Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Från 299 kr
Grimskär är en mindre holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Tidigare kallades ön Stegelholmen och var sannolikt en avrättningsplats där brottslingar steglades, det vill säga fästes på ett hjul på en påle, i avskräckande syfte. Namnet Grimskär lär komma från ett inseglinsgsmärke i form av ett grinande huvud på en påle. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
Arbetslag vid Pannebo stenbrott när Glommens hamn byggdes om 1914. Dansken L C Olesen hade fått entreprenaden för bygget och köpt berget i Pannebo (Morups Hallar) ca 2 km norr om hamnen, på villkor att stenen enbart användes till hamnarbetet. Hamnpirens stenblock höggs huvudsakligen av danska stenhuggare. För att forsla stenen anlade Olesen en godsjärnväg längs stranden mellan brott och hamn. På bilden ses ångloket "Anders Hansson" som med vagnar köptes från Falkenbergs Mekaniska Verkstad, medan syllar och räls hyrdes från Falkenbergs Järnväg. Hamnens vågbrytare från 1880 hade ganska snart visat sig vara för klena mot hårda vindar och grov sjö i Glommen. Stormar frestade på ytterligare så i januari rasade stora delar av vågbrytarna samman och lastbryggan inne i hamnen förstördes liksom flera båtar. Olika försök att skaffa medel och stöd för en upprustning gick om intet, så förfallet fortsatte och fler båtar skadades med tiden. Bättre och säkrare hamnar behövdes för de allt större fiskebåtarna och efter att Hallands Hushållningssällskap utövat påtryckningar lyckades både Glommen och Träslöv få statliga anslag till hamnförbättringar beviljade vid 1912 års riksdag. Arbetena startade 1913 och avslutades inte förrän 1919 och därpå muddrades hamnbassängen fram till 1922.
Utgrävning av Gamleby kyrkoruin, den enda nu ovan jord synliga lämningen efter Getakärr som föregick Varberg. Det var troligtvis under tidigt 1300-tal och norskt styre som Getakärr fick sina stadsprivilegier och därmed i juridisk mening blev en stad. Första gången borgare i staden nämns är år 1309 i Erikskrönikan. I slutet av 1200-talet uppfördes denna kyrka av gråsten i Getakärr, ungefär samtidigt som en borg byggdes uppe på vårdberget någon kilometer söderut. Under den arkeologiska utgrävningen av kyrkoruinen 1937 hittades över tusen mynt; ett av de rikaste myntfynden någonsin i nordiska kyrkor. Mynten härstammar från danska, svenska, norska och nordtyska städer och visar på att folket i Getakärr bedrev en omfattande handel med bland andra Hansan i Lübeck. Åldern på mynten fick museichefen Albert Sandklef, som ledde utgrävningen, att dra slutsatsen att staden skall ha haft sin storhetstid från 1320-talet fram till runt 1400. Från den här tiden finns även spår efter att en omfattande bronstillverkning har ägt rum i staden. Läs mer i artikeln "Getakärr - den medeltida staden under Varberg" av Eric Knutsson här: https://digitaltmuseum.se/021188571389/getakarr-den-medeltida-staden-under-varberg Tillhör samlingen med fotokopior från Hallands Nyheter som är från 1930-1940-talen.
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.