Sjösås nya kyrka med omgivningar. 1847 bestämdes att den nya kyrkan skulle byggas i Viås cirka 4 km norr om Sjösås gamla kyrka, belägen i Braås. Carl-Gustaf Blom-Carlsson vid Överintendentsämbetet utarbetade 1851 ett ritningsförslag till en kyrkobyggnad empirestil. Det dröjde dock nio år innan bygget kom i gång på grund av oenighet om vilken sida av byvägen i Viås kyrkan skulle byggas. 1860 påbörjades arbetet under ledning av byggmästare Sven Nilsson från Torsås och murarmästare P Olsson från Uråsa. 1865 var kyrkan färdig.Den första gudstjänsten hölls den 13 augusti samma år av bygdens son, teologie doktor Pehr Sjöbring, Kalmar, medan invigningen förättades den 10 september av biskop Henrik Gustaf Hultman.
Från 299 kr
Hyltebruks pappersbruk vid Nissan, ett av världens största tidningspappersbruk. Innan bruket anlades bestod platsen av sank skog vid Nissan med några små sågverk, en kvarn och några torp. Det var Anders Olsson, disponent på Rydöbruk ungefär en mil nedströms, som tillsammans med Johan Larsson (son till Lars Nilsson som ägde marken), som grundade Hyltebruk AB i december 1907. Anders hade ingenjörskunskaperna och Johan hade pengarna och 1908 påbörjades arbetet med att bygga upp bruket som blev navet för den bruksort som sedan växte fram här. Bruket har sedan ägts av bl a AB Papyrus och Stora Enso, som nu (2023) säljer det vidare till Sweden Timber.
"Spingeri" Ur utvalt virke bland bakar och svallar (från 3":s plank) utsågades 1":s råmaterial. Själva arbetet med utsågningen kallades "att svalla" och det utsågade ämnet "spinge". Detta sattes sedan i händerna på sågspingare eller handspingare. Den senare var försedd med en specialkniv, gjord av ett ramsågblad. Först spingade man av ämnet så man fick det efter "växtrera", sedan spingade man vidare efter måttet, att det skulle bli 4 st 1 tum. I synnerhet granet blev blankt och fint. Längder: 3 fot, 4 fot, 4 1/2 fot. 365 löpfot per bunt. Efter spingningen torkades latsen i fjärdedels buntar
Emanuella Carlbeck. Född 24 augusti 1829 i Nårunga socken. Död 10 september 1901. Pionjär i Sverige inom arbetet med vården av personer med utvecklingsstörning. Carlbeck öppnade Sveriges första idiotanstalt den 1 september 1866 på Nya Varvet vid Göteborg med tre elever och den kom att bli epokgörande i landet vid behandlingen av barn med utvecklingsstörning. Anstalten flyttades först till lantstället Kastholmen nära Falköping, därefter till Kultomten nära Skövde och 1875 tillsammans med 30 elever till den av henne inköpta lantegendomen Johannesberg nära Mariestad, vilken hon 1883 skänkte till Skaraborgs läns landsting
Nedläggning av kloakledning 1921 - 1922. Den aktuella kloaken rann dels mot Hulesjön dels mot Torbjörntorp. Det beslöts att en kloakledning skulle byggas. Arbetet utfördes som nödhjälpsarbete åren 1921-22. Arbetsstyrkan uppgick till mellan 25 och 30 man. De flesta kom från andra orter. Många arbetslösa stenhuggare från Bohuslän deltog liksom gjuteriarbetare från Köpings Mekaniska Verkstad. Den enda "maskinella" utrustning som fanns till hjälp var en stubbrytare och en kran. Diket grävdes 5 meter djupt. Som draghjälp hade man stenkärror och två hästar. Ledningsdragningen gick från undergången vid snickerifabriken - under järnvägen - till Mössebergsgatan - Nils Ericsonsgatan mot Norra undergången.
Omkring 1908 blev en stor utbyggnad av Västergötlands kalkindustri, inte minst i Falbygden, där de förutvarande kalkbruken kraftigt expanderade och nya anlades, bland dessa Tomtens kalkbruks AB, Torbjörntorp och AB Kalk i Stockholm, som båda köpte gårdar i Torbjörntorp, vilkas kalkfyndigheter bedömdes som exploateringsvärda vid stordrift. Järnvägsspår anlades från Balltorp (SJ) till bruken så att järnvägsvagnar kunde föras intill ugnarna för lastning. En mycket betydelsefull driftsfaktor, som inget annat bruk i Västergötland tidigare hade. Arbetet med järnvägsbygget påbörjades 1913, och den första järnvägsvagnen lastades med kalk vid Tomten i Januari 1914. Ur Gustav Sandberg i boken om Gudhem.
Häusating eller rättare sagt täckating betyder att agen skall läggas på taket på en enda dag. Agbasen skall se till att allt material finns på plats och räkna ut hur många som behövs för att klara arbetet på en dag. Sedan leder han arbetet under dagen. Åsarna och raftarna sattes på plats redan dagen innan, kanske hängde man agen om helarna då också, i o m att det är ett viktigt och tidskrävande arbete. 14 erfarna män står uppe på taket och lägger agen. De mest betrodda, byxkalarna, lägger agen ute vid gavlarna. De virar vidjor, den flätade agen, runt vindskaidsraften, den barkade stången längst ut. Det är mycket viktigt att detta görs noggrant, annars kan agtaket blåsa bort. T h nere på marken ser man en gubbe vira vidjor av agen. Det var ofta gubb-, sork- eller källingorkearbete. Övriga mindre erfarna la bördar med ag runt ett dubbelt rep, som bands ihop med ett bagghorn. Karlarna på taket drog sedan upp agbunten, här i fem banor. Agen trampades sedan fast mot raftarna. För att ytterligare packa agen slog man agen, vilket två karlar gör med en täckstake.
Född i ett prästhem stod det till buds för Theodor Könsberg att studera. Faderns kyrkoherdetjänst i Törnevalla strax öster om Linköping gjorde en plats i stadens trivialskola lämplig. Han återfinns som inskriven vid skolan redan från 8-årsåldern. Som förstfödde son vore vidare kyrkliga studier att vänta, men istället kom han att välja Ultuna lantbruksinstitut i Uppsala. Det kan förklaras med att fadern, vid sidan av sin tjänstebostad som kyrkoherde, ägde det större lantbruket Reva Frälsegård i samma församling. Efter kyrkoherdens död 1862 flyttade de kvarvarande familjemedlemmarna således till Reva där man kan förmoda att Thoedor kom att leda gårdens arbetet. Redan år 1865 bröt han emellertid upp från gården för att bli godsägare till Ylingstad i Furingstad och vidare till Låstad säteri i samma socken. Från 1868 var han gift med Selma Amalia Bredenberg. Här porträtterad 1863.
Stenhuggare Sten Andersson "Lusakungen", fotograferad av sonen Ingmar Falkehag. Bild 1: Sten Andersson 2 - 3: Borrrning i berget med borr och borrhammare 4: Ritsning med ritsmejsel och mejselhammare 5: Huggning av bredkilshål. Pikmejsel och mejselhammare. 6:Huggning av bredkilshål. Flatmejsel och mejselhammare. 7: Kilning, bredkil, bleck och slägga 8: Huggning av bredkilshål med brysthacka. 9:Ritsning, ritsmejsel och mejselhammare. 10: Med spett säras stenblocken. 11: Paus i arbetet. Ämenen till smågatsten "lus" i lager bakom stenhuggaren. 12: Ritsning av ämne, arbetsbord är en "putstunna" 13: Ritsning av ämne, bredmejsel och putshammare. 14: Delning av ämne, lusabräck. 15-16: Ritsning, bredmejsel och putshammare. 17: Delning, lusabräck. 18: Paus - mästare och gesäll. Sten och sonen Ingmar 19: Putsning med putshammare. 20: "Lus" första sortering 21: Delning av större bit till storlek 8x10 cm - smågatsten - "lusabräck" - delning.
Det här är en bild som säger väldigt mycket. Den är tagen mitt uppe på backarna ungefär mitt emellan Bjärges Bergmans och Kauparve Karlssons. Som synes finns det inte ett träd! Byggnaderna i bakgrunden är från vänster: bakom skollärar Söderdahl syns Missionshuset för Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, se Bild 607 och 608. Därefter ser man gaveln på Allmänningen Jacobssons, sedan ladugården och manbyggnaden med bakbygge på Bjärges öbergs ställe och till höger ladugården och bostadshuset till Fattigstugan. 1911 bestämdes det att delar av Lausbackar skulle planteras med skog, det var brist på vedbrand och de sämsta åkrarna hade man slutat att bruka, så de kunde planteras. Det blev skolbarnen under lärare E.J.S. Söderdahls ledning som gjorde arbetet. Här är barnen uppställda inför planteringen. Man får en bra bild av hur man var klädd till bättre vardags. Särskilt pojkarna ser ut som små vuxna. Flickorna har kortare kjolar än de vuxna, annars är skillnaden inte så stor.
Rågen skars med lie. Det var viktigt att slå med jämna tag, så man kunde lägga av den skurna rågen jämnt och snyggt med alla strån liggande parallellt. Efter varje karl gick en kvinna som tog hand om den skurna rågen. Hon tog ett fång och band ihop det med en näve strån till en kärve, skäupä på gotländska. Skäuparna ställdes sedan upp i rader på åkern för att torka. Här ser man att arbetet är lite högtidligt, kvinnorna är ganska finklädda och har särskilt fina hattar, medan karlarna är mera vardagligt klädda. Damerna snyggade kanske till sig särskilt för fotografen? Personerna är Christian Petter Persson, 68 år, t v av karlarna. Vidare hans hustru i andra äktenskapet Elisabet, 43 år, t h av kvinnorna. T v står Elisabets mor Eva Sofia Jacobsdotter, 72 år, som flyttade till Smiss när hon blev änka. T h står fostersonen Artur Fredrik Karlsson, 18 år. Bilden är tagen på åkern väster om gården mot Käldvägen.
Gödseln är utkörd på åkern och lagd i små högar från vagnen. Kvinnorna sprider ut den med moderna grepar (?), båda med vänsterhandsfattning. Det var ett rätt tungt och tidsödande arbete att sprida ut gödseln jämnt över hela åkern. Eftersom arbetet utförs i juli, har åkern sannolikt legat i träda och skall nu besås med höstsäd. Kvinnorna är troligen t v Johan Karlssons fru Hedvig 42 år när bilden togs och t h dottern Rosa Johanna Maria 20 år. De är klädda i den tidens kvinnoarbetskläder med grova förkläden. Men de har hattar i stället för huvuddukar. I bakgrunden ses gården vid Kauparve, det är den parten som ligger intill Käldvägen alldeles under Lausbackars sydligaste del. Man ser att den gamla ladugårdslängan i bulteknik t v har agtak, medan de nyare t h troligen har halm- resp spåntak. Något av manbyggnaden och flygeln syns t h. I bildens högra kant skymtar en liten väderkvarn, en stolpkvarn som har tillhört Hallsarve, sedan länge riven.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Arbetet med rågen är tillfälligt avbrutet (för middag?). En del skäupar är uppställda i rakar, andra ligger ännu på marken och väntar på att bäras ihop. Det var viktigt att skuparna ställdes upp så fort som möjligt, så att inte säden skulle kunna ta skada, fukt och annat. Se Bild 40! Bilden är tagen på åkern väster om gården upp mot Käldvägen. Bilden visar förutom skuporna även en avsevärd bit av Laus backars östra sida. Backarna ger idag intryck av att länge ha varit skogsbevuxna, men visar sig på denna bara drygt 100 år gamla bild vara helt nakna. Pricken längst bort på backarna är Botvide kvarn, den vita fläcken t v är det allmänna stenbrottet för byggnadssten. En nyuppsatt slantun av troligen sågat virke avgränsar åkern. Ovanför tunen i bildens mitt ser det ut att stå en liten okänd byggnad med agtak.
Porträtt av kammarjunkare, författare och politikern Leonard Fredrik Rääf. Född 18 september 1786 på gården Tomastorp i Kisa socken som son till häradshövdingen Leonhard Henrik Rääf och Hedvig Charlotta Grönhagen. Gift 1801 med Christina Jacobina (Jacquette) von Heijne, dotter till Georg Leonard von Heijne och Christina Florentina Ulrika von Lingen. I sin ungdom inledde Rääf studier vid Uppsala universitet och fick senare anställning på ett statligt verk i Stockholm. Han tjänstgjorde även i krigsexpeditionen och var där extra ordinarie kanslist 1805-1810. Rääf var även politiker och ledamot av riksdagen vid flera tillfällen under 1800-talets tidigare hälft. Som författare och kulturhistoriker utgav han de så kallade L F Rääfs diplomatarium som var medeltida handskrifter och arbetet Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland. Rääf bosatte sig vid Forsnäs gård i Sunds socken 1843 och blev där begraven efter sin död den 9 juni 1872.
Den kraftigt ökade befolkningen i Sverige från 1700-talet fick vanligtvis till följd att den ursprungliga sockenkyrkan byggdes till eller revs för att ge plats för nytt, större kyrkorum. Uppförandet av den nya kyrkan gick allt som oftast förbluffande fort. I Östergötland finns exempel på kyrkor som färdigställts under blott en månads tid. Detta gäller inte för kyrkan i Vikingstad. Arbetet med den nya kyrkan påbörjades 1765 och avslutades först 1768. Inredningen återstod då och invigningen kom att dröja ända till 1785. I Vikingstad kunde sockenborna emellertid ha fördragsamhet med den långa byggtiden. I annexförsamlingen Rakered fanns ett rymligt kyrkorum att bruka. I samband med tillkomsten av Vikingstad nya kyrka inkorporerades Rakered i en ny gemensam socken. Bilden visar interiör av Vikingstad nya kyrka med sin altarordning i ursprungligt skick. Altartavlan, som återger Kristus på korset, är utförd av målarmästare Falk från Askersund, som också dekorerade interiören.
Den kraftigt ökade befolkningen i Sverige från 1700-talet fick vanligtvis till följd att den ursprungliga sockenkyrkan byggdes till eller revs för att ge plats för nytt, större kyrkorum. Uppförandet av den nya kyrkan gick allt som oftast förbluffande fort. I Östergötland finns exempel på kyrkor som färdigställts under blott en månads tid. Detta gäller inte för kyrkan i Vikingstad. Arbetet med den nya kyrkan påbörjades 1765 och avslutades först 1768. Inredningen återstod då och invigningen kom att dröja ända till 1785. I Vikingstad kunde sockenborna emellertid ha fördragsamhet med den långa byggtiden. I annexförsamlingen Rakered fanns ett rymligt kyrkorum att bruka. I samband med tillkomsten av Vikingstad nya kyrka inkorporerades Rakered i en ny gemensam socken. Bilden visar interiör av Vikingstad nya kyrka 1964. Orgeln byggdes 1785 av den berömde orgelbyggaren Pehr Schiörlin, och är ett av dennes första verk.
Edet. Troligen 1925-26. "Spingeri" (norska ?). 1. Knut Persson 2. Nils Mellgren (son till nr 3) 3. Karl August Mellgren 4. Karl August Mellgren (son) 5. Algot Fransson, Grönehög 6. Einar Mellgren (son till nr 3) Ur utvalt virke bland bakar och svallar (från 3":s plank) utsågades 1":s råmaterial. Själva arbetet med utsågningen kallades att "svalla" och det utsågade ämnet "spinge". Detta sattes sedan i händerna på sågspingare eller handspingare. Den senare var försedd med en specialkniv, gjord av ett ramsågsblad. Först spingade man av ämnet så man fick det efter "växtrera", sedan spingade man vidare efter måttet, att det skulle bli 4 st 1 tum. I synnerhet granet blev blankt och fint. Längder: 3 fot, 4 fot, 4 1/2 fot. 365 löpfot per bunt. Efter spingningen torkades latsen i fjärdedels buntar
Wittenströms anteckning: Fotografi av Haridwar vid Ganges strand. Haridwar ligger vid foten av Himalaya, och är den första stora staden vid floden Ganges, där floden mynnar ut vid slätterna. Välsignad av treenigheten Lord Shiva, Vishnu och Brahma har Haridwar alltid varit en viktig vallfärdsort för hinduer. Platsen besöks årligen av stora mängder pilgrimer, som från alla delar av Indien infinner sig för att bada i Ganges heliga vatten. Gustaf Wittenström köpte i London en kamera, då han var på väg till Indien. Han lärde sig att fotografera och sedan tog en lång rad fantastiska bilder. Wittenströms bilder är en rik källa till information om arbetet och miljön i Indien. De visar bland annat skillnaderna mellan styrande britter, svenska ingenjörer, utbildad brittisk arbetskraft och outbildade indiska arbetare. Fyra grupper - tre kulturer - som skulle arbeta tillsammans.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.