Piteå socken 225:1
Från 299 kr
Nederluleå 175:1
Linneryd 215:1
Porträtt av Brita Rudling. Född 1854 i Jönköping som dotter till häradshövding Arnold Georg Rudling och Welly Holm. Föräldrarna flyttade från Jönköping och bosatte sig i Vreta klosters tingshus 1860. Från 1869 var familjens hemvist Linköping där modern vidare avled 1884 och fadern 1892. Det sistnämnda året flyttade Brita till Stockholm tillsammans med en bror och en syster. Redan efter ett par år var hon tillbaka i Linköping och välkomnades i familjen Lindgren-Seigbahns hem invid Magasinstorget. Som sysselsättning kom hon att engarera sig och sedermera förestå stadens så kallade soppkokningsanstalt, en bespisningsinrättning för fattiga barn. I familjen Rudling förekom psykisk ohälsa. En bror omnämns som "sinnessjuk" och Brita kom med åren att utveckla allt tydligare hinder. Tidningen Östgöten redogör 1905 för hennes slutliga, ohyggliga öde. I Glyttinge väster om Linköping hade Brita frågat boende efter vad klockan var och hur dags tåget från Mjölby skulle komma. Hon ska då ha uppträtt "mycket nervös, uppskakad och underlig" och begivit sig upp på banvallen. Från stugfönstret såg ett äldre par att hon gick fram och tillbaka på spåret och när tåget strax hördes störtade mannen ut till undsättning. Då Brita såg mannen hade hon rusat mot tåget och kastat sig framstupa över rälsen. När mannen nådde fram hade tåget redan rusat över Brita som i samma stund hade förlorat båda benen från låren, en arm och fått höften krossad. Ändå hade hon vid full sans ropat till honom att "gå efter yxan och slå ihjäl mig". Den olycklige fördes så snart det lät göras till Linköpings länslasarett där hon senare under dagen avled.
En solig vårdag i maj står Lars Glans, 80 år utanför bostadshuset som sonen Oskar Pettersson flyttat dit 8 år tidigare, se Bild 591. Eller är det Oskar själv, här 47 år? Fruktträden har ännu inte slagit ut, men de är så stora, att det knappast är tänkbart att skulle vara planterade för 8 år sedan, se Bild 595. Oskar var klockare och brevbärare från 1889 ända till sin död 1933, han gick med posten mellan Lau och När. Oskar var gift med Svea född Jakobsson från Stockholm. Hon var 20 år yngre än Oskar och övertog postjobbet efter honom, som hon hade till 1950. Då blev Lau egen poststation för en tid, vars föreståndare blev dottern Ingrid, som hade postexpedition hemma i det tidigare tillbyggda bostadshuset. Boplatsen och huset finns alltjämt kvar. I bildens bakgund ses uthusen, så man får en uppfattning om hur de står i förhållande till varandra. Det innebär att uthusen stod alldeles ute vid stora vägen, ungefär där infarten till Lau f d kvarn går idag.
Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)
En scen ur den första uppsättningen av skådespelet "Giv oss fred". En munk bär ett stort kors på ryggen, en kvinna står intill honom. "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner". Fler bilder finns i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Astrid Söderbaum spelar rollen som Malena Rödkåpa i den första uppsättningen av skådespelet "Giv oss fred". "Giv oss fred", även kallat "Arbogaspelet", är ett teaterstycke skrivet av Rune Lindström 1961. Handlingen, som är inspirerad av Arbogas klosterhistoria, är förlagt till början av 1500-talet. Uruppförandet skedde den 11 augusti 1962 och Rune Lindström spelade Engelbrekt Gertsson. Lions Club i Arboga stod för arrangemanget. Föreställningarna regnade bort och det blev ett stort ekonomiskt bakslag för föreningen. Spelet har framförts igen; 1987, 1988, 2012 och 2015 av medlemmar i "Bygdespelets Vänner". Fler bilder finns i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.