Av torpet Sjöbo återstår sedan länge endast fotografier. Ett av otaliga hemman i vårt land som inte bar de värden som moderna tider kom att kräva. Med ett vackert läge intill Tidersrumssjön fungerade Sjöbo som torp under gården Sevedstorp från åtminstone det sena 1700-talet. När 1900-talet bröt in upplöstes organisationen med torpare och Sjöbo gav istället husrum för lantarbetare och var bebott i varje fall till 1930. När Östergötlands museum 1959 ombesörjde en dokumentation var det forna torpet som synes stadd i förfall.
Från 299 kr
"Villan" i hörnet av Hamngatan-Kungsgatan revs under 1970-talet i samband med tidens stora omdaning av kvarteret Bonden. Huset var då dryga 100 år, uppfört som det var i början av 1860-talet på initiativ av bankkamrer Carl Arvedsson. Denne hade tidigare ägt den intilliggande Stångs kvarn och undantagit villans tomt vid en försäljning av kvarnrörelsen. Vid tiden för bilden anlöpte ännu Kungsgatan med Hamngatan och villan bar adress Kungsgatan 4.
Kungsgatan 30 i Linköping rivs 1973. Det vackra jugendhuset hade stått klart 1902 och var ett av flera exempel på bostadshus som gavs en påfallande kort livslängd. Ett skäl var tidpunkten de uppförts, kort före stadens elektrifiering och ofta i avsaknad av sanitära installationer. Den aktuella rivningen gav vidare utrymme för Sionförsamlingen att utvidga sin verksamhet på platsen. Närmast i bilden ses församlingens första kyrka, invigd 1934.
Motiv från Nygård norr om Linköping. Vid tiden för bilden hade området ännu inte påverkats av den omfattande byggnation som kraftigt förändrade trakten med start år 1964. Planen var att anlägga den nya stadsdelen Skäggetorp för cirka 10 000 invånare. Bilden visar gårdens spannmålsmagasin som var en av få byggnader i området som undandrog sig rivning. Byggnaden kom vidare att nedmonteras och fördes 1967 till Gamla Linköping.
Kvart i 6 på kvällen den 1 augusti 1889 hörde linköpingsborna plötsligt domkyrkoklockorna ringa för brandlarm. Brand hade utbrutit i Linköpings Träförädlings övre fabrik och innan natten var till ända hade elden spridit sig över hela fabriksområdet och även raserat Linköpings Gjuteri. De bägge industrierna var två av Linköpings största och som före branden tillsammans erbjudit omkring 150 personer arbete. Den medfarna bilden visar resterna av just nämnda gjuteri.
Även om informationen kring en bild är knapp kan den fängsla och ganska självklara motiv kan vara sällan sedda. Vilka de karaktärsfasta målarna var är inte känt men väl platsen. Det är handelsboden i Viby, på Viby Källgårds ägor, som rustas. Under åren 1903-08 drevs handeln av den från Närke bördige Carl Sundström, som även var en icke oäven amatörfotograf. I en serie fotografier har han dokumenterat upprustningsarbetet med bland annat ny veranda och ljus kulör på fasaden.
Porträtt av komminister Nils Samuel Loenbom. Prästvigd 1826. Från 1830 vice regementspastor och från 1837 ordinarie vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Under perioden 1853-73 innehade han tjänsten som komminister i Mjölby. En livsberättelse förmedlar att han var en öppen, godmodig, human och förnöjsam person. Även ska han ha varit en utmärkt sångare, vars väldiga basstämma var vida bekant och skaffade honom smeknamnet "Bas-Nisse". Han förblev ogift genom livet och avled i ett slaganfall sistnämnda år.
Den så kallade Vattenåkaregården invid Djurgårdsgatan uppfördes 1874 av timmermannen Carl Johan Andersson. Gården har fått sitt namn av att han vid sidan av sitt arbete som timmerman var vattenåkare. Under äldre tid var vattenförsörjningen ett stort problem i Linköping. De västra delarna av staden fick vatten genom vattenåkarna, som med hjälp av häst och vagn körde ut vatten i tunnor. Huset flyttades kort efter tiden för bilden till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Ett perspektiv från Linköping som kort efter bildens tillkomst inte längre var möjlig. År 1898 var ytan som vidare blev kvarteret Ekoxen ännu obebyggd, men inom kort skulle området exploateras. I det under decenniet uppförda flerfamiljshuset utmed Linnégatan bodde vid tidpunkten bland andra lasarettsläkaren Wilhelm Hallin. Sundbergska stiftelsens hus till höger om nämnda hade stått klart 1891, en märkbart påkostad satsning för att tjäna som stadens barnhem för pojkar.
Söndagen den 9 maj 1915 vigdes Einar och Hilma Andersson i Sankt Anna kyrka. Vigselförättare var församlingens kyrkoherde Karl Johan Lind. Einar var vid tillfället fiskare och nyligen återflyttad till föräldrahemmet efter drängtjänst i Jonsberg. Hilma tjänade hos fruktodlaren tillika fotograf Emil Durling i Strömmen. Paret kom vidare att få egen bostad i Fiskartorpet under godset Engelholm. Äktenskapet gav inga egna barn men sommaren 1919 välkomnade de fostersonen Sven Arne Gustafsson. Flickan bakom brudparet har inte identifieras.
Europeiska byggnadsvårdsåret 1975 var ett projekt med syfte att väcka allmänhetens intresse för byggnadskultur. 17 europeiska länder deltog, däribland Sverige. I Linköping och vid Östergötlands museum uppmärksammades året med utställningen "Riva eller restaurera". Frågan var naturligt förankrad och särskilt grundad genom en av museet då nyligen genomfört inventering av Linköpings centrala bebyggelse. Ett resultat av inventeringen blev för övrigt utgåvan "Låt husen leva i Linköping" som får betraktas som standardverk i ämnet.
Korsningen Nygatan-Bokhållaregatan i Linköping med kameran vänd mot norr. Motivet var ingen slump för fotografen som satte värde i att dokumentera förändringar i hemstaden. Här tog den snart 86-årige före detta översten Fritz Lovén fasta på att traditionstyngda restaurang Druvan rivits och lämnat en glugg i gatubilden. Året var 1930 och nästkommande år kom utrymmet vara fyllt med ett nytt och modernt affärs- och bostadshus.
Högby gamla kyrka uppfördes under 1100-talets senare del. Kyrkan var byggd av finhuggen kalksten och bestod av ett högt och avsmalnat torn, långhus, ett lägre och något smalare kor samt en halvrund absid. Huvudingången med vapenhus var väl tilltaget och vänt mot söder. Kyrkan revs för att 1872 ersättas med en ny kyrkobyggnad som uppfördes omkring en kilometer söder om den gamla och kom att brukas gemensamt med Västra Skrukeby församling.
Ett lite till åren kommet par korsar Hamngatan mot Storgatan i Linköping. Året är 1967 och de har upplevt hela eller större delen av 1900-talet och följt sin stad som genomgått stora förändringar. När de ännu var i medelåldern var Storgatan kantad med hus från främst 1800-talet. Nu återstår endast en rest här vid gatans ände mot Hamngatan och snart är även dessa hus rivna.
Porträtt av fotograf Svante Leonard Rydholm. Svante Leonard Rydholm var en relativt etablerad konstnär som anammat fotoyrket genom anhöriga i hemorten Uddevalla. Inflyttad till Linköping 1860 kom han till Linköping för att starta fotoverksamhet i änkefru Dahlmans trädgård, och blev därmed stadens andra fasta fotograf. Vidare drev han rörelsen från Kungsgatan 5 för att senare flytta till Ågatan 35. Han var framgångsrikt verksam i Linköping till 1882.
Gävle hamn. Vykort. Text originalets framsida: 5/11. Kära tant o Olga! Kära helsningar från mig o Gefle. Vi ha ej hunnit längre än hit. i natt som var låg vi vid Öregrund för storm. Kan helsa från Söderbloms jag var dit i kväll, de helsade så mycket till Eder båda. Vi afgå härifrån i morgon (söndag) bittida. Helsa mina föräldrar o själfa även i så hjärtligt helsade från Eder Otto.
Sjötorps varv. Förre kvartersmannen vid sjötorpsvarv, Gustav Adolf Larsson, född den 4 aug. 1870 i sjötorp. Larsson började arbeta på Sjötorps varv 1882. Åren 1897-1898 var han anställd i Halmstad hos en dansk varvsägare Franzén. Åren 1899-1900 tjänstgjorde han hos Plym vid Liljeholmen och därefter mellan åren 1900- 1 jan. 1944 vid Sjötorps varv. Larssons far, död omkr. 1869 var i tjänst hos dåvarande ägaren av Sjötorps varv, Johannes Larsson, dit han kom från annan ort.
Signallampa, engelskspråkig I järnvägens barndom användes tre olika signalfärger. Rött betydde stopp, grönt betydde varsamhet och vitt betydde allt väl. Signalredskapen för tågklarerare och övrig järnvägspersonal var flaggor och signallyktor. Dessutom försågs stationerna tidigt med så kallade skivsignaler eller semaforer för att ge besked om tåg fick föras in på stationen eller inte. Dessa skivsignaler och semaforer var försedda med signallyktor så att tågpersonalen kunde uppfatta vad de visade även i mörker. Signalerna visade antingen rött eller grönt ljus (stopp eller varsamhet).
VGJ, Västergötland-Göteborgs Järnvägar. Vagnpråm. SJ Gsh Smalspårets pråmläge vid Gbö II. Under SJ-tiden var beteckningen Göteborg Östra, Gbö, som administrativt var en del av Göteborg Norra. Göteborg Östra omfattade såväl normalspår som smalspår närmast Göta älv på ömse sidor om Säveåns/Gullbergsåns utlopp. Delen väster om nämnda utlopp betecknades Gbö I och innefattade bland annat Gullbergskajen och pråmläget. Delen öster om utloppet betecknades Gbö II och innefattade bland annat den tidigare VGJ rangerstation, slakthusspåren samt diverse andra hamn- och industrispår.
VGJ, Västergötland-Göteborgs Järnvägar. Smalspårets pråmläge vid Gbö II. SJ G. Under SJ-tiden var beteckningen Göteborg Östra, Gbö, som administrativt var en del av Göteborg Norra. Göteborg Östra omfattade såväl normalspår som smalspår närmast Göta älv på ömse sidor om Säveåns/Gullbergsåns utlopp. Delen väster om nämnda utlopp betecknades Gbö I och innefattade bland annat Gullbergskajen och pråmläget. Delen öster om utloppet betecknades Gbö II och innefattade bland annat den tidigare VGJ rangerstation, slakthusspåren samt diverse andra hamn- och industrispår.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.