Denna sena augustikväll skall ovan nämnda karlar ut på drivgarnsfiske. De har förutom näten med sig klåbbår, en sorts flöten, segel och filtar, kläder och matsäck. Det var det vanliga att man rodde/seglade långt ut till havs, la näten och band ändan i båten, så att näten hängde efter båten som en lång svans, det kallades rakfiske eller ligga på rak. Sedan la man sig och sov i båten medan den drev, vilket kunde vara lite äventyrligt, man kunde bli påseglad av ett fartyg. Nästa dag drog man näten och rodde i land, eller bara synade dem och låg kvar till sjöss.
Från 299 kr
Smiss Elisabet Vedin och fostersonen Artur Karlsson har varit nere vid Nabbu med häst och vagn och hämtat hem strömming, vilken bla kan ligga i den flätade korgen på flaket, det bör finnas plats för mera fisk bakom lämmarna. Det var vanligt att man fiskade många dagar i rad, på våren och hösten ibland i flera veckor, om vädret var tjänligt. Då fick kvinnorna och ev drängar, gamla gubbar och barnen sköta det dagliga på gården. Bakom vagnen står troligen Elisabets man Christian Petter Persson. I bakgrunden ses intressanta byggnader. Den vänstra skulle kunna innehålla smedja och snickarbod, den högra källare eller linbastu. KOLLA BILDER På GåRDEN!
År 1904 påträffades ett runstensstycke i åkern nordost om Viby Källgård. Stenen visade sig utgöra toppdel till den större sten som fornforskaren Carl Fredrik Nordenskjöld redan under 1870-talet omtalat ligga som tröskel vid kordörren till Viby kyrka. Nordenskjöld lät resa tröskelstenen på kyrkogården men det skulle som beskrivits dröja 30 år före bitarna kunde förenas. Så blev dock ej fallet. Runstensstycket försvann kort efter upptäckten och har till dags dato inte återträffats. På detta unika fotografi ser vi dock hur det togs sig ut.
Livet vid brädgårdskajerna var livligt under utlastningssäsongen. Foto från ca 1930 taget från Öd och föreställande Kramfors östra brädgård. Hamnkontoret skymtar till höger och kanalens inlopp allra längst till höger i bild. I bakgrunden ligger Kramfors kapell. Tre virkeslastade ångare har ankrat upp framför brädgården, en av dem lastas från spetspråmar, ur vilka just hyvas några "bunschar" virke, var det av prima kvalitet, eller kanske hyvlat, så brukade man använda takpråmar för den händelse ångaren dröjde och lasten fick ligga och vänta. In i bilden från höger ser vi en bogserare med några cementpråmar komma.
Skioptikonbild från Institutionen för fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Använd av professor Helmer Bäckström som föreläsningsmaterial. Bäckström var Sveriges första professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1948-1958. Känslighetskurvor för sex Agfa-infrarödplåtar med känslighetsmaxima vid 1:700, 2:750, 3:800, 4:850, 5:950 och 6:1050 mµ. Samtliga kurvor motsvara lika exponeringsförhållanden, medan kurva 7 motsvarar samma plåt som kurva 6, endast med 10 gånger längre exponering. Observera, hur kurvorna bli lägre och flackare, ju längre in i infrarött de ligga. För mer info se: Bäckström, Helmer. Fotografisk Handbok. Natur och Kultur. Stockholm. 1942. s. 818.
'Enligt anteckning på fotografiets baksida: :: ''Här ligger den sällsynta svartbenta strandpiparehonans 2 sandgula ägg med svarta och grå ytfläckar. Som synes av bilden ligga äggen direkt på en torr tångbänk, 30 meter lång och 5 meter bred: någon sandstrand fanns inte. Bilden togs på 33cm avstånd. Boet låg 100meter från den stora skärfläckskolonien på det fridlysta Hammarnäs.'' :: :: Ingår i en serie med fotonr. 4512:1-57 med diverse foton av fågelbon med ägg och ungar. Varje fotografi har utförliga anteckningar på sin baksida, kopierade från framsidan, spår av de på framsidan är fortfarande synliga.'
'Enligt anteckning på fotografiets baksida: :: ''Här ligga stranskatans 3 små gula ägg med stora svarta och grå ytfläckar direkt på sanden med tång och vasspinnar runt äggen. Bilden togs på 33 cm avstånd- även detta bo låg på samma lokal den 3 juni 1945 invid ett bo av svartbenta strandpiparen och 1 koloni på tre små tärnbon. 3 ägg i 2 och 1 i det tredje.'' :: :: Ingår i en serie med fotonr. 4512:1-57 med diverse foton av fågelbon med ägg och ungar. Varje fotografi har utförliga anteckningar på sin baksida, kopierade från framsidan, spår av de på framsidan är fortfarande synliga.'
'Enligt anteckning på fotografiets baksida: :: ''Här ligga tre små rara skrattmåsungar och trycka i reden. Då jag kom till boet sprungo ungarna ur reden, varför jag lade dem tillbaka i reden och drog handen över dem för lugna dem för fotografering. Kolonien bestod av ett 50-tal par. Man ser på bilden den främsta ungens vita tand på näbbet och vattnet runt boet.'' :: :: Ingår i en serie med fotonr. 4512:1-57 med diverse foton av fågelbon med ägg och ungar. Varje fotografi har utförliga anteckningar på sin baksida, kopierade från framsidan, spår av de på framsidan är fortfarande synliga.'
Brevkort stämplat 11 april 1903, "Susegården" samt notering "1 1/2 mil n. om Halmstad ngt s. om Fröllinge." Susegården ligger i Kvibille och Fröllinge slott i Getinge. Susegården ägdes i början av 1600-talet av två bröder Susse, från vilken den fått sitt namn. 1639 köptes den av Holger Rosenkrantz som var ägare till Glimmingehus i Skåne. Här ses mangårdsbyggnaden med flyglar ligga vid en damm. Byggnaderna har alla valmade mansardtak, där nedre takfallet på huvudbyggnden fått fyra smala takkupor. Entrén är försedd med en bred veranda med balkong ovanpå. Bild 2 visar kortets hälsning till fröken Sally Nyman i Heberg.
Släke, tång, var förr ett mycket viktigt gödningsmedel för bönder i alla kustsocknar. Släken var mycket näringsrik och höll också kvar fukten i jorden. Släktäkten var synnerligen noga reglerad och släktäktsrätten har levt kvar ända till våra dagar. Släken delades in efter de olika sorternas sjögräs och tång som fanns, men det var blåstången som var den helt dominerande och som man eftertraktade. Den samlades ihop längs stränderna av dem som hade släktäktsrätt och var och en lade upp sin andel i s k döiar, högar på stranden, där släken skulle ligga och brinna ihop likt stallgödsel. Sen körde man hem släken och spridde ut den på åkrarna, se under jordbruk. Här ligger ett par små släkdöiar i förgrunden. Men den mesta släken ligger ännu i standskvalpet och har inte burits upp i döian på land. Bilden är tagen nedanför örnkull vid Nyen på När med utsikt över Lausviken och landet i Lau i bakgrunden.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Masse har gått ut på åkern som ligger i träda och tagit en bild av ladugården från söder. Längst till vänster anar man de kala backarna. Ladugårdens bortre del med gödselhögarna ses där nedanför. Laddelen hitåt ser ut att ligga lite högre, åtminstone är grundningen bättre här. Men gödselhögar brukar äta ur marken och träväggarna sjunker. Ladan är i bra skick, liksom bulgaveln. Sedan ser man tröskhuspelaren och en dörr in till f d tröskhuset som nu är omgjord till vagnbod. Det ser ut som om man har klätt in hela tröskhusöppningen med en lutande brädvägg? Utanför ligger en hög med trolar och till höger en hög huggen ved. Veden tyder på att resvirkesboden är en vedbod. Den verkar lite skruttig med trasigt brädtak. Vägen ner till Nybro går mellan åkern och ladugården.
Briggen Tyrus av Västervik vid kajen i Västervik. Denna del av kajen kallas allmänt "Haket". Förr i tiden lastades fartyg nästan aldrig vid kajen utan på redden. Innan lastningen började, hörde det till att skutan skulle ligga på parad här vid haket, finputsad och med rårna fyrkantsbrassade (Squared). Under denna tid hade besättningen ledigt för att roa sig, kaptenen såg gäster ombord osv. - Tyrus gick runt Cap Horn, Alaska m.fl. platser. Från Västervik förde många fartyg plank på Rio. Hon var byggd i V. (?) På kajen alldeles bakom aktern ses det lilla hamnkontoret, rivet i slutet på 1870-talet. Det var ursprungligen byggt till kokhus, då skutorna för eldriskens skull ej fick göra upp eld, då de lågo vid kajen, utan fick laga maten i kokhuset. Uppgifterna lämnade av f. hamnkaptenen E.Holm, Västervik. MH 1939. Tillhörde 1875 Odelmark, Västervik. Uppges i skeppslistan vara byggd 1870 vid Cardingans och förbyggd 1873 - har förbyggnaden skett i Västervik? Saknas i skeppslistan 1885.
Ingatorps marknadsplats. Ingatorp är den kungsgård, där traditionen säger att konung Inge, Stenkils son, avled någon gång i början av 1100-talet. Han begrovs på Hångers kyrkogård. Men i början av 1200-talet ansågs förmodligen Hångers kyrka för ringa att hysa en kungagrav och kung Inges ben fördes till munkarnas kyrka i Varnhem, "där nu Stenkils son vilar i gott sällskap med helige kung Eriks ättlingar". Som en ö i en väldig åker ligger Hångers kyrkogård. För mer än åtta hundra år sedan vigdes här konung Inge den äldre till den sista vilan. Den utgör nu en inhägnad dunge i Bredegårdens åkrar ej långt från Hornborgasjön. Kyrkan i Hånger, av romansk typ, raserades jämte Mårby, då Bjurums kyrka uppfördes på 1760-talet. Fragment av fönsterbågar och kolonner äro strödda över platsen, och halvt dolda av det yviga gräset ligga där ett par gravstenar från tidig medeltid. Vi har rätt att tro, att den ena av dessa en gång lagts över kung Inge.
Masse visar här en stor fiskbåt, tvåmänning. Han har tagit bort durkarna, golvbräderna och tofterna, sittbrädena, så man ser insidan av båten med alla hel- och halvrängar. Båten har 3 par årtullar. Nabbu är Laubornas klassiska fiskeläge ute på nordöstra udden av Nyen på När. Det var fördelaktigt om fiskeläget kunde ligga på en udde så man slapp ro så långt ut till fiskeplatserna. Här ses en mängd båtar av samma sort uppdragna på stranden eller liggande i länningar, en slags ränna mellan stenrader i strandskvalpet eller grävda som diken in i land. Omkring 15 båtar går det att urskilja på bilden. Båtarna ägdes oftast gemensamt av 2-3 gårdsparter, särskilt storbåtarna hade flera ägare. Nabbu innehöll ett stort antal strandbodar, varav många var s k liggbodar med öppen spis, där man kunde övernatta. Stängerna är s k lysarstänger, inseglingsfyrar. Förr eldade man med tjärved uppe i toppen, senare hissade man upp fotogenlyktor med spegelglas bakom. Detta för att fiskarna mörka nätter skulle kunna hitta den rätta vägen hem.
Utan Masses dokumentationssinne hade en bild på så här enkla uthus aldrig har blivit tagen. Nu får vi en god insikt om människornas levnadsvillkor för 100 år sedan bara genom att se på bilden. Den större byggnaden är en liten bulladugård, förlängd med en resvirkesdel t h där det större fönstret sitter, skarven går också att se i faltaket. Ladugården är också höjd genom ett påbyggt foderloft. Ladugården skulle kunna innehålla en ko, en kalv och ett par grisar eller lamm. Den fallfärdiga mindre bulbyggnaden t h skulle kunna vara gris- eller lammhus. Skjulet längst t h är vedbod, det ligger ved utanför. Den påbyggda boden t v kan vara ett hönshus. Framför vedskjulet ser det ut att ligga en större båt under skydd av lämmar. Bilden är tagen i slutet av oktober och kanske hade man tagit hem båten över vintern. Var Jakob Södergren fiskare? Sonen Arvid var i alla fall det. Nils var mjölnare med egen kvarn (?), se Bild 609, 611, 612, 613 och 614. Masse uppger att även Arvid var mjölnare. Masse har nog skrivit fel: det här är nog uthusen till Liven Lagergrens boplats!
Porträtt av rådman Emil Schreiber, född i Hultsjö församling i Jönköpings län 1836. Inflyttad till Linköping 1865 som vice häradshövding för tjänst som extra notarie vid stadens rådstuga. Sedermera invald som ledamot i magistraten och därmed titulerad rådman. Vid magistratens omorganisation 1889 utsågs han till magistratssekreterare och erhöll i sammanhanget hedersuppdraget som notarius publicus. Dessförinnan hade han även anträtt en tjänst som auditör vid Första livgrenadjärregementet. Således en strävsam och ambitiös person som enligt samtida vittnesmål utförde sina sysslor med största nit, likväl som han vann allmänt gillande för sitt vänliga väsen. Han ska även varit intresserad av kroppsövningar, inte minst i form av ridning och cykling. Som en av Linköpings första velocipedåkare blev han allmänt omtalad men cykelintresset kom dessvärre att bidra till hans död. Söndagen den 17 oktober 1897 anträdde han närmare bestämt en cykelfärd utåt landsbygden. Som sällskap hade han två lärarinnor vid stadens Elementarläroverk. Målet ska ha varit att besöka herrskapet Hjemgren på Flemma gård i Stjärnorp. Då dessa inte var hemma ska Schreiber ha föreslagit en fortsatt färd runt sjön Roxen vilket gillades av resesällskapet. Strax bortom Bonnorp lät Schreiber emellertid meddela lärarinnorna att han fått känningar av illamående och bad dem att fortsatt hålla eget tempo så skulle han komma efter. En timme därefter påträffade en förbipasserande honom ligga död i diket vid vägen i närheten av Fröstorp.
Reprofoto av linköpingsorginalet "Springare-Gusta". Omkring förra sekelskiftet var han genom sin egendomliga klädsel och uppträdande en välkänd figur i staden, dock utan att ligga ordningsmakten till last. Sitt smeknamn fick han genom särdraget att allt som oftast ta sig fram springande. Sommartid sprang han gärna medsolsvarv runt sjön Roxen med start och mål på Stora torget. Runt just den sträckan hade han namngivit ett knappt 100-tal platser med minst sagt märkliga namn som, "Tre lorte högt", "Tre lorte lågt", "Nittinie grader min polhöjd i lågt lufttryck" och "Hallå" för att nämna några som bevarats till eftervärlden. Uttrycket "Rystadskravel" får vi förmoda var exempel på hans omdöme av ortsbor. Bakom hans ryktbarhet fanns naturligtvis en människa av kött och blod. Arkiven ger oss oförblommerad fakta. Hans egentliga namn var Gustaf Ferdinand Andersson och han föddes i Lofta socken 1858 som son till stalldrängen Anders Petter Andersson och hans maka Emma Gustava Gustafsdotter. Efter en rad omflyttningar hamnade familjen från år 1875 i Linköping. Gustaf Ferdinand blev kvar i föräldrahemmet tills modern gick bort som änka 1905. Därefter togs han in i stadens fattigvårdsinrättning och kvarblev där till sin död 1924.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.