Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomsterdekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion. Kista med ett lik av ett barn. (Per? Björling 8/9 - uppskattning)
Från 299 kr
Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomsterdekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion. Kista med ett lik av ett barn (Per? Björling 8/9 - uppskattning)
Porträttmålning gjord av David Tägtström. David Tägtström (1894-1981). Målare, grafiker och tecknare. Fick sin första undervisning i måleri tillsammans med Axel Fridell och Hans Norsbo på T. Glasells aftonskola i Falun 1911-12 samt i Leksand av Emerik Stenberg. Han var elev vid Konsthögskolan 1912-16 och fortsatte sina studier i Europa och USA. Tägtström var en mycket populär porträttmålare, detta på grund av sin förmåga att såväl karaktärisera modellerna som att återge likhet, samtidigt som hans måleri fyllde stora konstnärliga krav. I botten i hans konst finns en tradition från den föregående generationens stora porträttmålare från Dalarna. Han var även en skicklig porträttör i teckning och grafik. Tillhör de samtida Falugrafikerna liksom Stig Borglind (se DG 313:53:140).
Målning med kvinnomotiv, signerat D. Tägtström. David Tägtström (1894-1981). Målare, grafiker och tecknare. Fick sin första undervisning i måleri tillsammans med Axel Fridell och Hans Norsbo på T. Glasells aftonskola i Falun 1911-12 samt i Leksand av Emerik Stenberg. Han var elev vid Konsthögskolan 1912-16 och fortsatte sina studier i Europa och USA. Tägtström var en mycket populär porträttmålare, detta på grund av sin förmåga att såväl karaktärisera modellerna som att återge likhet, samtidigt som hans måleri fyllde stora konstnärliga krav. I botten i hans konst finns en tradition från den föregående generationens stora porträttmålare från Dalarna. Han var även en skicklig porträttör i teckning och grafik. Tillhör de samtida Falugrafikerna liksom Stig Borglind.
Målning föreställande Jonas C:son Kjellberg, ordförande i Uddeholms aktiebolags styrelse 1920-1928. Porträttet utfört av David Tägtström. David Tägtström (1894-1981). Målare, grafiker och tecknare. Fick sin första undervisning i måleri tillsammans med Axel Fridell och Hans Norsbo på T. Glasells aftonskola i Falun 1911-12 samt i Leksand av Emerik Stenberg. Han var elev vid Konsthögskolan 1912-16 och fortsatte sina studier i Europa och USA. Tägtström var en mycket populär porträttmålare, detta på grund av sin förmåga att såväl karaktärisera modellerna som att återge likhet, samtidigt som hans måleri fyllde stora konstnärliga krav. I botten i hans konst finns en tradition från den föregående generationens stora porträttmålare från Dalarna. Han var även en skicklig porträttör i teckning och grafik. Tillhör de samtida Falugrafikerna liksom Stig Borglind (se DG 313:53:140).
Här är inte platsen att misskreditera våra avbildade personer men icke desto mindre är det så att fängelsedirektören vid Malmö cellfängelse, Pontus Lagerberg, kom att bli verkligt omskriven för en skandal i sin tjänst. Han anklagades och vidare dömdes för att genom falsk bokföring ha förskingrat ett betydande belopp från fångarnas arbete. Den första, milda domen på sex månaders suspension väckte anstöt och den radikala tidningen Arbetet beskrev Malmö rådhusrätt i ordlag som den "prostituerade slinkan Justicia" och den "hulda skökan". Direktör Lagerberg benämndes i samma artiklar som "Pontus Lurifax". Detta kom i sin tur att väcka förtalsmål som här lämnas därhän. Före sin tid som fängelsedirektör, och i tid för porträttet, var värmlandsfödde Pontus Lagerberg i tjänst vid Första livgrenadjärregementet i Linköping, och var under perioden 1860-1874 boende i staden med omnejd. Enligt arkets påskrift var han i Linköping även engagerad i stadens skarpskytteförening. Från 1862 gift med Augusta Henrika Printzensköld. 1860-tal.
Det kan vara ett spännande infall att väcka tanken hur blivande makar överhuvud träffades i tider med endast ansatser till de kontaktskapande möjligheter vi har idag. Hur handlardottern Amanda Livner i Sala mötte läkaren Claes Axel Göhle, då Linköpingsbo, måste här förbli obesvarat men deras gemensamma liv kan kort tecknas. Deras bröllop stod i Sala sommaren 1861 och kort därpå flyttade paret till Strängnäs där Amandas make erbjudits tjänsten som stadens vice stadsläkare. Vid årets början 1869 blev Amandas nya hemvist bohuslänska Tanum och även nu var det makens yrkesutövning som var orsak till flytten. Äktenskapet var för övrigt ännu barnlöst och skulle så förbli. År 1881 erbjöds maken en läkartjänst i sitt hemlän Östergötland och nu blev Amanda Söderköpingsbo i tiotalet år. Efter makens död 1890 utflyttade doktorinnan till Uppsala och avled skriven i Stockholm 1909. Här ett vänt porträtt av fru Göhle omkring 1865.
Född i östgötska Klockrike 1827 kom Göhle att avlägga en rad medicinska examina i Uppsala under 1850-talet. Därefter yrkesverksam som vice stadsläkare i Strängnäs och vidare provinsialläkare i Tanum. Tidvis och parallellt med sistnämda tjänst även verksam som så kallad badläkare i Grebbestad. År 1881 tillträdde han befattningen som provinsialläkare i Söderköping men var periodvis tjänstebefriad med anledning sin egna ohälsa. Om Göhle har det sagts att han i sina krafts dagar var en mycket eftersökt läkare med ett stor hjärta för inte minst sina fattiga patienter. För dem var kostnadsfri vård inga enstaka undantag. I sociala umgänget sägs han uppträtt blid och anspråkslös. Från 1861 gift med Amanda Christina Lievner. Här porträtterad i Norrköping något av 1880-talets år.
I militärstaden Linköping verkade Eduard Fornell som befäl vid Andra livgrenadjärregementet från 1860 till sin död 1895. Född i Karlskrona hade han redan som barn flyttat med sin familj till Västra Husby och efter en tid till Linköping. Fadern var då löjtnant och Eduard följde sin fars bana med sin egna kadettutbildning från 1855. Året därpå flyttade familjen till en egen stadsgård i Vadstena. Efter faderns bortgång 1861 flyttade modern och Eduards syskon åter till Linköping men själv valde han att stanna i Vadstena en tid. Tiden använde han bland annat med att ingå äktenskap med prästdottern Charlotta Laurentia Kinnander. På detta följde en kortare tid i Hogstad tills paret för en längre tid bodde i Ljung. Från år 1885 och med sex barn var de emellertid bosatta i Linköping. Eduard var då regementsintendent och skulle med åren nå majors grad och utnämnas till så kallad fördelningsintendent. Här porträtterad 1894, således året före sin bortgång.
Med alla tecken på 1880-talets uttryck fryser porträttet Amalia (Amy) Brakel i 15-årsåldern. Född 1868 under familjens tid som boende i Edsberga i Landeryds socken, men redan från barnaåren var Linköping hennes hemort. Familjen bodde på ett flertal adresser i Linköping, den sista för Amalia i föräldrahemmet var en fashionabel våning i dåvarande Repslagaregatan 27. Hennes föräldrar bar båda adliga anor och faderns taxerade inkomst visar på ett välstånd i stadens övre skikt. När tiden var mogen för giftemål kan vi räkna med att Amalia kom att möta tidens allt större svårighet för kvinnor att finna partner inom adelsståndet. Utan att på något vis värdera den blivande makens anseende eller det blivande parets viljor, kom hon under alla omständigheter att erhålla ekonomiskt skydd med maken inom den krouthénska handelsfamiljen.
Eric Johansson, känd som "Bossa-Eric". "Bossa-Eric" föddes på Backagården i Träslöv 1891. Först var han kreaturshandlare och slaktare och stod med en bod på torget. År 1945 övertog han Café Solviken i Apelviken, vilket han ägde t o m 1960. Omkring 1950 öppnade han även antikvitetsaffären Fyndboden på Borgmästaregatan i Varberg (gatunummer okänt). Eric var styrelseledamot av Varbergsortens Allmänna Sjukkassa och Varbergs Fastighetsägareförening samt revisor i Varbergs Renhållningsförening. Han och frun Hanna fick nio barn, bland dem Sven Bossmark, Liss Bossmark och Bengt Bossmark. Namnet tog de utifrån faderns koppling även till Bossgården i Träslöv. Eric Johansson själv titulerade sig som köpman, var bosatt på Liedbergs väg 2 i Varberg och Hedvägen 5. Han avled 1961.
Sea Cloud vid Tall Ships race, Karlskrona 1980 The Tall Ships' Races är en internationell havskappsegling för segelfartyg och stora segelbåtar som har arrangerats sedan 1956. Kappseglingen arrangeras av Sail Training International. I tävlingen deltar skolfartyg, scoutbåtar och privata skutor och båtar från många olika länder; tävlingen i sig är inte det viktiga utan ungdomsarbetet. Ett av prisen är för gott kamratskap. Förutsättning för att få delta i seglingen är att minst 50 % av besättningen består av ungdomar mellan 15 och 25 år. Mellan 1973 och 2003 var tävlingens officiella namn The Cutty Sark Tall Ships' Races, då huvudsponsorn var Cutty Sark whisky. Från år 2004 var huvudsponsorn Antwerpen (hamnen, staden och provinsen), och 2010-2014 är Szczecin huvudsponsor. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Masse måste ha varit fascinerad av Häglunds lilla gård, han tog hela 8 bilder därifrån. Vi ser hur byggnaderna ligger på en liten kulle, t v skymtar fribaptistkapellet byggt 1903. Vi ser ladugården med ladvägg i bulteknik och fähus i sten, här är gavelspetsen av trä. Brygghuset skymtar t h om ladugården och manbyggnaden bakom oxeln. Det som ser ut som en ved- eller stenhög är dasset med vedbod mm, se Bild 1025, 1026. Rågåkern går ända fram till den lila inkörsvägen, där hjulsdpår avtecknar sig i gräset. En vacker men säkert fattig boplats. Att denna fastighet gick från Allmänning till att hamna under Mattsarve kan bero på att Per Häglund var dräng på Mattsarve och hans fru Helena Maria Nilsdotter Alström, som var född här, var piga hos Jonas Jakobsson Mattsarve när de träffades och bröllopet hölls vid Mattsarve, se Bild 991.
Här ser vi Lars Olssons (Olofssons) ladugård. Den har troligen haft agtak en gång, men senast omkring 1890 blivit ombyggd med foderloft och spåntak. Just att taket blivit så dåligt och lappats överallt med nya istuckna spån, visar att taket (och hela foderloftet) bör vara minst 25 år gammalt. Det var vanligt att man provisoriskt lagade spåntak så här, då kunde det hålla 5-10 år till. Annars bytte man ut en sektion i taget, vilket man kan se på ett spåntaks mörkhet. Ladugården innehöll lada längst till vänster, bara ladportarna är med här. Därefter följer en hoimd, luckan syns i väggen ovanför fjäderharven, och tillhörande kohus. I mitten med dubbeldörrarna var det nog stall med hoimd till höger. Längst till höger var det kanske ungnötshus, grishus mm.
Som de flesta 1700-talshus går väggarna rakt ner i marken utan sockel. Golvet ligger i eller tom under marknivå. Salen åt detta håll har två fönster på gaveln och ett på långsidan, vilket var det vanliga, ovanligt bara att långsidesfönstret satt på husets baksida. Mitt på baksidan är ett fönster till sannolikt en kammare och längst bort är fönstret till vardagsstugan, som troligen också var kök, jämte sovrum och arbetsrum. Loftet var bara till förvaring och hade inga fönster, bara en lucka. Faltaket är traditionellt lagt med två sidoåsar och nockås. En svag markering i putsen från vänstra nedre sidoåsen och snett uppåt kan ev tyda på att huset haft flistak och att märket visar detta taks lutning. Om så varit fallet har långväggarna varit högre och taknocken lägre.
Här ser vi manbyggnaden från beteshagen i öster. Hela resningen med fönster och det lilla halvmånefönstret uppe i gavelspetsen talar för årtalet 1835. Men de utstickande hammarbandsändarna i gaveln tyder på ett äldre ursprung, liksom att huset saknar sockel. Ser man på putsskadan i överkant mellan vindsvåningens fönster, ser den ut som en spets. Det skulle kunna bedtyda att huset i ett äldre skede haft rakt sadeltak och att detta taks nock var i putsskadans spets. Det taket var i så fall täckt med falar, vilka var spikade på hammarbandet och taket gick då ut en liten bit över murlivet så som faltak ofta gör. Detta lägre hus hade troligen bjälklaget i nivå med marken. Om detta stämmer, höjde man huset 1835 och la i ett nytt bjälklag och grävde ur en källare, se källardörren nertill. Idag har huset ett bakbygge, fn är det inte känt när det uppfördes.
Den nya ladugården är här 1-4 år gammal. Det var en stor förändring ladugårdarna genomgick på några årtionden. De flesta var av trä till framemot 1860-70, långa smala med höga branta tak täckta med ag eller halm. Det fanns inga fönster förrän efter 1870-80 och i regel inte mycket vägg ovanför fähusen till foderloft. Efter omkring 1880 kom spåntaken, vilka gjordes flackare än stråtaken. Och från förra sekelskiftet byggdes breda ladugårdar med foderloft i trä och mängder av fönster. Gott om djur har man i denna ladugård, gödselhögarna är stora. Det ser ut som om man kör in hö eller halm från en stack och in i ladan. I förgrunden står en s k räcktun, en gles tun som man hade där betestrycket var lågt, den kunde tom vara av rätt tillfällig karaktär.
Masse har mycket medvetet tagit en bild av båda byggnaderna. Smedjan från 1800-talets första hälft är övergiven och det återanvända 1700-talsfönstret på gaveln har urfallna bågar. Den utformning manbyggnaden har på bilden är från 1870-talet. Men frågan är om den inte har ett äldre ursprung. Jakob Olofsson byggde ett stenhus 1773 som han fick 20 års skattebefrielse för. Det var förmodligen ett flistakshus med traditionell förkrymt övervåning. Ett sådant hus stämmer väldigt bra med vägghöjden här. Huset är också lite asymmetriskt, det var inte de sena 1800-talshusen, dessutom hade de sockel. Om det här är Jakob Olofssons hus, har man höjt bjälklagen, så det gått att gräva ur en källare. Man har flyttat upp och in fönstren från nära hörnen och brantat upp taket. Sådana här ombyggnader var vanliga.
Vilhelm Karlsson kör ut på vägen med ett lass gödsel. Han använder stutar i tvåspann, vilket var det vanliga vid tunga transporter som inte behövde gå fort. Stutar var starka och fogliga. Man ser att de är av den gamla gotländska rasen, ljusbruna och vitfläckiga med stora horn, men inte så storbyggda. V K styr stutarna med tömmarna om hornen. På vägen ser man många spår av vagnar och spillning efter nöt och hästar. Vagnen är en s k skvackvagn, den gängse last- och transportvagnen. Grepen är av modernt slag, den har troligen V K köpt, den är inte hemtillverkad som greparna på Bild nr 1 och 2. Vilhelm Karlsson är 31 år gammal på bilden, sedan 5 år ingift från Kauparve till Smiss södra gårdspart. V K sitter på en säck och åker med, men om lassen var tunga fick man gå bredvid. Han är klädd i sedvanlig arbetsklädsel: blus, byxor och vegakeps. På fötterna har han troligen läderstövlar.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.