Köpings kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling på Öland. Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes vid 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, 42 meter lång och fyra meter bred. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. I söder var ett vapenhus uppfört under 1200-talet och på norra sidan en sakristia som tillkom under 1300-talet. Under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen. Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende. Under 1700-talet togs frågan upp om uppförandet av en helt ny kyrka. Beslutet fattades efter åtskilliga överläggningar att uppföra en kyrkobyggnad efter ritningar utförda 1799 av Jacob Wulff vid Överintendentsämbetet. År 1805 revs den gamla kyrkan med undantag av tornet. Sten från den rivna kyrkan användes som byggnadsmaterial i den nya. Kyrkan uppfördes 1805-1808 av murarmästare Johan Petersson, Kalmar. Invigningen förättades 1808 av biskop Magnus Stagnelius. Den nya kyrkobyggnaden bestod av ett rymligt långhus med brutet tak och en sakristia bakom koravslutningen i öster. Västtornet försågs med en åttakantig lanternin för kyrkklockorna. Interiören var av salkyrkotyp med ett trätunnvalv. Tvärs över kyrkorummet var ankarjärn spända. Så småningom uppvisade murarna sprickbildningar på grund av att sydmuren börjat sjunka. En förstärkning av grunden visade sig i längden omöjlig. Ur tanken att bygga om sydmuren uppstod istället att uppföra en helt ny kyrka. Hösten 1953 revs kyrkan med undantag från tornbyggnaden. De ritningar som den nuvarande kyrkan uppfördes efter 1954-1955 utarbetades av Ärland Noreen. Materialet består i huvudsak av röd kalksten, med inslag av grå kalksten. Utmed norra långsidan ligger delar av den medeltida kyrkans nordmur kvar. Alla yttermurarna är oputsade. Kyrkan består av ett långhus och avslutande korvägg i öster. Vid norra sidan är en sakristia belägen och under denna ett bisättningsrum. Tornet i väster bevarades. I lanterninen hänger tre klockor. Storklockan är enligt inskrift från 1622. Mellanklockan tillkom 1969. Lillklockan bär årtalet 1686. Kyrkorummet är indelat i tre skepp genom fem par kolonner av grå, huggen kalksten. Över mittskeppet spänner sig valv gjutet i betong av stjärnvalvskaraktär. Sidoskeppen är täckta av trätak. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Från 299 kr
Brefkort, "Tvååker". Byggnaden uppfördes på 1890-talet av gästgivaren Johan Elis Johansson, kallad "Snickere-Johan". Dessförinnan hade gästgiveri bedrivits på en annan gård. Byggnaden på bilden kallades för "Hotellet". Olof Larsson arrenderade gästgiverirörelsen där under början av 1900-talet. I delen närmast kameran inredde han en lanthandel, men den flyttade han till sitt eget nyuppförda hus rakt över vägen år 1909. Därefter drev en man vid namn Bergendahl affär i gamla "Hotellet" 1909-1920. Efter honom blev det Oskar Svenssons boningshus under 1920-1930-talen. Han var försäljare av jordbruksmaskiner. Oskar ska ha byggt till verandor på huset. På gaveln häråt var det kafé på 1940-1950-talet och senare bl a en skoaffär.
"Knäcken" eller "Knäckakrogen" mitt för nerfartsvägen till Pataholms köping. När forbönderna for från Kalmar hem åt Dasebygden (dasar = timmerkörare) tog de sig först en sup vid Galgkrogen, sedan i Ryssby krog och så i "Knäcken" - då var di knäckte - sist i Staby krog "om di stog". En urmakare Möller, son till sista gästgivaren lade ner rörelsen där, han var far till Möller i Njutemåla och handlanden Möller vid Pata. Möller byggde det nuvarande huset omkring 1880. På urtavlan å klockan står: E. MÖLLER. BETEL" Den äldre byggnaden låg i vinkel, till vänster. Vid vägen diverse skjul. Brunnen nere i korset kallas "Knäckabrunnen". (Hofrén)
Fastigheten Portlösa bildar sedan 1857 fond mot Hospitalstorgets västra sida. Sitt folkliga namn har huset erhållit av byggnadens långa fasad som länge saknade dörr mot torget. Fastighetens norra del mot Nygatan erbjuder ett gott handelsläge och en rad butiker har avlöst varandra genom åren. In i vår tid klingade Hattkompaniet välbekant. Möjlig grundare, under alla omständigheter långvarig innehavare, var Julia Bäcklin som både privat som i affärssammanhang kallade sig Gullan. Hon hade inflyttat till Linköping från Stockholm 1927 och redan året därefter är hennes firma upptagen i adresskalendern. En mer sentida innehavare var Elna Gystam.
Montör och maskinföreståndare Kruse Johansson vid Varbergs Rundradiostation. Varbergs Radioklubb startades 1925, samma år som Sveriges nationella radiosändningar startades, och var jämte Falun de första lokala stationerna i landet. Sändningarna började i regel klockan 18-19 och pågick till 22-22:30. Varbergs rundradioverksamhet startade med en provisorisk sändare i Yngeredsfors Kraft AB:s ångreservstations lokaler på Hamnvägen. Därefter flyttade man till Stadshuset vid torget, varifrån de första lokala programmen sändes, och därpå flyttade radioklubben in på Tullhusets vindsvåning. 1931 gavs föreningen där betydligt större utrymme. Meddela gärna oss om du vet var denna bild är tagen!
Jul på Källaren Munken, Stadshotellets "bakficka" i Varberg. Bild 1: Julbord med garnerat grishuvud närmast i bild, men även revbensspjäll, ansjovis i burk, tunga, rullsylta, julskinka och mycket annat. Bild 2: Två kvinnor ur personalen vid matsalens julgran. I det bakre utrymmet skymtar kakelugn och väggmålning. Källaren Munken fanns under åren 1925–1977 och var ett billigare, folkligare alternativ till Stadshotellet, som var en första klassens restaurang. Fram till 1959 låg Munkens restaurang på entréplan, där Varbergs Stadshotells restaurang ligger idag, men de hade även en festvåning med ingång från Bäckgatan.
Ur en fritidsfotografs samling hämtar vi denna för tiden unika vy. Den forna hälsobrunnen Ekkällan i dagens södra delar av Linköping öppnades på initiativ av Johan Otto Hagström år 1761. Denne var läkare i staden och kunde inte minst räkna sig till en av Carl von Linnés lärjungar. Brunns- och värdshusrörelsen på platsen var igång till mitten av 1800-talet. Den sista, kända annonsen för brunnsdrickning ur Ekkällan publicerades år 1861. Det höga huset invid träddungen uppfördes som värdshus och bostad för traktören 1802 och står i ett något flyttat läge ännu på sin plats, Ekkällegatan 4. Bilden visar det som minde om platsen i början av 1900-talet.
Den 8 mars 1957 invigdes China biografen på Ågatan 39. Anders Sandrew, som är biografens ägare, stod i centrum för uppmärksamheten. Sin vana trogen betalade Sandrew sin biobiljett kontant. China biografen var Linköpings nionde biograf, den var Linköpings största. Inredningen stod NK s inredningsarkitekt för. Anders Sandrew avled ett halvår senare, han blev 72 år gammal. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
En jättelik kö ringlade dagarna före jul 1954 ut från Stora torget 10 och ut på torget. Det var medlemmarna i Linköpings stads erkända sjukkassa som köade för att få ut sina tillgodohavanden. Många trodde att deras tillgodohavanden skulle gå förlorade vid årsskiftet när den allmänna sjukförsäkringen infördes. Sjukkassans namn förklarades från den 39 juni 1933 och var den enda stadsbidragsberättigande sjukkassan i Linköping. Bidrag. Ersättning. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Norra Långgatan 41. Biskopsgården. Denna byggnad som uppfördes omkring1841 ägdes och beboddes 1855-1876 av biskopen Paul Genberg. Därefter var huset bostad några år åt den geniale uppfinnaren och greven Pehr Ambjörn Sparre. Dennes son var konstnären Louis Sparre gift med friherrinnan Eva Mannerheim. konsul Oskar Kreüger och hans maka grevinnnan Ebba Sparre hade här sitt hem under många år. En av deras söner Henrik Kreüger föddes här den 1882-06-24. Framstående byggnadstekniker. Fil och Tekn. Doktor blev han professor och rektor vid Kungl.Tekniska Högskolan och där efter preses i Kungl Överstyrelsen för de Tekniska Högskolorna den förste innehavaren av detta ämbete.
Sjökapten Carl Wilhelm Zettergren (1860-1950) bredvid en modell av ett barkskepp. Vid bouppteckningen 1938 efter Carl Wilhelms hustru Maria (1861-1938) fanns fyra barn: Gustaf Wilhelm och Carl Birger som båda bodde i Stockholm, Vilma Maria som var änka efter musikfanjunkare F V Pegel i Gävle och så Sven Hubert som var sjöman och bodde i Malmö. Carl Wilhelm och Maria (f Berglund) gifte sig 1883 och firade guldbröllop 1933 (foto finns hos Ingvar Henricson). Carl Wilhelm seglade bland annat med geflebarkskeppen "Eclipse", "Gevalia", "Fredrik", "Sidney" och "Vulcan".
Uthusen på denna lilla boplats var anspråkslösa. T v ser vi den lilla ladugården med halmtak. Gissningsvis var det en bulladugård, som panelats in och byggts på med ett foderloft. Högra delen innehöll ett fähus med plats för 1-2 kor, någon kalv, ett par grisar och lite höns. Boden med faltak kan också ha varit i bul under bräderna. Vad den haft för funktion är inte gott att veta, redskaps- och vedbod kanske. Längst t h står ett dass. Men vad är det för underlig liten bod på fötter där emellan? Masse har stått på stora vägen och tagit bilden, manbyggnaden finns utanför bilden t h. Se Bild 588.
Johan Petter Johansson var kommen från en av de 4 Böndeparterna, som han ärvde, men sålde på 1870-talet, den blev riven på 1930-talet. Han byggde i stället detta lilla inpanelade bulhus i skogen intill ån från Garde. Huset är troligen en s k ofullständig parstuga bestående av ett rum på var sida om skorstensstocken och ett pyttelitet kök mitt på baksidan. Huset har Johan sannolikt köpt och flyttat hit, det är för gammalmodigt för att vara nybyggt på 1870-talet. Boplatsen finns kvar än idag, men med en annan stuga.
Bilden är tagen från kanten av Gumbaldkväiar. Manbyggnaden och ladugården med en nybyggd bod syns bakom bandtunarna. Tunen i förgrunden är en s k räcktun med vågrätt liggande trolar, som i denna slags tun kallades räckar. Sådana tunar var vanliga i hagar med svagt betestryck med nöt, de var glesa och därmed virkesbesparande. Alldeles t h om manbyggnaden skymtar en väderkvarn. Det är troligen Gumbalde kvarn, borta sedan länge. Tingströms blev kortvariga här, 4-5 år. 1920 köpte Lars Östmans son John tillbaka stället och Tingströms flyttade till Ljugarn.
Här står alla slåtterkarlar och blivande sådana uppställda för gruppfoto. Att slå med lie var ett typiskt mansjobb och något som pojkarna fick träna tidigt på. Att vara en god slåtterkarl hade hög status. Och det var mycket som skulle slås. Allt vinterfoder som man tog ur änget, myrmarker mm innan man började odla hö på åkrarna slogs med lie. All säd skars med lie (säd slog man inte, man skar den, kommer sig av att före lien skar man säden med en kraftigt böjd kniv kallad skära). På bilden ser det ut som änget redan är slaget, gräset är lågt. Tranänget finns inte kvar, det låg mellan sågen och myrvägen.
Standtunen har sitt ursprung i försvarsverk. Då var den övre delen av de stående trolarna längre och spetsade. Standtunarna användes sedan ofta runt delar av gårdstomterna och runt trädgårdar för att få lä, vinden bröts effektivt i standtunen. Standtunens stående trolar vilar mot en under denna stående bandtun. Det gick således åt mycket virke för att resa en standtun. Det var de enda tunar som de förr rätt frittgående grisarna inte kunde böka sönder. Här står en standtun mot de vidlyftiga åkrarna öster om Kauparve Nils Tomassons.
Detta gruppfoto med brudpar, tärnor, marskalkar och släkt är taget på trappan till manbyggnaden på Gumbalde, parten invid landsvägen. Bruden har gammalmodig svart klänning, vilket visar att övergången från svart till vitt var en utdragen process. Här ser brudparet och de deltagande mer avslappnade ut än på Andersebröllopet, se Bild 498. Brudgummen Emil Östman hade köpt Gumbalde två år tidigare. Han var kommen från den lilla granngården Bjärges och fadern Lars flyttade till Gumbalde efter det att han sålt Bjärges. Östmans sålde gården 4 år senare och flyttade troligen till Ljugarn.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.