Vävstolen är troligen uppställd i salen hos Fie Oskar Larssons. Det ser ut som om man väver något tunt, kanske handdukar, och mycket är redan gjort. Rummet har sannolikt originaltapeter från 1880-talet, medan dörren verkar var äldre. En kakelugn skymtar t h. Skänken och pigtittaren är ungefär jämnåriga med huset. En av Masses ytterst få interiörbilder.
Från 299 kr
Hallsarve Hans och Oskar Karlsson, far och son, sätter upp stör. De gör hål för stören med varsin janstaur, spett, och kör sedan ner stören och trampar till runt den. Det är något oklart var de arbetar, men det kan vara Sunnkörke i bakgrunden, se Nr 210.
Det här är mera en porträttsbild än en arbetsbild, det är knappast något som skall räfsas i slutet av oktober! Dottern Emilie, 26 år, och modern Johanna Larsson, 50 år, står i bättre arbetskläder med dukar på huvudet hållande sina räivar, räfsor.
Här blandas bruk av troligen Gannor Karl Karlsson, 51 år, sonen Karl, 22 år, och okänd. Brukblandningen var viktig, det skulle röras länge i bruken så den blev seg och smidig. I bakgrunden syns något av norra parten av Gannor med den fina brunnsholken t h.
Bilden föreställer den Kauparvepart som ligger längst åt öster, här sedd från söder mot Lausbackar med Hallsarve väderkvarn uppe på backen. Manbyggnaden är en parstuga från 1800-talets mitt eller något senare. Bakbygget är nog tillkommet vid förra sekelskiftet, medan flygeln sannolikt är betydligt äldre.
Läil-a är ån som rinner från Garde väster om landsvägen nära Bönde. Stället i bakgrunden var Johan Bergströms på Masses tid och låg då under Botvide, sedan Bönde, se Bild 670-672. Masse hade nog tankar på att ta fler bilder av broar, men det blev inte något mer.
Huset är här 20 år gammalt. Det var modernt för sin tid med källare och hög bostadsvåning och papptak utdraget över väggarna. Fönstren sitter i nischer som är svagt välvda. Huset har en vardagsingång via en liten tillbyggnad på baksidan, även det något som blev vanligt vid 1800-talets slut.
Masse har klättrat över halvtunen, en låg gråstenstun påbyggd med ett par trolar, och gått in i grannens kalvgård och tagit en bild på ladugården tidigt en solig morgon. Vi ser den något lägre ladugården och den lite högre ladan och det underliga skjulet på gaveln, vilket verkar ha ett halmtäckt faltak!? Till vänster skymtar en ännu märkligare bulbod, se Bild 818.
I änget utanför tomten placerade man den brandfarliga smedjan. Den är byggd av sten med undermurat tegeltak och har fönster, något man förr inte kostade på smedjor. Dubbeldörrarna går utåt, så man kunde ta in stora saker och att dörrarna inte var i vägen inne. Utanför står två slipstenar, i regel slipade man finare eggverktyg på en särskild sten. Smedjan ser likadan ut idag.
Gårdsparten är övergiven, det växer gräs och prästkragar på gårdsplanen. Man har rivit byggnaderna och kvar står en bulbyggnad med brant faltak, troligen härstammande från 1700-talet. Vad den innehållit är inte lätt att veta, ett fähus till vänster, vagnbod till vänster om mitten och ytterligare något litet fähus till höger kanske. I bakgrunden ses granngårdens tröskhus och dess manbyggnad till vänster.
Masse har bett Fie Elisabet Jakobsdotter Lauvall, 76 år, att ta ut smörkärnan och stå vid väggen, så både hon och kärnan syns tydligt. Smörkärning var ett viktigt arbete och smör var något man också kunde sälja och få in lite pengar på. Gotland har tidvis exporterat smör. Lisa har arbetskläder med grovt förkläde och huvudduk, riktigt genuin arbetsklädsel.
Ågatan 41 i Linköping. Huset uppfördes av sämskmakareänkan Brita Rulander något av 1800-talets första år. Från mitten av seklet kom gården att ägas av kompanjonerna och spegelmakarna Johan Petter Hallberg och Karl Gaunitz, varför den kommit att kallas Spegelmakaregården. En tid efter bildens tillkomst flyttades gatuhuset till friluftsmuseet Gamla Linköping. I förgrunden pågår rivningsarbete i kvarteret Borgaren.
År 1924 bjöd på ett sällan skådat vårflöde. Fram mot april drabbades Mellansverige där inte minst Östergötland översvämmades. Händelsen gav upplag för landets vykortsproducenter, som här när Tinnerbäckens flöde genom Linköping nådde kritiska nivåer. Personerna står på spången som förband Tinnerbäckslyckorna med stadens centrala delar, något väster om dagens Hamngata.
Vy över rekreationsområdet invid de 1922 färdigställda regementena I 4 och I 5. Området, som idag benämns Grenadjärparken, iordningsställdes med promenadstråk, fågeldamm och husmiljö från forna tiders soldaliv. Sedermera tillkom även ett modernt soldathem något söder om bildens blickfång. Upplysningvis hade de äldre byggnaderna flyttats från Kärna respektive Norra Vi och är sedan år 2018 placerade i friluftsmuseet Gamla Linköping.
Järstad kyrka dokumenterad av Östergötlands museum 1939. Kyrka har en mycket komplicerad byggnadshistoria och dess ursprungliga planform är inte helt klarlagd. Den uppfördes sannolikt under 1200-talet med rektangulärt långhus och smalare kor. Under senare delen av medeltiden tillkom kyrkans vapenhus och sakristia. Vid något tillfälle har även långhuset förlängts åt väster.
Den 21 juni 1961 var katastrofen framme i Vist. Församlingens kyrka stod under renovering och något gick galet. En takarbetare såg svag rökutveckling vid middagstiden. Kort därefter var hela byggnaden övertänd. Av kyrkans rika inventarierna kunde mycket lite räddas. Bilden visar ett ögonblick från den efterföljande restaureringen.
Interiör från Hägerstad slott i Hannäs. Detalj från ett av slottets tornrum där fönsternischen gav plats för ett arrangemang i tidens anda. Daterad till något av 1890-talets senare år, under den period slottet ägdes av protokollsekreterare Ludvig Bäck och dennes makan Carolina, född Malmström.
Porträtt av Johan Henrik Wilhelm Steinnordh. Född i Norrköping 1809 blev han student i Uppsala1829, filosofie doktor 1836, och prästvigd 1840. Något senare även teologie doktor i Erlangen i Tyskland. Omständigheterna förde vidare in honom på lärarbanan och han kom att bli en omtyckt gymnasieadjunkt i Linköping. Från 1850 var han gift med Adelaide Ohrling, bördig från Väderstad.
Kyrkan i Askeby dateras till 1100-talets mitt och anses tillkommit som del i en kungsgård snarare än som traditionell sockenkyrka. Redan vid 1180-talet överlämnades kyrkan till ett cistercienserkonvent, sannolikt genom konungens tillrådan. Av det något anonymiserade klostret återstår endast kyrkan. Här en dokumentation i samband med 1951 års restaurering.
Ritningarna till vad som kom att bli Linköpings läroverk är daterade år 1858. Bakom dem stod den produktive och från Stockholm verksamma arkitekten Johan Fredrik Åbom. För byggnadsarbetet ansvarade den mer lokalt verkande men väl så ansedda byggmästaren Jonas Jonsson. Byggnaden kunde invigas år 1864. Här ett något förbleknat fotografi som visar miljön omkring sekelskiftet 1900.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.