Varje gårdspart hade förr en egen smedja, men mot 1800-talets slut kom sockensmedjor med en smed som bara hade detta till yrke. De bönder som inte var intresserade av smide släppte då underhållet som här på Fie och smedjan förföll och revs bort. Synd på en vacker byggnad!
Från 299 kr
Masse har tagit en överblicksbild av de båda Gannorparterna från fd åkrarna nedanför södra parten, vilka här tycks vara nyplanterade med äppelträd. T v ser vi den norra parten med en av socknens 4 manbyggnader i två fulla våningar. T h får vi en bra överblick på den södra parten och dess byggnader. Manbyggnaden är uppförd 1874 med en hög bostadsvåning stående på en källare. De små trekantsfönstren är typiska för tiden och finns på många manbyggnader, se tex Fie, Hemmor och Kauparve. Ett ovanligt högt och smalt bakbygge med en märklig vardagsingång i trä är tillfogat, bakbygget ser egentligen äldre ut än manbyggnaden, men eftersom socklarna stämmer överens, måste det vara yngre. Det fönsterlösa brygghuset är äldre än manbyggnaden, det innehöll troligen brygghus och drängkammare. Bakom det ses tröskhuset med bakomliggande lada, t h skymtar ladugården och ladugårdsflygeln samt en rätt ny bod i trä och dasset.
Det här är nog den längsta flygelbyggnad som funnits i Lau. Vad som funnits i den är oklart. Närmast manbyggnaden låg nog en drängkammare och därefter ett brygghus, det är dessa utrymmen som hade de båda skorstenarna. Sedan följde två hus med små fönster invid dörrarna. Det ena kan ha varit snickarbod, den andra kan också ha varit något slag av hantverksutrymme. Hela det stora loftet har varit sädesmagasin, det ser man på de jämnt utplacerade vädringsluckorna. Flygeln verkar vara uppförd i en enda etapp och den ser ut att vara i gott skick. Märkligt nog revs de yttre 2/3 bort 1928 och resten byggdes om. På gaveln ses ett dass. På gården står ett stort brunnshus.
Detta lilla hus är en mycket liten parstuga med ett rum på varje gavel, en farstu på framsidan mot landsvägen och en vardagsingång på baksidan genom en liten farstukvist direkt till köket. Huset är ett pinnmurshus: en enkel bulstomme håller samma tunna väggar av småsten och bruk, utvändigt klädda med brädpanel. Taket är täckt med spån. T v skymtar den lilla bulladugården, se Bild 751.
Ladugården är höjd med foderloft och nytt halmtak och moderniserad med ny stående panel och spröjsade fönster. Den innehöll både hästar, några kor, kalvar, grisar och höns. Se Bild 739.
Här står Johan Pettersson 51 år, hans fru Kristina född Närstrand 57 år och dottern de fick på lite äldre dar, Emmy Maria 14 år, alla i fina kläder. Manbyggnaden är 15 år gammal, man ser att putsskador fanns på den tiden också. Huset finns kvar tämligen intakt än idag.
Denna vårkväll har Masse tagit en bild av hela ladugårdens insida. Man ser på putsfläckarna vilka dörrar och fönster som ändrats eller kommit till. Dubbelkryssfönstren har tidigare varit hoimdluckor. Denna fina ladugård förstördes i en våldsam brand i början av 1950-talet.
Bulbyggnaden innehåller vedbod, sannolikt innanför gaveln, mot vilken ved står på tork. Vad dörren i mitten går till är oklart. T h finns ett lammhus med hoimd. Man har i senare tid höjt byggnaden lite med ett loft i resvirke, vars brädklädnad man dragit ner till bjälklaget. Denna byggnad har stått kvar i förfallet skick ända in på 2000-talet.
När Emil och Amanda byggde sitt nya hus, sparade man halva det gamla att bo i under byggtiden. Troligen återanvände man delvis de gamla väggarna i det nya huset. Här ser man den gamla huskroppen innan den revs bort och den nya bakom. Man ser att det gamla huset inte har någon sockel och att fönstren på gaveln sitter ganska mycket in mot mitten, vilket visar att det kan ha sitt ursprung i 1700-talet.
Stendelen av ladugården är nog äldre än buldelen, vilken verkar vara ställd mot stenladugården. Om det är den vänstra buldelen som innehåller vedbod, eller om den är bakom den lilla dörren i mitten vet vi inte. Den högra delen innehåller lammhus med hoimd. Stendelen har byggts om, man ser det på putsfläckarna efter nyinsatta dörr- och fönsterkarmar. Längst t v är det ett mindre fähus, kanske för grisar. Sedan följer ett stort fähus med dubbla båsrader och hoimd till vänster och därefter ytterligare ett nyinrett fähus.
Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges. Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten. Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna. På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.
Uppenbarligen var inte Jakob Karlsson och Alfred Olsson på Fie intresserade av smide, det ser ut som om man låtit smedjan förfalla. Som byggnadstyp är smedjan mycket ålderdomlig, så här såg järnålderns och vikingatidens bostadshus ut till formen och med ingång mitt på gaveln, fast de var större och var av trä. I denna smedja är sannolikt ässjan placerad i bakre högra hörnet med bälgen t v. När man öppnade luckan fick man ljus in till städet framför ässjan. Dubbeldörrar behövdes så man kunde få in stora saker som tex slädar. Denna smedja låg troligen i beteshagen söder om gårdstomten utanför bebyggelsen iom att smedjor ansågs som brandfarliga. Gässen har gått ut från tomten på en betesrunda i hagen.
Alfred Olsson och Jakob Karlsson lägger nytt spåntak på snickar- och vedboden. Deras part hade tillgång på skog och därför kunde man lägga trätak. Man ser att boden i grunden är en bulbyggnad, riskallarna och bandändarna sticker ut. Den har senare panelats in och höjts. Den har inga fönster, skulle man se något fick man ha dörrarna öppna. På nocken sitter en fågelholk. Det ser man på nästa alla uthusbyggnader i socknen, de sitter fastspikade på gavlar, nockar och på alla möjliga ställen. Ursprunget är att man plundrade bona när ungarna var nykläckta. Halstrade starungar ansågs som en delikatess!
Här är ladugårdens baksida sedd från beteshagen med den egendomliga ladugårdsflygeln som är halvt sammanbyggd med ladugårdens gavel. Vad delen på gaveln innehållit är osäkert, möjligen lammhus. Där utanför ligger också en stor rishög, något som tog stor plats på gårdarna så länge man eldade i öppna eldstäder, när det sedan blev kakelugnar och järnspisar, blev det besvärligt att elda med sån här smulig småhuggen ved. Markerna runt parten är mycket stenbundna.
Den äldre fähusdelen har faltak, vilket tyder på att gårdsparten hade skaplig tillgång på skog. Den yngre ladan i resvirke har spåntak. Fähusdelen innehåller kohus t v och stall t h, var och en med sin hoimd, hörum. Ett portlider leder ut till markerna bakom gården. T h skymtar vedbod, snickarbod, lammhus och grishus. Där är också vedbacken med en stor rishög och en jättelik huggpacke.
Denna soliga sommarkväll sitter dotter Anna och moder Anna och poserar framför manbyggnaden.
Masse har varit ute i Lau i helgmillum, tiden mellan jul och nyår. En vacker barvinterdag har han arrangerat denna fantastiska bild av både gård och dess invånare, uppställda så de inte skall skymma husen. Denna gårdspart etablerades på 1820-talet, då Fies norra part delades mellan Lars Larssons söner Bengt och Lars, så att Bengt behöll föräldraparten och Lars fick bygga nytt i socknens utkant bortom det s k Fäiä Lairu nära gränsen till När. Manbyggnaden på bilden uppfördes omkring 1827, en ganska 1700-talsmässig parstuga så när som på fönstren som är större och att långsidans fönster sitter en bit in på väggen och inte ute vid hörnen, se Bild 690. Brygghuset är från 1800-talets mitt. Lars Larsson gifte sig 1826 med Margareta Catharina Mattsdotter född 1803 från Hallsarve. Ende sonen Lars Larsson född 1826 ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1856 med Anna Catarina Andersdotter född 1833 från Kauparve. De fick en dotter Anna 1859, som gifte sig 1881 med Jakob Karlsson född 1857 från Kauparve och de övertog parten. Även i detta äktenskap föddes ett enda barn, Anna 1884. Hon gifte sig med den 16 år äldre Alfred Olsson född 1868 från Fröjel. De fick två barn, Valborg född 1910 och Yngve född 1919. De ägde parten till 1935, då de sålde den till Fredrik Karlsson Fie och flyttade till Ardre. Parten stod sedan öde i omkring 25 år, när konstnärerna Eugenijus Budrys och Elisabeth Strokirk köpte de avstyckade byggnaderna med tomt. De fick döttrarna Regina och Katarina. Elisabeth dog och Eugenijus bodde här till sin död 2006 (?). Fastigheten ägs nu av Regina och Katarina med familjer och nyttjas som fritidsfastighet. På bilden ser vi från vänster: mågen Alfred Olsson 35 år, Jakob "Fäi-Jakå" Karlsson 46 år, dottern Anna 19 år med katt, hustrun Annen 44 år och svärmor Ann-Cajse 70 år.
Masse har stått på andra sidan vägen och tagit en bild av Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Men grönskan döljer det mesta, fast manbyggnaden syns ändå delvis med spjälstaket runt om, utom mot vägen där det står en bandtun. T h skymtar ladugården. Vid infarten står troligen mor och dotter Annen och Anna Karlsson.
Sonen Arvid har tagit över gården, rivit de gamla uthusen och byggt en stor ny ladugård. Eller är allt nytt? Den står på samma ställe som den gamla, är lika lång och bred. Således kan man ha återanvänt stenväggarna, men lagt in en mängd fönster, dörrar och portar. Ladugården är helt i tidens stil med fähus i sten och foderloft i trä, de många småspröjsade fönstren stående ovanför varandra på jämna avstånd, allt färgat i vitt, rött och troligen brunt. Det är dock lite märkligt att halm ännu är ett gångbart taktäckningsmaterial, men det finns troligen inte tillräckligt mycket skog att såga spån av. T v har man gjort 3 fähus varav två troligen är dubbla, t h är det lada.
Vandringen är bortriven ur tröskhuset och nu har man vagnbod här. Det dåliga halmtaket håller man på att täcka in med s k vrakbräder, första okantade brädan efter tvaiten, baken, när man sågar en stock. Till höger ses en liten bodlänga, se Bild 717
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.