Länslasarettet, Gamla lasarettet. Falköpings första lasarett öppnades den 15 oktober 1856. Tomt om två tunnland donerades av staden. Ritning till lasarettet utfördes av konduktör Oppman och byggnaden uppfördes av fabrikör C.J. Lundberg. Inredningen ombesörjdes av byggmästare C.G. Engblom i Skara. Byggnaden till höger är lasarettsöverläkarens bostad. Den vita bortflyttade byggnaden är den s.k. "Kalvhagen". I gårdshuset t.v. inrymdes häråt tvättstuga, nedåt S:t Olofsgatan var likboden. Vyn är tagen fr. s.k. "Dårhuset". Lasarettets tomt sträckte sig blott en obetydlighet bakom "likboden" och där var ett staket. Dåvar. "dårhusets" baksida gränsade intill ett stort åkerfält, och ca 8-10 från gaveln på detta hus låg Warenbergs och Janzons lador, ladugårdar och köksträdgårdar, d.v.s. där nu till viss del Trädgårdsgatan går fram. Hospitalet var byggt i en utkant av staden.
Från 299 kr
Rosa Hegardt var född 1822 i Uddevalla, där hon också dog 1889. Hon var dotter till Martin Bagge och Karolina Koch och tremänning till sin man. Bland hennes förfäder kan näm-nas farmorsfarföräldrarna Anna Talena Gate, syster till kap-aren Lars Gate/Gathenhielm och Johan Hansson Busck. Dessa byggde Gathenhielmska huset i Göteborg och inte Lars själv, som då var död sedan ca 25 år. Rosa gifte sig 1845 med Leopold, som då ägde Vårviks herr-gård i Herrestad, men sedan fick hon flytta fyra gånger innan maken dog 1869. Tydligen återvände hon då till Uddevalla. Hon fick två barn som blev vuxna, Gustaf och Martina. Både maken och dessa två barnen har sina porträtt här. Hon överlevde alla tre barn hon fött, men hann uppleva fyra barnbarn.
Gasverket i Värtan, även kallat Värtagasverket.
Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.
Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.
Laguppställning för stadsfullmäktige. De ska spela fotboll mot kyrkofullmäktige (se bild AKF-04199) Stående, från vänster: Karl Matsson, Åke Öhling, Gustav Danielsson, Jonas Carlsson, Sven Moberg och Sven Hedlund. Sittande, från vänster: Thorvald Ernulf, Nils Brodin, Ewert Skoglund, Ingvar Johansson och Karl-Axel Jansson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Kyrkofullmäktiges laguppställning. De ska möta stadsfullmäktige (se bild AKF-04200) i en fotbollsmatch. Stående, från vänster: John Pettersson, Anna-Greta Åkersten, Bengt Samuelsson, Thure Berggren och Gösta Lindmark. Sittande, från vänster: Charles Fernsten, Rolf Danielsson, Karl Pettersson, Thure Kühne och Rune Matsson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
"Gossen Richard Jobson Härnösand 1909". Troligen är detta William Jobsons son Karl Richard Grey i stråhatt som fotografen försett med ridspö och en liten leksakshäst. "Willie" var en av grosshandlare och konsul Robert Jobsons söner. Han var överingenjör vid Utansjö Sulfitfabrik i Högsjö socken, i nuvarande Härnösands kommun. Utansjö ligger strax söder om Högakustenbron. Willie gifte sig 1907 med landshövdingsdottern Märta Ryding (f. 1876) och de fick sonen i januari 1908 och senare två döttrar. Det finns även en bild med Richard och farfar Robert, av kläderna att döma från samma tillfälle, se bildnr MR2_54.
Gäfle. Kyrkan. Gävle. Nuvarande kyrkan invigdes 1654 efter en medeltida kyrka som eldhärjats. Sedan 1630-talet försökt bygga upp kyrkan, men fått mura om. Markförhållandena var besvärliga, kyrkan fick klara sig utan ett torn. Det uppstod sprickor i väggarna till följd av sättning. Flertal experter, däribland Christopher Polhem, för att försöka åtgärda problemen. 1728–1729 murade Jonas Fristedt från Stockholm, ålderman i Murmästarämbetet, om valven i södra skeppet. Gävles stadsmurmästare Daniel Lundquist reparerade olika skador och byggde ett vapenhus 1761. Han lyckades också bygga kyrktornet 1779–81, men var tvungen att använda strävpelare. Vid restaureringen 1936-38 fick man ordning på instabiliteten. Idag kan man se att tornet lutar flera grader
Gäfle. Kyrkan. Gävle. Nuvarande kyrkan invigdes 1654 efter en medeltida kyrka som eldhärjats. Sedan 1630-talet försökt bygga upp kyrkan, men fått mura om. Markförhållandena var besvärliga, kyrkan fick klara sig utan ett torn. Det uppstod sprickor i väggarna till följd av sättning. Flertal experter, däribland Christopher Polhem, för att försöka åtgärda problemen. 17281729 murade Jonas Fristedt från Stockholm, ålderman i Murmästarämbetet, om valven i södra skeppet. Gävles stadsmurmästare Daniel Lundquist reparerade olika skador och byggde ett vapenhus 1761. Han lyckades också bygga kyrktornet 177981, men var tvungen att använda strävpelare. Vid restaureringen 1936-38 fick man ordning på instabiliteten. Idag kan man se att tornet lutar flera grader
Ateljéporträtt av familjen Gustavsson, Varberg. Fadern var timmerman och ägde under åren 1866-1899 fastighet nr 124 i kv Timmermannen. I mitten sitter han, Johan Berndt, med makan Anna Mathilda (f. Johanssdotter, Reftele) och framför dem sitter de minsta barnen fr. v. Gunnar, Robert och Agnes. Av åldrarna att döma är det troligen sonen Gustaf Wilhelm som sitter på stolen och den äldste, kustroddaren Johan Anton August, som står mellan föräldrarna. De två andra sönerna hette Carl Viktor och Anders Bernhard. Det infällda porträttet visar en son som var död.
Dekor "Rubin" Skaparen chefdekoratör EugenTrots var anställd på Gefle Porslin AB 1922-1963. Dekoren som var i produktion 1940-1958, består av handmålade spridda guldornament på bränd rubinröd glasyr. Vas modell GO 19 cm eller 22 cm, väggvas modell B rygghöjd 16 eller 19,5 cm, skål modell GA höjd 16 cm, skål modell DU 26,5x7 cm, skål modell U diameter 30,5 cm, Skål modell CD diameter och höjd 27x6,5 cm, askfat modell D diameter 8 cm, Ciggarrbägare C höjd 6,5 cm, vas modell DM höjd 14 cm.
Stora salongen i Nolhaga med de franska tapeterna tryckta 1824 hos Dufour & Leroy i Paris, Frankrike. I soffan Christina Lindström (f. Zachau), hustru till Julius Lindström, ägare av Nolhaga 1887–1907. Stora salongen kallades rummet med den stora spegelförsedda kakelugnen. Under tiden då Lindström var ägare av Nolhaga, plockades tapeterna ned och magasinerades i Stockholm. 1971 återfanns de och återbördades till Nolhaga men sattes då upp i det lilla rummet åt sydväst. Tapeter av det här slaget kallades panorama- eller landskapstapeter och blev högsta modet, bland de som hade råd, under stilperioden Karl Johansstil (ungefär 1810–1840). Dufour & Leroy var en av de främsta tillverkarna.
Engblads fotoateljé som låg vid Alströmerska magasinets norra gavel, mot Lilla torget. Här arbetade fotograf Hedvig Engblad (1865-1951). Hennes man Teodor (1861-1941) hjälpte ibland till med att ta enklare gruppfoton. Han var annars porträttmålare. Ateljén byggdes år 1900 men redan 1907 fick de order av staden att flytta byggnaden till andra sidan parken. Planen var att slå järnband runt hela byggnaden och sedan dra huset till den nya platsen. Något som inte alls fungerade som tänkt och huset drogs istället sönder till en brädhög.
Bib Adelsköld 11 år fotograferad av pappa Claes Adelsköld hemma på Villagatan 2, Stockholm 1893. När bilden tas är Bib på väg till ett barnkalas hos Anna Löwenhielm (dotter till Rådman Löwenhielm på Floragatan 6). På Bildens underkant står skrivet "Bib Adelsköld 11 år. Fin ny hatt, vattenborstat hår, ärfvd klädning, förlängd med underkjol. Stackars barn!!!" Hon har själv kommenterat bilden "Det enda vackra var mitt guldfärgade, lockiga hår (borstades spikrakt). Urvuxen klädning förlängd med en underkjol, ny hatt, alldeles för vattenkammat hår. Arma barn, så illa klädd jag alltid var. Foto pappa tog 1893".
Prov på bygdefotografen A C Hultgrens förmåga att ingjuta förtroende i de som lät sig fotograferas. Vi kan exempelvis nog ana att var ett tag sedan hemmansägare August Peter Alexandersson lät sig slå sig ned i gröngräset, åtminstone finklädd. För hustrun Karolina Hansdotter var den gränsen nådd och det bars fram en stol. Dem emellan ser vi makarnas dotter Selma och svärsonen Enok Samuelsson med barnen Dagmar och Melker. Platsen är trädgården till det äldre parets gård Viggesbo och fototillfället kan utifrån barnens uppskattade ålder bestämmas till 1903 eller nära inpå.
Johannes Neander (Andersson) föddes och växte upp under till synes enkla förhållanden i Vånga där föräldrarna var torpare. Under dessa omständigheter kom han ändå i studier vid Uppsala, där han avlade teologisk examen 1876. Under sin studietid tjänstgjorde han som predikant vid Uppsala sjukhus och därpå som föreståndare vid Johannelunds missionsinstitut i Stockholm. Under större delen av 1880-talet var han redaktör för Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionstidningen. Från 1886 kyrkoherde i Risinge. Han hade då varit gift med Johanna Maria Edman sedan tio år. Här porträtterad i Uppsala omkring 1875.
En mängd olika slags ostar i förpackningar. Fotografens ant: Karlstadortens Mejeriförening. Karlstadsortens Mejeriförening grundades 1909 och drevs i början under namnet Karlstads Mjölkförening. Initiativtagarna var ett 60-tal lantbrukare boende runt omkring trakten. De utsåg att föreningens syfte och mål var att höja standarden på de producerade varorna, handha gemensam försäljning och genom rationalisering få ner kostnaderna. Till en början hade de sina lokaler i före detta Långs Mejeri på Västra Torggatan 29. 1915 flyttades rörelsen till Våxnäs Bryggeri AB:s lokaler på Våxnäsgatan 7. 1936 uppfördes en ny byggnad som inreddes till en glassfabrik. Källa: B. Wendel (redaktör), Beskrivning över Karlstad med omnejd, 1939.
Ostlager. Oparafinerad ost, nyss tagen ur saltlagen. Fotografens ant: Karlstadsortens Mejeriförening. Karlstadsortens Mejeriförening grundades 1909 och drevs i början under namnet Karlstads Mjölkförening. Initiativtagarna var ett 60-tal lantbrukare boende runt omkring trakten. De utsåg att föreningens syfte och mål var att höja standarden på de producerade varorna, handha gemensam försäljning och genom rationalisering få ner kostnaderna. Till en början hade de sina lokaler i före detta Långs Mejeri på Västra Torggatan 29. 1915 flyttades rörelsen till Våxnäs Bryggeri AB:s lokaler på Våxnäsgatan 7. 1936 uppfördes en ny byggnad som inreddes till en glassfabrik. Källa: B. Wendel (redaktör), Beskrivning över Karlstad med omnejd, 1939.
Mjölken har löpnat i ostkar, ostmassan skall brytas. Karlstadsortens Mejeriförening grundades 1909 och drevs i början under namnet Karlstads Mjölkförening. Initiativtagarna var ett 60-tal lantbrukare boende runt omkring trakten. De utsåg att föreningens syfte och mål var att höja standarden på de producerade varorna, handha gemensam försäljning och genom rationalisering få ner kostnaderna. Till en början hade de sina lokaler i före detta Långs Mejeri på Västra Torggatan 29. 1915 flyttades rörelsen till Våxnäs Bryggeri AB:s lokaler på Våxnäsgatan 7. 1936 uppfördes en ny byggnad som inreddes till en glassfabrik. Källa: B. Wendel (redaktör), Beskrivning över Karlstad med omnejd, 1939.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.