Uppenbarligen var inte Jakob Karlsson och Alfred Olsson på Fie intresserade av smide, det ser ut som om man låtit smedjan förfalla. Som byggnadstyp är smedjan mycket ålderdomlig, så här såg järnålderns och vikingatidens bostadshus ut till formen och med ingång mitt på gaveln, fast de var större och var av trä. I denna smedja är sannolikt ässjan placerad i bakre högra hörnet med bälgen t v. När man öppnade luckan fick man ljus in till städet framför ässjan. Dubbeldörrar behövdes så man kunde få in stora saker som tex slädar. Denna smedja låg troligen i beteshagen söder om gårdstomten utanför bebyggelsen iom att smedjor ansågs som brandfarliga. Gässen har gått ut från tomten på en betesrunda i hagen.
Från 299 kr
Det här är ett av Masses mest fantastiska byggnadsporträtt! Den gamla byggnaden utstrålar sliten värdighet där den står nervuxen i hundlokan. Ladgaveln ser ut att ha blivit höjd, någon sorts ombyggnad har den i alla fall genomgått. Om ladan är äldre än fähusdelen, har man troligen anpassat dess höjd till det nya fähusets. Det finns en teckning någonstans som kanske var gjord av Louis Sparre och det motivet var av en ladugårdsgavel av detta utseende. Den byggnaden kallades för "Gamle Arken". Kanske är det samma? I nocken sitter en liten stång med rund knopp, dylika finns på rätt många gamla ladugårdsbyggnader i socknen. Var det här ett fåfängt (?) försök att mota undan blixtnedslag? T v står tröskhuset med slitet halmtak. Mot tröskhuset har man byggt ett enkelt vedskjul, vedtravar står utanför. I vinkeln har man ställt upp en hop med färdigbarkad stör till bandtunar med rotändarna stående uppåt, så de inte skall murkna i onödan.
Ett ovanligt montage från O. F. Kuylenstiernas fotateljé i Jönköping. Den porträtterade är Henrik Tisell, född på Medhamra i Östergötland 1835 som son till Henric August Tisell och makan Eva Beata Gustava Vult von Steijern. Under åren 1854 till 1885 var han i tjänst vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Henrik Tisell var en de östgötska befäl som 1864 deltog aktiv i dansk tjänst mot Tyskland, där han bland annat bevistade de för krigets utfall så betydelsefulla striderna vid Dybböl. För detta tilldelades han Dannebrogordern. Från 1869 var han gift med Emma Johanna Sofia Mitander och makarna arrenderade Annelunds gård i Hov. Äktenskapet blev emellertid kort. Redan vid 28 års ålder avled makan och efterlämnade Tisell med parets tre barn. Han drev vidare gården som ogift fram till år 1887, då han bröt upp för ny tillvaro i Nyköping.
Ungdomsporträtt av Carl Wezén. Född i trillingskara 1865 som son till dåvarande komminister Carl Magnus Wezén och makan Maria Charlotta Theodora Cnattingius. Från år 1878 var familjen bosatt i Västra Husby, där fader blivit kyrkoherde. I vuxen ålder kom Carl att tjänstgöra som hovrättsnotarie i Norrköping, Nässjö och vidare i Malmö. Där fann han sin blivande maka i norskan Caspara Margreta Axberg. I november månad 1910 gifte de sig borgligt men äktenskapet blev kortvarigt. Redan 1913 blev Carl änkling. Därefter fortsatte han sitt liv i en ambulerande tillvaro. Gamleby, Bollnäs, Lycksele, Vimmerby, Linköping och Stockholm är exempel på hans vistelseorter där han emellan upprepade gånger var bosatt hos fadern i Västra Husby prästgård. Han avled barnlös 1936. Han var då skriven i uppländska Skebobruk.
Hilma Ydén föddes i Skänninge 1845 och växte upp som boende i Allhelgona skolhus där fadern var lärare. Sommaren 1863, vid 18 års ålder, flyttade hon till Kisa och kom där att som mamsell ha husrum i ortens gästgiveri. Där blev hon kvar till hösten 1867. Detta år, i mitten av november månad, flyttade hon till Norrtälje och kom där att ingå i minuthandlare Anders Anderssons hushåll. Efter några år i Roslagens centralort var hon från slutet av år 1874 tillbaka i Östergötland. Ny boplats hade hon funnit i Motala och från 1879 var hon dessutom gift med tobakshandlaren Johan Oskar Waldemar Thamsten. Det är omkring den tiden vi ser henne på fotografiet. Deras barnlösa äktenskap nådde sin ände när maken avled 1918. Hilma levde vidare som änka i närmare tio år.
Porträtt av kammarjunkare, författare och politikern Leonard Fredrik Rääf. Född 18 september 1786 på gården Tomastorp i Kisa socken som son till häradshövdingen Leonhard Henrik Rääf och Hedvig Charlotta Grönhagen. Gift 1801 med Christina Jacobina (Jacquette) von Heijne, dotter till Georg Leonard von Heijne och Christina Florentina Ulrika von Lingen. I sin ungdom inledde Rääf studier vid Uppsala universitet och fick senare anställning på ett statligt verk i Stockholm. Han tjänstgjorde även i krigsexpeditionen och var där extra ordinarie kanslist 1805-1810. Rääf var även politiker och ledamot av riksdagen vid flera tillfällen under 1800-talets tidigare hälft. Som författare och kulturhistoriker utgav han de så kallade L F Rääfs diplomatarium som var medeltida handskrifter och arbetet Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland. Rääf bosatte sig vid Forsnäs gård i Sunds socken 1843 och blev där begraven efter sin död den 9 juni 1872.
Vinjetterat porträtt av Linköpings stora entreprenör, Jonn O. Nilson. Född under enkla förhållanden på Sturkö i Blekinge kom han till Linköping i september månad 1874 för en tjänst som handelsbetjänt. Han blev snart egen handlare och inledde en anmärkningsvärd levnadsbana med initiativ och ledarskap inom en mängd verksamheter. Hans utbyggnad av vattenkraft ledde till att Linköping kunde elektrifieras från 1902. Hans företag bakom detta, Linköpings Elektriska Kraft & Belysnings AB, kom senare att ombildas till den kommunala energikoncernen Tekniska verken. Linköpings Linnefabrik, Hjulsbro tråddrageri, Hackefors porslin och Nordstjernans knäckebröd är exempel på andra företag han grundade eller satt sin prägel på. Som direktör för järnvägsbolaget Östra Centralbanan var han delaktig i att Linköping spårmässigt kunde knytas till landets sydöstra delar. Slutligen bör nämnas hans bildande av Sydsvenska Banken, där han var direktör till hög ålder. Från 1886 var han gift med Agnes Düring.
Interiör från makarna Brändströms våning i Linköping. Paret Edvard Brändström och Anna Vilhelmina Eschelsson inflyttade till Linköping under senare delen av 1896. Med sig hade de barnen Elsa, Per och Erik, varav de bägge äldre syskonen var födda i S:t Petersburg där faderrn tjänstgjort som militärattaché. Skälet till familjens ankomst till Linköping var Edvard Brändströms utnämning till överstelöjtnant vid Första livgänadjärregementet. I april månad 1898 avancerade han till regementets överste och chef, och det var i det sammanhanget familjen flyttade från sin första adress i staden till stadsvåningen invid Drottninggatan. Genom levnadsbeskrivningar över dottern Elsa Brändström är det känt att makarna lät sina barn undervisas av både franska och tyska guvernanter. Bilden kan därför tolkas visa de äldre barnens studerkammare. Från väggen blickar kung Oscar II fordrande mot skrivborden. Bild från omkring sekelskiftet 1900.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Porträtt av Carl Johan Ajaxson. Född i Västra Ny kom han att föra ett ambulerande liv. I sin ungdom tjänade han som betjänt vid greve Schwerins gods söder om Norrköping. Från 1845 var han vaktmästare vid Ljungstedtska skolan i Linköping, för att från 1848 bli källarmästare i Vikingstad. I mitten av 1850-talet bröt han upp för ny tillvaro i Vårdsberg. Efter ett tiotal år flyttade han åter till Linköping och innehade titlar som källarmästare, hamnfogde och handlare. Från 1873 är han istället knuten till Hallstad fabrik utanför Rimforsa. Hans sista hemvist blev i Västra Eneby där han från 1884 var hamnfogde vid lastageplatsen vid Hovby. Från 1846 var han gift med Anna Charlotta Sandberg.
Porträtt av Linköpings stora entreprenör, Jonn O Nilson. Född under enkla förhållanden på Sturkö i Blekinge kom han till Linköping i september månad 1874 för en tjänst som handelsbetjänt. Han blev snart egen handlare och inledde en anmärkningsvärd levnadsbana inom en mängd verksamheter. Hans utbyggnad av vattenkraft ledde till att Linköping kunde elektrifieras från 1902. Hans företag bakom detta, Linköpings Elektriska Kraft & Belysnings AB, kom senare att ombildas till den kommunala energikoncernen Tekniska verken. Linköpings Linnefabrik, Hjulsbro tråddrageri, Hackefors porslin och Nordstjernans knäckebröd är exempel på andra företag han grundade eller satt sin prägel på. Som direktör för järnvägsbolaget Östra Centralbanan var han delaktig i att Linköping spårmässigt kunde knytas till landets sydöstra delar. Slutligen bör nämnas hans bildande av Sydsvenska Banken, där han var direktör till hög ålder. Från 1886 var han gift med Agnes Düring.
Flickan Johanna "Hanna" Wezén i linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Året är 1877 och hon var vid tillfället 11 år. Hon föddes i en trillingskara 1865 som dotter till dåvarande komminister Carl Magnus Wezén och makan Maria Charlotta Theodora Cnattingius. Från år 1878 var familjen bosatt i Västra Husby, där fader blivit kyrkoherde. Sitt vuxna liv valde Johanna att leva som så kallad hemmadotter. För hennes del varade beslutet i 63 år, inräknat barnaåren. När fadern som änkling gick bort 1928 tilläts hon bo kvar i prästgården. Först 1932 bröt hon upp för ny tillvaro i Linköping. I den nya hemstaden var hon i förstone inneboende hos en äldre syster som blivit änka. När systern gick bort 1948 flyttade hon på till sitt första egna hem. Hon skulle samma år fylla 83 år.
Porträtt av lärarinnan och rösträttsaktivisten Jenny Wallerstedt omkring 1910. Född i Lungsunds församling i Värmland 1870 inflyttade hon till Linköping 1892 för lärartjänst vid stadens Elementarläroverk för flickor. I första hand undervisade hon i engelska och franska och gav samtidigt ut läroböcker i bägge språken, likväl som hon var engagerad i skolfrågor i allmänhet. Med tiden blev hon alltmer politisk. När rösträttsrörelsen "Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt" startade sin avdelning i Linköping 1903 blev Jenny dess ordförande. Hon var också engagerad i Fredrika Bremer-förbundets lokalavdelning, och från 1916 var hon ombud i fattigvårdsnämnden i Linköping. År 1919 valdes hon in i Linköpings stadsfullmäktige för Högerpartiet. Efter närmare 30 år i Linköping lämnade hon staden för att bli rektor vid Risbergska gymnasiet i Örebro.
Soldattorpet Ekelid från väster med ladugården till vänster i bild och torpstugan delvis dold av trädet till höger. Här genom ett fotografi daterat 1902, då ännu landsvägen mellan Kisa och Åtvidaberg delade torpets bebyggelse. Bostaden disponerades vid tiden av livgrenadjären Anders Gustaf Wik och hans då nyblivna hustru Alma Karolina. Indelningsverket var nu avvecklat men som tidigare inskriven var Wik fortsatt knekt till sitt militära enledigande , för hans del 1908. Makarna bodde dock kvar i Ekelid tills deras respektive bortgång 1959 och 1960. Dessförinnan var Wik med att bildade hembygdsföreningen i Oppeby och tillsammans med hustrun och deras barn skänktes i stort alla familjens inventarier som ett minnesmärke över livet på Ekelid. År 1961 skänkte Riddarhusdirektionen byggnaderna i Ekelid till Oppeby hembygdsförening, som sedan dess fungerar som föreningens hembygdsgård.
Hulda Svensdotter framför bostaden Näsastugan i Asby. Hennes stuga var enkel men omgivningarna vackra intill Rankhallssjön. När fotografen passerade 1937 var hon nära 80 år och hon skulle komma att leva på platsen till nära 90. Källorna beskriver ett hårt liv, ett typiskt för fattigsverige. Född i Rumskulla dagen före julafton 1858 tycks hennes tillvaro startat med goda förutsättningar. Fadern var rättare på gården Norrhult men något skedde i hast. I ett kommande steg tjänade han som statardräng i Lofta men lyfte sig något för att bli torpare i Sund socken. Hulda lämnade hemmet i 20-årsåldern för ett slitsamt liv som tjänstehjon och piga på gårdar i Ydre med omnejd. Utanför äktenskap födde hon två söner och det bidrog sannolikt till att hon från år 1895 blev erbjuden Näsastugan som inhysehjon.
Artisten Didrik von Essen vid ett landskapsmotiv i vardande. Titeln artist var i tiden synonymt med en skapande yrkesutövning, ofta konstnär, och som sådan hade von Essen verkat i Linköping från det sena 1880-talet. Vid sidan av sitt måleri är han för eftervärlden mer känd som fotograf. När det äldre Linköping illustreras sker det inte sällan genom hans fotografier av staden före vår tids uttryck, dess hus och gatumiljöer. Den mer och mer bohemiske von Essen var i sin levnad en välkänd person för Linköpingsborna. Om än respekterad blev han alltmer gradvis ökänd. Den odaterade bilden visar emellertid en till synes välmående konstnär i ett välordnat hem. Ingen adress är angiven i anslutning till bilden, men mycket talar för dåvarande Barnhemsgatan 5 (Rosendal 2), som var konstnärens hem under åren 1893-1903.
Edvard Wavrinsky har gått till historien som en betydelsefull kraft inom freds- och nykterhetsrörelsen. Som övertygad pacifist grundade han Göteborgs fredsförening 1884 och var vidare ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen, likväl ledamot i Interparlamentariska unionen och medlem av kommissionen för Internationella fredsbyrån i Bern. Inom nykterhetsrörelsen är han till dags dato en självklar gestalt, betonat av sin roll som Sveriges första förbundschef för det enade IOGT. Under 30 år var Wavrinsky dessutom riksdagsledamot, i förstone som liberal, sedermera representant för Socialdemokraterna. Även löjtnant vid armén, direktör i försäkringsbolaget Tre kronor, nivellör vid Statens järnvägsbyggen och ordförande i Skådebanan för att nämna några av hans förehavanden. För att yttermera belysa hans bredd och energi adderas hans initiativ till Göteborgs likbränningsförening. Allmänt var han född och uppvuxen i Linköping men kom att ha Göteborg och Stockholm som sina svenska vistelseorter. Gift en första gång 1873 med Amelia Bark. Äktenskapet upplöstes 1886. Han ingick ett andra gifte året därpå i Trollhättan med Selma Maria Traneus.
Porträtt av Fanny Åman, eller egentligen Fanny Nordvall, då hon enligt tidens namnskick, såvida hon inte blev änka, rimligtvis lystrade till sitt flicknamn livet genom. Just änka kom hon längre fram att bli, även om tiden dit ännu var lång när fotografiet togs. Bilden är odaterad men hennes typiskt, konstfylla håruppsättning ger oss osvikligt något av 1870-talets år. Det påtalade äktenskapet hade inletts 1856 och gällde lasarettsläkaren Ludvig Åman. Tillsammans fick paret fyra barn som alla nådde vuxen ålder. Familjen var bosatt i tjänstebostaden till länslasarettet i Linköping, där maken var verksam. Efter makens död kom Fanny att flytta till egen våning på Platensgatan 7 och i slutet av sitt långa liv till ett då nyligen uppfört bostadshus i Vasastaden.
Porträtt av Gustaf R Andersson. Om initialbokstaven ska knytas till hans första eller andra mellannamn, Rudolf och Raginius, skall här inte närmare ordas om utan endast noteras då han tycks använt det för egen del. Under alla omständigheter föddes han i Linköping 1865 som son till pumpborraren Johan Andersson och dennes hustru Johanna Samuelsdotter. Uppväxten var till synes inte helt problemfri. Både fadern och en äldre bror blev under Gustafs barndom dömda för brott, misshandel respektive stöld. Fadern varnades även, för vad tiden angav, äktenskapsoenighet. Kanske påverkad av besvärligheter i barndomen, kom Gustaf att skriva in sig vid Uppsala universitet för teologiska studier. Efter studenten år 1885 påbörjade han, som inte sällan var nödtvunget för nyuteximinerade teologer, en rörlig tillvaro med kyrkliga tjänster i bland andra Risinge, Östra Eneby, Tjällmo och småländska Hult. Under året 1911 blev han erbjuden tjänsten som domkyrkokomminister i Linköping, och därefter kom hans tillvaro te sig mer stadig. Från 1902 var han gift med Elsa Törnblom, bördig från Eksjö.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.