Skogs kyrka
Från 299 kr
bilder, fotografi
fotografi, bilder
påsiktsbild, visitkort, bilder, fotografi
Riksby
Duvor i krigstid. Armens soldater med duvor vid ett mobilt duvslag på hjul vid Signalregementet i Frösunda.
fotografi, photograph@eng
djur, åker, fotografi, photograph@eng
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.
Gettlinge gravfält mot norr. Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.som hos järnålderns skeppssättningar. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Gettlinge_gravf%C3%A4lt
Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.