrivs varit spränglärd tillika stockkonservativ. Som stöd för hans intellektuella läggning kan listas hans utnämning till teologie doktor och docent i fysik, medlemskap i Vetenskapsakademien, representantskap vid riksdagen och skriftställare inom så skilda ämnen som historia, politik, geografi, fysik, zoologi och botanik. Som exempel på hans samhällsbevarande önskan som politiker kan hans reformkritik mot lika arvsrätt och avskaffandet av kroppsstraff nämnas. Han växte upp i Västra Eds kyrkoherdeboställe som näst yngst av faderns 14 barn. Efter gymnasiestudier i Linköping skrev han i februari månad 1801 in sig vid Uppsala universitet vilket bland annat kom att leda till hans nämnda docentur i fysik. Från 1811 var han anställd som adjunkt och sedermera lektor och rektor vid Linköpings gymnasium. Parallellt var han även så kallad prebendekyrkoherde i Törnevalla. År 1830 bröt han upp från tjänsten i Linköping, som han ansåg ha "förslöat tanke och kraft" för att istället slå sig ned som kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet. Där kom han vid sidan av rikspolitiken och botaniska resor bli kvar som nitisk församlingspräst livet ut.
I början av 1600-talet beboddes Möckelsnäs av Isak Liljesparre. Denne lät göra gården till säteri och på 1620-talet övergick detta till Arvid Pedersson Stierna. 1675 inlöstes Möckelsnäs av Germund Palm, som sedan han adlats och bytt namn till Cederhielm startade en ny, glansfull period i Möckelsnäs historia. Cederhielm blev landshövding i Skaraborgs län och upphöjdes till friherre 1718. Han påbörjade stora nybyggnader på Möckelsnäs. Han tillförde dessutom Stenbrohults kyrka allehanda gåvor och medel till en ny altartavla. Carl Linneus besökte ofta Möckelsnäs och fick stort stöd av Cederhielm för att utveckla sitt intresse för botanik och läkekonst. Så småningom köpte Cederhielms svärson Abraham Falkengren gården för 2000 daler silvermynt. (Han och hans fru ligger för övrigt begravda på Stenbrohults kyrkogård.) Dennes son, Germund Abraham Falkengren, brukade Möckelsnäs fram till 1785. 1878 köptes Möckelsnäs av kammarherren och vice häradshövdingen Carl Eduard von Horn. 1906-1908 lät han bygga ett nytt, större hus utanpå den gamla byggnaden. De små annexen byggdes på 1920- och 30-talen. Möckelsnäs stannade i familjen von Horns ägo fram till början av 1990-talet, men användes allt mer sällan.
Arbetslag vid Pannebo stenbrott när Glommens hamn byggdes om 1914. Dansken L C Olesen hade fått entreprenaden för bygget och köpt berget i Pannebo (Morups Hallar) ca 2 km norr om hamnen, på villkor att stenen enbart användes till hamnarbetet. Hamnpirens stenblock höggs huvudsakligen av danska stenhuggare. För att forsla stenen anlade Olesen en godsjärnväg längs stranden mellan brott och hamn. På bilden ses ångloket "Anders Hansson" som med vagnar köptes från Falkenbergs Mekaniska Verkstad, medan syllar och räls hyrdes från Falkenbergs Järnväg. Hamnens vågbrytare från 1880 hade ganska snart visat sig vara för klena mot hårda vindar och grov sjö i Glommen. Stormar frestade på ytterligare så i januari rasade stora delar av vågbrytarna samman och lastbryggan inne i hamnen förstördes liksom flera båtar. Olika försök att skaffa medel och stöd för en upprustning gick om intet, så förfallet fortsatte och fler båtar skadades med tiden. Bättre och säkrare hamnar behövdes för de allt större fiskebåtarna och efter att Hallands Hushållningssällskap utövat påtryckningar lyckades både Glommen och Träslöv få statliga anslag till hamnförbättringar beviljade vid 1912 års riksdag. Arbetena startade 1913 och avslutades inte förrän 1919 och därpå muddrades hamnbassängen fram till 1922.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Rosenfredsskolan uppfördes under Nilssons ledning 1910-1912, efter ritningar av arkitekt Lars Kellman som även ritat Varbergs Teater. Ur skolan marscherar män från Landstormen med gevär på axlarna, med anledning av första världskriget. . Troligen har de just varit på inskrivning och är på väg mot Varbergs fästning. Landstormen hade inga uniformer, de bar sina privata kläder, men skulle bära fälttecken vilket enligt 1914 års infanteriinstruktion utgjordes det av ett landstormsmärke som skulle bäras väl fästat, och på avstånd synligt, samt landstormsarmbindel. Vid första världskrigets utbrott var de beväpnade med Remingtongevär. Landstormen fanns i Sverige mellan 1885-1942 och bestod först av ålderklasserna 33–40, men åldersspannet ändrades flera gånger. Uppgifter hänförde sig oftast till lokalförsvarets område, främst skulle de trygga fälthärens mobilisering; bevaka gränser och kuster; tjänstgöra som säkerhetsbesättningar i fästningar samt skydda förbindelseleder. Då hade de fått fem dagars utbildning, men vid stora nedskärningar inom försvaret vid 1920-talets början slopades såväl Landstormens övningar som deras gevär. Som en reaktion på detta detta började kvinnor erbjuda ekonomiskt stöd till Landstormen vilket ledde till bildandet av Sveriges Landstormskvinnor, grunden till den svenska Lottakåren.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.