Visst är den imponerande, vasaborgen i Vadstena. Denna sommardag i början av förra seklet var amatörfotografen Carl Sundström och gissningsvis åtminstone en bekant på besök för att beskåda slottet och rimligtvis annat som den pitoreska staden kunde erbjuda dem. De hade inte åkt långt. Sundström var vid tiden handlare i Viby så sannolikt hade de tagit tåget från Mantorp. Slottet de besåg hade på beslut av Gustaf Vasa uppförts som försvarsanläggning i mitten av 1500-talet, men hade i mer fredlig tid fått skilda funktioner, så varierande såsom husrum för damastväveri som sädesmagasin. Från år 1899 gav slottet plats för Landsarkivet.
Från 299 kr
Vad vi får förmoda familjen Sundström framför bostaden Åsarum med inrymmande handelsbod. Det var i sommartid år 1889 som Gustaf Sundström av okända skäl hade brutit upp från sin hemort Hardemo i Örebro län för en ny tillvaro som handlare i Gottlösa. I förstone i partnerskap men efter ett par år övertog han handeln i det avbildade Åsarum för egen regi. När bilden togs hade kalendern nått några år in på 1900-talet och tillsammans med sin maka Emelia hade han välsignats tre barn. Parets fjärde och sistfödda nedkom 1905 och var sannolikt ännu inte boren vid fototillfället. Upplysningsvis kom äldste sonen Valter att ta över handelsrörelsen efter faderns bortgång 1914.
Vykort med motiv av Nya torget i Norrköping. 1863 öppnades Nya Torget för kommers och var länge centrum för handel med kött och mjölk. Idag kan spår av verksamheten skönjas i begränsad torghandel. Det nya salutorget anlades i kvarteret Trädgården vars namn kan härledas till den medeltida Kungsgård som uppfördes i utkanten av Norrköping under Gustav Vasas sista år. Gården var avsedd att fungera både som mönsterjordbruk och replipunkt vid hovets resor till södra Sverige. Hela anläggningen brann ned under de danska härjningarna år 1567. Innan omvandlingen till salutorg utnyttjades området för tobaksplantering. Vy mot nordväst.
Äppelträden stod i full blom när fotografen stannade till vid Brommetorp i början av juni 1922. Vid tiden för bilden brukades torpet av makarna Gustaf Robert Olsson och Elin Amalia Ström. Hon var för egen del född och uppvuxen i Brommetorp. Hennes farföräldrar hade länge innehaft torpkontraktet, därefter brodern Josef Emanuel, i vars familj hon varit hushållerska. Sedan 1919 var brodern avflyttad och Elin Amalia gift med nästfäljande brukare, just nämnde Gustaf Robert Olsson. Den gamle mannen i bilden motsvarar rimligtvis Elin Amalias farfar, torparen och slaktaren Anders Gustaf Ström.
Porträtt av gossen Tage Wigander. Född i Linköping 1853 som son till apotekare Anders Fredrik Wigander och dennes hustru Emma Gustafva Godée. Upplysningsvis var det endast Tage av parets sex söner som överlevde barnaåren. Tiden för bilden är 1864 och familjen var då bosatta invid Stora torget men skulle följande år flytta till en våning vid Kungsgatan. I vuxen ålder och efter högre studier i Uppsala kom Tage vidare att få tjänst vid Kammarrätten i Stockholm. Med undantag från en kortare tid i Norrmalm kom han i huvudstaden att vara bosatt på adresser inom Hedvig Eleonora församling. Han avled som ogift 1916.
Frans Trybom, så kallad underofficer på stat vid Första livgrenadjärregementet i Linköping från 1843 till önskat avsked 1875. Vid sidan av det militära var han även kronouppbördsskrivare inom Dals och Aska härader under åren 1851-1854 och brännvinskontrollör under perioden 1851-1871. Dessutom syssloman vid lasarettet i Linköping. Från 1850 gift en första gång med Karolina Petronella, född Petersson, men skild 1869. I december månad 1878 ingick han ett andra giftermål, nu med Anna Charlotta Margareta, född Svensson. Trybom var född i Fornåsa men bodde större delen av sitt liv i Linköping.
Skorpafallet i Stångåns flöde i Hovetorps närhet har sannolikt utnyttjats sedan medeltiden. Från 1700-talet är kvarn-, såg- och smidesverksamheter kända på platsen. I seklets sista husförhörslängd nämns "Skårpa bruk", vilket utvisar industriell tillverkning på platsen, åtminstone i någon skala. År 1890 stod stod bildens anläggning klar och inrymde en trämassefabrik. Företagsidén bar bäring. Marknaden för papper var i stigande och genom den intilliggande Kinda kanal kunde råmaterial levereras från Kindabygden. Fotoåret 1920 var dock fabriksbyggnaden såld till Norrköpings stad för ny funktion som vattenkraftverk.
Kallerstad säteri var i äldre tid en mäktig jordbruksgård med ägovidd på över 500 tunnlands jord. Sedan slutet av 1700-talet hade godset ägts av medlemmar ur släkten Pereswetoff-Morath och vid tiden för bilden hette han Carl (Charles) Emil P-M. Möjligtvis är det Carl Emil och hustrun, tillika syssling, Carolina Maria Sofia Morath vi ser i vilstund framför huvudbyggnaden, även om den påskrift som återfinns på fotografiets baksida anger makarnas dotter, Anna Pereswetoff-Morath och hennes make August Tholander. Dessa vigdes dock först år 1880 och var ägare till godset Braberg sydost om Söderköping. Den oklara identifieringen får tillsvidare förbises.
Otto Taubes långa militära karriär påbörjade han som kadett 1847. Från år 1851 var han i tjänst som underlöjtnant vid Andra livgrenadjärregementet i linköping, vilket följdes av sedvanliga gradhöjningar och kröntes med utnämning till överstelöjtnant 1872. Därefter kom han att inneha han en rad militära befattningar såsom chef för Lantförsvarsdepartementet, statsråd och chef över Bohusläns och Västgötadals regementen jämte ordförandeskap i ett stort antal kommitéer och utredningar. Han begärde avsked från det militära som generallöjtnant år 1899. Privat var han från 1863 gift med friherrinnan Augusta Maria Rehbinder och tillsammans kom de att få sex barn. Familjen bodde i tur och ordning i Linköping, Vadstena, Norrköping och Stockholm.
Under Östergötlands museums första tid var man hänvisad till provisoriska lösningar för sin verksamhet. De växande samlingarna och önskan om att visa dem var under museets första 75 år förknippat med stora svårigheter. En något udda lösning erbjöds från 1886 i den obrukade och nu sedan längre rivna Hospitalskyrkan invid Hospitalstorget. Här en unik interiör som kan antas vara tagen i samband med museets återöppnade i april 1895. Museet hade året före fått sig donerat delar av häradshövding Carl Dahlgrens digra konstsamling och hållit museet stängt en tid för omhängning. I de nya utställningarna gavs det som synes stort utrymme för donatorns konst.
Ångslupen Rex. tillhörde godsäg. N Johansson. Användes bl.a till att frakta mjölk mellan Frösåker och mejeriet på Ängsö (nuv. tvätten). Avyttrad före 1920. Ingegerd Ral f 1898, var med på denna färd. Lustresa till Sundbyholm. Grundstötte i Sundbyholms närhet. Fru Ral var vid denna resa 11-12 år gammal. Ångslup av c 10 meters längd. Helt öppen med soltak uppspänt. Bensinmotor inombords [? antingen är det en ångslup eller motorslup??] Ångslupen innehades av Sture Hals morfar på Lindö gård.... Fotografiet ingår i Kärrbo Hembygdsförenings samlingar.....Ångslupen Rex.....ägare patron N. J. Johansson, Frösåker [och] som gjorde affärsresor t ex till Örsundsbro med Rex. Här på utflykt.och grundstött... I vattnet sonen Gerhard Johansson.
Livet vid brädgårdskajerna var livligt under utlastningssäsongen. Foto från ca 1930 taget från Öd och föreställande Kramfors östra brädgård. Hamnkontoret skymtar till höger och kanalens inlopp allra längst till höger i bild. I bakgrunden ligger Kramfors kapell. Tre virkeslastade ångare har ankrat upp framför brädgården, en av dem lastas från spetspråmar, ur vilka just hyvas några "bunschar" virke, var det av prima kvalitet, eller kanske hyvlat, så brukade man använda takpråmar för den händelse ångaren dröjde och lasten fick ligga och vänta. In i bilden från höger ser vi en bogserare med några cementpråmar komma.
Statens Järnvägar, SJ provmotorvagn från ASEA Dessa motorvagnar var en vidarutveckling av enfasmotorer under ledning av ingenjören Ernst Danielsson. under 1905 tillverkades under dennes ledning två motorer för järnvägsdrift. Dessa motorer hade typbeteckningen I 25. Vardera motorn hade effekten 18kW vid 500V och 25Hz. Motorerna kunde drivas både med likström och enfas växelström. Dessa motorer byggdes 1906 tillsammans med transformator och annan teknisk utrustning in i en våaxlad personvagn från SJ C6a. Huvudtransformatorn i denna vagn var dimensionerad för en kontaktledningsspänning på 6kv. Denna vagn provades därefter en kort tid på försökanläggningen.. På grund av vagnens låga effekt kunde ej några vagnar medfölja. Därför användes vagnen endast en kort tid innan skrotning skedde
Statens Järnvägar, SJ Cb 342. Loket tillverkades av Nohab och hade högsta hastighet 90 km i timme. ick namnet Verdandi . Cb loken levererades med tvåaxliga tendrar typ DK, som senare ersattes med treaxliga C-tendrar. Lokens ångpannans kapacitet räckte inte till. Verdandi ormbyggdes några gånger under sin aktiv tid: 1905 till SJ Cc 342, 1920 till SJ Cd 342. Det var försedd med överhettning. Verdandi som ses här vid reverensen 1886 var det sista SJ-loket som fick namn. Bilden är troligen tagen vid leveransen.
Stationshuset i Bosjön tillhörandes Lindfors-Bosjöns järnväg, LBB. 1913 färdigställdes den smalspåriga järnvägen mellan Lindfors och Bosjön, ett projekt drivet av brukspatronen Albert Bergström. Hans idé var att bygga en lätt och billig järnväg, med låga tillverknings- och underhållskostnader. Trafiken bestod främst av gods från de närliggande sågverken och skogsbruket, men även persontrafik förekom på linjen. LBB hade två enkla ånglok, Petter och Lotta. Loket på bilden är Petter. LBB gick i konkurs i början av 1920-talet och köptes strax därefter av Uddeholmsbolaget. Banan började rivas upp redan under 1930-talet och 1949 så var hela banan borta.
Interiör från restaurangvagnen SJ Co8c med dukade bord. Porslinet i bilden har den äldre TR-logotypen från Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag. Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag var en föregångare till det senare AB Trafikrestauranger, och fanns mellan 1909-1938. SJ fick sina första restaurangvagnar 1897. Vagnarna ägdes av SJ men var utarrenderade till olika krögare. Från 1909 övertog Svenska Turisttrafikförbundet Restaurant AB all servering på SJ:s restaurangvagnar, ångfärjor och stationer. Vid årsskiftet 1938/39 sades kontraktet upp av SJ och från och med 1 januari 1939 övertogs både verksamheten och personalen av SJ i nybildade AB Trafikrestauranger. Även det med förkortningen TR.
Ervalla järnvägsstation. Bakändan på bussen T 724. Detta är en skum buss med SKV-kaross. Den anges i bilregistret som en Volvo B 513 årsmodell 1946 men har chassinumret 140-180 och en FE-motor. Det kan tänkas röra sig om en s k Ramlös Boxer. Nora Bergslags Järnväg, NBJ, var ägare av bussen och hade ytterligare en med samma chassibeteckning, därtill en eller två som helt uppenbart ingick i de totalt 20 kända ramlösa boxerbussarna från Katrineholm. Karossen var alltså en självbärande träkonstruktion med fram- och bakvagn samt drivlina från Volvo.
Statens Järnvägar, SJ tåghem. Köket. Dessa tåghem började köras för skolungdom år 1924. År 1927 öppnades tåghemmen även för vuxna deltagare. Deltagarna bodde under en vecka i detta rullande hotell och från respektive stationer gjordes utflykter i omgivningarna närmast järnvägslinjen Undersåker-Storlien. Det var billighetsresor. En sådan kostade med resor och vivre endast 60-70 kronor, beroende på utgångsstation i södra Sverige. Bilden visar interiör från vagnen Statens Järnvägar, SJ Co7 2503 eller SJ Co7 2504. Dessa vagnar var fram till 1944 post- och resgodsvagnar SJ DFo2.
Helge Johansson Cykel och Sportaffär. Helge Johanssons Sportaffär låg vid östra sidan av stadshusplan, där senare kommunhuset Balder byggdes. Affären övertogs i mars 1935 av köpman Helge Johansson, som fram till 1960 under skicklig och framsynt ledning avsevärt utvidgade verksamheten. Firmans försäljning omfattade nu inte bara sportartiklar, utan även cyklar. mopeder och motorcyklar, såväl som radio och TV. En väsentlig gren av verksamheten var serviceverkstaden.för vilken Astor Magnusson var chef. Helge Johansson kom från Västsverige. Efter hans död fortsattes firman av Astor Magnusson. Fastigheten revs i januari 1980, men då hade Cykel och Sportaffären flyttat till Kalmar. (Källa : Gerhard Köppen)
Jonstorp "Killingsö", ägare Evald Lundgren. Rest av jordkula, där Johannes Larsson och hans hustru Lotta bodde före 1920. De kallades "Jonte och Lotta". De var troligen födda omkring 1850. Johannes var i yngre dar rallare i Norrland. Båda två dog 1929 och begravdes på samma gång. Han kom på slutet till Askebäcken i Grolanda och hon till Storegården, där de dog. Möjligen är Johannes född i jordkulan. De hade 2 kor, 1 oxe, 1 får, 1 gris och hönor. De hade tre barn som dog före dem, troligen i tuberkulos, mellan åren 1910-15. Stället har tidigare varit kringflutet av vatten. Mossen utdikades omkring 1880. Vägen gick åt Brismene.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.