Stenhuggare Sten Andersson "Lusakungen", fotograferad av sonen Ingmar Falkehag. Bild 1: Sten Andersson 2 - 3: Borrrning i berget med borr och borrhammare 4: Ritsning med ritsmejsel och mejselhammare 5: Huggning av bredkilshål. Pikmejsel och mejselhammare. 6:Huggning av bredkilshål. Flatmejsel och mejselhammare. 7: Kilning, bredkil, bleck och slägga 8: Huggning av bredkilshål med brysthacka. 9:Ritsning, ritsmejsel och mejselhammare. 10: Med spett säras stenblocken. 11: Paus i arbetet. Ämenen till smågatsten "lus" i lager bakom stenhuggaren. 12: Ritsning av ämne, arbetsbord är en "putstunna" 13: Ritsning av ämne, bredmejsel och putshammare. 14: Delning av ämne, lusabräck. 15-16: Ritsning, bredmejsel och putshammare. 17: Delning, lusabräck. 18: Paus - mästare och gesäll. Sten och sonen Ingmar 19: Putsning med putshammare. 20: "Lus" första sortering 21: Delning av större bit till storlek 8x10 cm - smågatsten - "lusabräck" - delning.

Från 299 kr

"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".

Från 299 kr

Mölndals konstisbana år 1973. Den invigdes hösten 1959 och låg invid Mölndalsån mitt emot Centrallasarettet. Den var mycket uppskattad av ungdomen i bygden för här kunde skolungdomen träna på skridskor och spela ishockeymatcher. Under högsäsong var isbanan fulltecknad på kvällarna vid idrottsföreningarnas tävlingsmatcher. Dessutom uppläts isbanan till allmänheten för motions- och nöjesåkning. Isbanan var uppbyggd på en jämn bädd av sand och grus, på vilken ett invecklat rörsystem låg. Rören vilade på ett underlag av "syllar" eller ribbor över hela planbädden. Mellan rören var ett avstånd på cirka 10 cm. Över detta var det påfyllt med grus mellan rören, så att dessa nästan täcktes. För att frysa själva istäcket däröver fordrades att underlaget först frusits ned och fått "tjäle". En kylvätska, bestående av ammoniak, pumpades in i rörsystemet. Kylvätskan höll vid utpumpningen en temperatur av cirka -20 grader. När kylvätskan återkom från systemet hade den en temperatur av cirka -5 grader. Vatten spolades då över bädden och frysningen av istäcket började. Istäcket var ca 5 cm tjockt. Kylvätskan cirkulerade sedan oavbrutet i rörledningarna för att hålla istäcket lagom fruset. För att undvika sprickbildningar i isen måste kylvätskans temperatur noggrant varieras, allt eftersom den omgivande luftens temperatur steg eller föll. 1978 flyttades Mölndals gamla isbana till Kållereds sportanläggning där den återigen började att användas omkring 1978-1979.

Från 299 kr