Det ser ganska fattigt ut. Ladugården kan vara sent 1700-tal, formen och det branta faltaket samt gavelfältets bräder som är infogade i spunningar, spår, i takstolen tyder på det. Men foderloftet ovanför bjälklaget kan tyda på 1800-tal. Byggnaden hyser troligen två båsrader med tadgate, gång för gödsel, fodergivning, mjölkning mm, i mitten. Längst bort är nog en hoimd med lucka i väggen. De två små fönstren är isatta senare, fönstren och de avsågade bularna är fästade med några som ribbor. Bulboden på gaveln hyser nog ved- och redskapsbod, kanske hönshus. Taket ser ut att vara täckt med papp.
Från 299 kr
Här står den mogna rågen hemma vid Jakob, Fäi-Jakå, Karlsson och väntar på attbli skuren. Rågen var mycket högre förr, stråna var längre före stråförkortnings-medlens tid. Säden växte också betydligt glesare, man hade inte tillräcklig tillgång på gödning som gödsel och släke. Skördarna är ungefär 40 gånger större idag. Men denna åker ser mycket fin ut, Fäi-Jakå kan vara nöjd! Framför åkern ligger stenar man släpat bort med stensläp, se Nr 37! Den stora ovala stenen kan man undra om den inte har tillhört en gravanläggning?
Ark med tre monterade foton och text: "Eldhús med hlódum, dvs. ett brandhus, eldhus, med ryggås och ljore. Detta är den enda eldstaden i hela prästgården. Sovrummen var oeldade och prästen satt och skrev i sin skrivar stuga på vintern med vantar utan fingertoppar på händerna. Eldhuset har ingång från stora gången och är det östligaste rummet som ligger norr om denna. Det ligger med sin östra långvägg mot bakgavlarna av avträdet och prästens skrivarstuga. Jfr planskissen. a. Fotot taget från stora gången mot eldstaden. Man ser något av dörren till höger på fotot. I bakgrunden till höger syns något av det fönster som ljuset över eldstaden faller igenom. Observera att väggen är av sten vid eldstaden. Utanför stenväggen ligger torvvägg. Man eldar med torkad gödsel. b. Fotot taget från eldstaden mot den öppna dörren ut till stora gången. På andra sidan stora gången står dörren öppen in till mjölkkammaren. Det som ligger travat till vänster om dörren i förgrunden är den gödsel man eldar med här i huset. Kistan i förgrunden till vänster är densamma som syns i förgrunden till höger på foto a. c. Närbild av eldstaden. Jfr foto a."
Lars Alström kör på vägen intill Lau kyrka med skvackvagn, det är inte uppenbart att det är fråga om gödsel han skall köra. Sidolämmarna, de s k fjälarna, ligger troligen på vagnbotten och kanske ligger en grep t v om L.A. Han kör i riktning mot hemmet som han byggt 1905 på Sunnkörke grund just där vägen mot Lausmyr går. Lars Alström är 55 år gammal på bilden. Han kör med hästar i tvåspann plus att ett föl går bredvid. Han är klädd i arbetskläder med träskor. Miljön bilden är tagen i är intressant. De omkring 1880 planterade askarna på kyrkogården har vuxit sig ganska stora. I bakgrunden t h skymtar sockenmagasinet. Det stod förut på södra sidan om vägen mitt för stigluckan, men flyttades till denna plats 1897 när skolan byggdes. Man ser att magasinet är det gamla i bulteknik, men att det har fått papptak med lodstående vådor och det står på höga stenplintar. Landsvägen är förvånansvärt smal och liten.
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Vilhelm Karlsson kör ut på vägen med ett lass gödsel. Han använder stutar i tvåspann, vilket var det vanliga vid tunga transporter som inte behövde gå fort. Stutar var starka och fogliga. Man ser att de är av den gamla gotländska rasen, ljusbruna och vitfläckiga med stora horn, men inte så storbyggda. V K styr stutarna med tömmarna om hornen. På vägen ser man många spår av vagnar och spillning efter nöt och hästar. Vagnen är en s k skvackvagn, den gängse last- och transportvagnen. Grepen är av modernt slag, den har troligen V K köpt, den är inte hemtillverkad som greparna på Bild nr 1 och 2. Vilhelm Karlsson är 31 år gammal på bilden, sedan 5 år ingift från Kauparve till Smiss södra gårdspart. V K sitter på en säck och åker med, men om lassen var tunga fick man gå bredvid. Han är klädd i sedvanlig arbetsklädsel: blus, byxor och vegakeps. På fötterna har han troligen läderstövlar.
"Blinde Ludde". Hade ledsyn, som tydligen försämrades med åren. Dragkärran var en ständig följeslagare, på vilken han bl.a. drog hem ved men också forslade varor från "samhället" till handlaren i Korsvägen. Skötte också sin mor. Allan Thylén minns honom som en glad hjälpreda hos fadern, August Thylén eller Johan Ludvig Olsson i Grimstorp. Vid ett tillfälle iakttog han honom stående barfota i gödselhögen lastande gödsel. Förs.boken:(p.295). N:a Sjudarekärr. Änkan Greta Karlsdotter, född 30/3 1827 i Älgarås, död 31/12 1914. Sonen Ludvig Karlsson, född 9/8 1865 i Älgarås. Dottern Augusta, född 22/7 1869 i Älgarås. Ludvig Karlsson till Ålderdomshemmet 1935, död 7/4 1942. (Konrad Gustavsson): Var ofta "halmbuse" vid tröskningen, d v s den som skulle få undan och trampa ner halmen. Kolossalt stark. Drog varor från stationen upp till handelsboden i Habelsbolet. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
"Blinde Ludde". Reprofotograf: Gunnar Berggren. Hade ledsyn, som tydligen försämrades med åren. Dragkärran var en ständig följeslagare, på vilken han bl.a. drog hem ved men också forslade varor från "samhället" till handlaren i Korsvägen. Skötte också sin mor. Allan Thylén minns honom som en glad hjälpreda hos fadern, August Thylén eller Johan Ludvig Olsson i Grimstorp. Vid ett tillfälle iakttog han honom stående barfota i gödselhögen lastande gödsel. Förs.boken:(p.295). N:a Sjudarekärr. Änkan Greta Karlsdotter, född 30/3 1827 i Älgarås, död 31/12 1914. Sonen Ludvig Karlsson, född 9/8 1865 i Älgarås. Dottern Augusta, född 22/7 1869 i Älgarås. Ludvig Karlsson till Ålderdomshemmet 1935, död 7/4 1942. (Konrad Gustavsson): Var ofta "halmbuse" vid tröskningen, d v s den som skulle få undan och trampa ner halmen. Kolossalt stark. Drog varor från stationen upp till handelsboden i Habelsbolet.
Johannes Larsson. Betty. Rönnängen. Karl Ek berättar om en väldig krusbärsbuske som han och syskonen åtskilliga gånger fått lov att plocka av. Maken Johannes, som det alltid var fart på, hade också en särskild stil att gå under täta frustanden. Bl.a. kunde man om söndagarna få se honom komma på detta vis på hans särskilda kyrkstig mellan Björkullasjöarna. Han hade ett potatisland på en inäga, som f. ö. låg kringgärdad av grannen Gustaf Åkessons mark. Den senare utförde körhjälp åt andra, men skulle då också ha brännvin. En gång då Johannes, som var nykterist, sköv sin tunga skottkärra med gödsel förbi Åkessons och fick någon gliring, skall han ha svarat:"Den som ente har flaska får arbeta sjölver!" 9 mars 1835 överlåter och försäljer Lars Andersson till sin son Johannes Larsson och hans hustru Lotta Pettersdotter 1/4 mantal kronoskattehemmanet Åsen. Dels genom köp, dels genom arv avstår de (hållningskontrakt 1873, köpebrev jan 1874) nämnda hemman till mågen Frans Teodor Jonsson och dottern Johanna. Undantogs: västra ändan av gamla manbyggnaden, vilken låg något nv om nuvarande i öst-västlig riktning. (Denna flyttades senare till Kyrkängen -"Edgrens"). På hösten 1873 har J. L. och Lotta P. köpt 1/8 mantal av berörda hemman (hälften) av skolläraren L. J. Otter och hans hustru Stina Kajsa, vilken är dotter till J. L. och Lotta P. En tredje dotter, Maria Charlotta var gift Björk. De båda döttrarna utvandrade till Nordamerika. Johannes Larsson död 15/4 1882. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Ark med monterat vykort och text: "Ljósm. Gunnar Rúnar. Glaumbaer. Byggdarsafn Skagfirdinga. Vykort inköpt 1958. Foto från nordost mot prästgårdens framsida, som vetter mot dalen. Dörren till långa gången syns i förgrunden. Längst i bakgrunden smedjan. Den har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga rum. Bälgen i smedjan är av den vanliga ovala typen. Bälgens handsnöre har en örnfot som handtag. enligt Gísli Gestsson på pjodminjasafn Islands i Reykjavik var det "en slags brandförsäkring", dvs. örnfoten skulle skydda mot eld. han berättade det när han demonstrerade den utställda smedjan på museet i Reykjavik. Nästa hus är ett skjul som likaså har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga hus. Här förvaras sadlar, torvsadlar, hörep samt 3 bord med snaror. likadana flakar med tegelsnaror fanns på museet i Reykjavik. de användes till att fång asjöfågel med. Låg och flöt på vattnet på kvällen och vittjades på morgonen. Ytterligare nästa hus är ett likadant skjul. Här förvaras klöv-redskap för gödsel, kransåg och nabbespadar. Vidare torvjärn och torvklövjedon. Sen följer stora gångens hus. De två fönstren på undre botten höra till ett gästrum; fönstret där uppe till ett vävloft till vilket man kommer genom en trappa till vänster längre in i gången. Se foto taget 1958. Huset till höger är prästens skrivarstuga. Mitt emot fönstret på skrivarstugan finns en inbyggd sparlakanssänng. I den sängen lär skalden Jónas Hallgrimsson, som dog 1845, ha sovit. Brevid sängen är uppgången till loftet. På loftet ovanför skrivarstugan förvaras spinnstockar och där finns två ståndsängar."
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.