Här ser vi hela gårdsparten öster ifrån. Masse har stått alldeles utanför änget som ännu finns kvar och tagit denna bild så man ser alla byggnaderna. Manbyggnaden har ett litet fönster uppe under taket. Det visar som flera andra hus i socknen att manbyggnaden ursprunligen var ett flistakshus med högre långväggar. Dessa sänktes och den sten man fick över byggde man på gavelspetsarna med, så man fick ett modernt brant tak, se t ex Bild 569. Det ligger en stenhög och finns en stenmur på vänstra sidan om huset. Det borde betyda att här stått ett hus tidigare, men när är osäkert. Sedan ser vi brygghusets gavel, baksidan av troligen en smedja under faltak, vidare den vinkelbyggda ladugården och hitom en vinkelbyggd bod. Byggnaderna ligger lite otraditionellt, ladugården borde stå framför manbyggnaden. Det kan möjligen höra samman med att när den andra parten flyttades upp till nuvarande landsvägen till Alskog, behöll man här de bästa byggnaderna från båda parterna.
Från 299 kr
Masse har mycket medvetet tagit en bild av båda byggnaderna. Smedjan från 1800-talets första hälft är övergiven och det återanvända 1700-talsfönstret på gaveln har urfallna bågar. Den utformning manbyggnaden har på bilden är från 1870-talet. Men frågan är om den inte har ett äldre ursprung. Jakob Olofsson byggde ett stenhus 1773 som han fick 20 års skattebefrielse för. Det var förmodligen ett flistakshus med traditionell förkrymt övervåning. Ett sådant hus stämmer väldigt bra med vägghöjden här. Huset är också lite asymmetriskt, det var inte de sena 1800-talshusen, dessutom hade de sockel. Om det här är Jakob Olofssons hus, har man höjt bjälklagen, så det gått att gräva ur en källare. Man har flyttat upp och in fönstren från nära hörnen och brantat upp taket. Sådana här ombyggnader var vanliga.
Oskar Jakobsson var son till Bjärges-mor Stina Jakobsson född Nilsdotter, se Bild 555-560. När gården styckades vid skiftet och revs, byggde Oskar, 39 år, och hans fru Laura, 36 år född Löfgren från Hemmor, detta torpställe vid Folkedarvevägen och kallade det "Fridhem". Det var ett vanligt namn vid förra sekelskiftet, kanske inspirerat av prinsessan Eugenies sommarresidens söder om Visby med detta namn. Huset är byggt i den tidens enkla stil med liggande troligen röd panel, vita foder och gröna fönsterbågar och dörrar. Taket är klätt med papp i lodstående i vådor på ett underlag av spån. Tegelskorstenen är tjärad. Det hela ser nytt och prydligt ut. Märkligt nog är Oskars och Lauras Fridhem sedan länge borta, bara några fruktträd återstår. Oskars och Lauras två barn Sven och Helfrid flyttade till Visby och Laura flyttade dit efter Oskars död. Ingen tog över "Fridhem".
Den gårdspart som denna manbyggning hörde till låg mellan de båda nuvarande Mattsarveparterna (?).Vid skiftet revs denna part och man flyttade upp till nuvarande boplats c:a 500 m längre åt NO. Troligen stod den gamla manbyggnaden kvar en tid efter det att man flyttat, den nya manbyggnaden på nya platsen var inte färdig förrän 1908 och då var ännu inte bakbygget uppfört, se Bild nr 997. Men å andra sidan borde det ha gått att bo på den nya boplatsen, den där befintliga manbyggnaden var inte alls så dålig. Det finns en stenhusresolution för den här parten utfärdad 1792. Sannolikt är det den manbyggnad vi ser på bilden som man fick skattebefrielse för drygt 100 år före Masses bild. Men huset hade då troligen flistak och fönstren var mindre.
Detta ställe kom till 1921 när Arvid Karlsson född 1890 från Hallsarve, son till Masses gode vän Halsrä-Hans, köpte tomten och lite jord av Smiss. Arvid gifte sig 1922 med Alice Lovisa Hedström född 1903 i USA, dotter till Josefina Jakobsdotter från Fie. De byggde det här moderna bostadshuset 1922, typiskt för tiden var att bygga i vinkel med en glasveranda i hörnet och plåt på taket. 1928 köpte de in mera mark och de brukade den till 1965. Arvid och Alice fick två barn, varav ena sonen Lennart Karlsson född 1935 ärvde gården. Han gifte sig med Kerstin Thomsson född 1940 från Sallmunds i Vänge och bosatte sig där, de slog ihop Källstäde med Sallmunds. Marken är numera utarrenderad och huset hyrs ut på sommaren.
Johan Karlsson född 1852 i Roma var gift 1874 med Catarina Elisabet Vallander född 1847 från Gumbalde. De köpte ett ställe vid Bönde 1882, vilket de sålde 1906, varefter de arrenderade 700 m2 mark av Edvard Larsson på Husarve och på denna tomt byggde de stugan på bilden 1907. De sålde stugan 1927 till Catarinas systerson Enar Lindgren född 1893 från Gumbalde och hans fru Jenny Hallander från Bandlunde i Burs. De frilöpte tomten samt ytterligare 3.300 m2 från Husarve 1932. Senare, okänt när, blev Emma Linnea Hammarström född 1901 från Havdhem ägare och där efter Börje Melin. 1989 köpte Göran Berntsson född 1968 från Gläves i Burs och Carina Gustavsson född 1963 från Stockholm fastigheten. Huset på bilden är en liten enkelstuga bestående av farstu, bostadsrum och troligen ett litet kök bakom farstun med köksutgång till den lilla boden på baksidan. Johan Karlsson 61 år står vid tunen.
Här ser vi bostadshusets södra gavel med bakbygget skymtande. Bakbygget verkar vara betydligt äldre, men det är svårt att bedöma. Lars Pettersson och Charlotta Danielsdotter fick 4 barn, varav dottern Johanna Pettersson född 1885 övertog stället 1921. Hon gifte sig 1914 med Oskar Olofsson född 1885 från Bonsarve i Hamra (Vamlingbo?). De fick två söner, men ingen tog över och Oskar dog redan 1922, verefter Johanna bodde kvar och försörjde sig som sömmerska. Hon sålde stället 1961 till Sven Edman som sommarhus. 1985 köpte Kurt Lindström född 1949 från Hallsarve och hans fru Marianne född Hellström 1949 huset som fritidshus, vilket de alltjämt innehar. På bilden ser vi snickarmästaren Lars Pettersson 62 år, yngste sonen Johannes 12 år och hustrun Charlotta Danielsdotter 54 år.
Denna lilla gård kom till 1910 då Arvid Persson född 1877 från Mattsarve köpte jord av Lars Per Hallander Hallbjäns, vilken sålde bort hela denna gårdspart i smålotter. Arvid var gift 1903 med Hanna Byström född 1871 från Alskog och de bebyggde boplatsen. Detta bostadshus byggde de 1912 och byggde till det 1924. Huset är uppfört av resvirke med liggande panel och taket är täckt med spån. Det ser lite äldre ut än 4 år gammalt, men kan knappast vara det. Vid husets baksida står Hanna och Ragnar. Man ser att husets gavel är provisorisk, man har redan från början planerat för en tillbyggnad. Den märkliga lilla kvarnen (?), som är under uppbyggnad, skulle man ha velat se en närbild på!
Manbyggnaden från 1876 är en rätt lång och hög parstuga med källare under hela huset. De stora rummen på varje gavel har två fönster vardera på framsidan, vilket är rätt ovanligt, se dock Fie Bild 729 mfl. Fönstren har välformade foder, vilket var brukligt vid denna tid. Ytterdörren är av 1700-talstyp med överljusfönster. Taket är flackt och täckt med papp. Invändigt är byggnaden välbevarad. Detta hus ersatte ett äldre stenhus som Hans Larsson och Catarina Larsdotter byggde 1795. I bakgrunden skymtar en mycket stor flygel under flistak, sannolikt äldre än manbyggnaden. Möjligen var den en äldre manbyggnad från början. Den har för flistakshus den karaktäristiska förkrymta vindsvåningen. Vad den innehöll förutom brygghus är inte känt.
Detta lilla ställe bebyggdes omkring 1830 av Jacob Hansson, som fått lite jord från sin föräldragård vid Snausarve Södergrens part. Manbyggnaden på bilden är ett inpanelat bulhus, vilket kan härstamma från ovannämnda tidpunkt. Troligen är huset en s k ofullständig parstuga: Det består av två rum på var sida om en skorstensstock i mitten. Möjligen finns ett litet kök på 1-2 kvadratmeter bakom skorstenen. Ett alldeles nytt tillbygge syns på baksidan. 1924 uppfördes en ny manbyggnad i resvirke, vilken alltjämt finns kvar. Till stället fanns en liten ladugård av okänt utseende. Miljön ser ganska fattig ut. Vad man odlar i förgrunden är oklart, det kan vara potatis. Sven Mattisson från Blekinge var gift med Maria Jakobina, barnbarn till Jacob Hansson.
Masse har varit uppe och tagit denna bild på morgonen. Han har stått på lillgården, trädgården vid manbyggnaden, och tagit ladugårdens och småhusens framsidor. Ladugårdens lägre delar verkar vara samtidiga, men vänstra halvan har agtak och högra halvan har halmtak. Dubbeldörrar t v kan tyda på att här är stall med hoimd, hörum på gaveln. Den smalare svaipdörren, delad vågrätt, går troligen till kohuset med bås t v och t h om dörren. Längst t h skymtar en ny lada med halmtak och stor ladport. Det reveterade bulhuset (?) med spåntak närmast stallhörnet kan vara ett grishus. Bodlängan i trä med spåntak bör innehålla, vedbod, hönshus mm. Vid staketet ligger några stenblock. Det är troligen trappan till den gamla manbyggnaden, som revs detta år. En trave tegelsten t h vittnar om skorstensbygge i det nya huset.
Ett tidigare icke lokaliserat motiv ur museets fotosamlingar som genom extern hjälp nått visshet. Lotorp med John Fröbergs fabriksanläggning i bildens vänstra del. Företaget hade grundats redan 1879 och anses vara Sveriges första postorderföretag, som hart när sålt allt som kunnat skickas med post. Det vinkelbyggda huset var firmans första egentliga industrilokal och som i omgångar hade byggts ut. Tegelbyggnaden med det valmade takfallet uppfördes enligt uppgift 1919 för att yttermera stärka firmans tillverkning av trycksaker. Bilden är odaterad men kan antas tillkommit omkring 1930. Fotbollsplanen i förgrunden tillkom efter att Lotorps IF grundats 1923 och vid sidan av spelplanen skymtar omkädningshuset som uppfördes 1928. Anm: Fotografiet har tidigare tillskrivits Linköpingfotografen Didrik von Essen (1856-1922). Av tekniska skäl kvarstår han som upphovsman även om det avfärdats.
Vy mot praktfull byggnad, vars läge länge gäckat. Känt var att Linköpingsfotografen Didrik von Essen tagit bilden omkring förra sekelskiftet, och att huset ockulärt torde legat utmed Göta kanal. Genom lokal hjälp träder motivet lyckligtvis fram. Intill visshet betraktar vi disponentvillan till Råby chokladfabrik. Till företaget hade man under 1890-talet knutit den driftige Olof German Svensson. Då någon lämplig bostad för den nytillträdde disponenten inte gick att finna i Råby, lät man sannolikt uppföra en värdig bostad på Råbys ägor mot kanalen. Att husets läge hittills varit svår att finna förklaras av att det redan år 1906 flyttades till Malfors, där Cloetta från 1902 övertagit Råbys roll och etablerat ny fabrik. På sin nya plats kom bildens hus vidare att fungera som tjänstemannamäss. Paret närmast vattnet i bilden visar just Olof German Svensson vid sidan av hustrun Nanna med parets äldste son Hjalmar i handen.
Någon gång under 1870-talets första hälft förevigade den danskättade fotografen Peder Anton Eriksén denna vy mot Ekebyborna kyrkoherdeboställe. Vackert belägen på en udde vid sjön Boren. Ursprungligen uppförd 1735 och länge ansedd som en av de "vackraste och bästa" i Aska kontrakt. Långt senare var bygganden dock i dåligt skick och 1928 byggdes ny prästgård närmare kyrkan. Året därpå skänktes den gamla prästgården till Nordiska museet för att flyttas till Skansen som prästgård till Seglora kyrka. Planen blev emellertid inte av utan huset blev kvar på ursprunglig plats och hyrdes ut. År 1989 skänkte Nordiska museet prästgården till Ask-Ekebyborna hembygdsförening. Samtidigt förklarades den som statligt byggnadsminne. Vid tiden för bilden disponerades bostället av kyrkoherde Per Dahlgren med familj. Det är honom vi ser intill rundeln till höger, rimligtvis vid sidan av maka, barn och tjänstefolk.
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Ett riktigt gammalt vittnesmål av Storgatan i Linköping. Vy från gatans krön vid Järntorget med blicken vänd österut. Till vänster en skymt av stadens läroverk, sedermera stadshus, som sedan 1860-talets mitt utgjort ett självklart inslag i gatubilden. Huset mitt över gatan, Risellschöldska gården, revs redan omkring år 1880 och bär omvänd kännedom genom att sällan blivit avbildat. Lagmanskan Vendla Risellschöld hade som änka köpt gården 1835 och besatt den till sin död 1851. Därefter utbröt en långvarig arvstvist som hade grund i att hon i förstone testamenterat gården till staden som bostad för dess landskamrer, men ändrat till förmån för stadens borgmästare. Först efter närmare tio år kunde högsta domstolen avkunna dom till landskamrerarnas fördel. Gården benämns därefter Landskamreraregården och sedan 1880-talets första år står där gårdens efterföljande gatuhus i italiensk renässansstil. Odaterad bild som kan beläggas till 1870-talet.
År 1805 inköpte det då nybildade assemblé- och spektakelbolaget tomten i hörnet av Sankt Larsgatan-Ågatan i Linköping. Redan året därpå stod bolagets hus färdigt, som under ungefär ett århundrade kom att bli centrum för stadens nöjesliv. Så kallade assembléer skulle i regel hållas en gång i veckan med umgänge, musikunderhållning och dans, likväl som delar av byggnaden kunde abonneras för privata tillställningar. Ett större rum i husets bottenvåning utgjorde assemblésal och var försedd med musikläktare och väggfasta bänkar. Bord och stolar kunde lånas efter behov. Vidare fanns "runda förmaket" och ett särskilt rum för biljard. Norra delen, husets högra i bild, inrymde matsal, några mindre rum för främst slutna sällskap och kök, som alla hyrdes av gästgivare. Byggnadens övre våning togs så gott som helt i anspråk för en teatersalong. Huset revs 1901 för att ge plats för Riksbankens imposanta bankhus i nygotik.
Amatörfotografen Lars Fredrik "Fritz" Lovéns fotografiska kvarlåtenskap är lyckligtvis bevarad och skänkt till Östergötlands museum. Sannolikt var det inte Lovéns tanke att hans fotografier skulle leva vidare och spridas långt efter sin död. Som ofta med en privat produktion saknar bilderna önskvärd information. Detta motiv är ett av flera exempel som svårligen låter sig lokaliseras. Lyckligtvis finns hängivna lokalhistoriker till vår hjälp och den nu kända miljön kan presenteras som trädgårdsinteriör från Huitfeltska gården i Linköping. Fotoåret var redan tidigare givet, 1929. Gårdens gatuhus utmed Ågatan kom att nedmonteras 1949 och bli första hus att uppföras i friluftsmuseet Gamla Linköping. Bildens enklare byggnader låg i trädgården och kom att behandlas mindre pietetsfullt och revs i det beskrivna sammanhanget. Huset med brokig fasad bar upplysningsvis en spännande historia nära förbunden med nykterhetsrörelsens tidiga historia i Linköping.
Med extern hjälp har detta tidigare icke lokaliserade landskap klarlagts. Överraskande måste man säga när det visar sig vara Djurgårdsvägen i Linköping, sedd från nuvarande Stolplyckan med blicken vänd söderut. Djurgårdsvägen kom senare att bli Djurgårdsgatan och som bekant kantas med hus. Redan vid fototillfället 1903 hade nämnda Stolplyckan börjat anläggas från norr. I bildens nederkant kan man ana ett staket som visar hur långt bebyggelsen nått vid tiden. Staketet gick utmed den senare igenlagda Magistratsgatan och i huset hitom hade fotograf Didrik von Essen sin bostad, vilket förklarar motivet. I bildens mellangrund har man precis lagt grunden till vad som ska bli fastigheten Karlberg nr 14. Där vägen lämnar oss i fonden skymtar ekonomibyggnader till gården Hagalund och till höger ses bostadshuset med flygel till Haga, även benämnt som Lövhagen. Bostaden revs så sent som 1983 medan flygelbyggnaden i skrivande stund ännu består.
Längst t.v. Maria Jacobsson. Hon bodde hos Hulda Norén i många år. Anna Gustavsson, i bredrandig blus bakom henne, Mjöl-Anna. I samma hus där hon och hennes far Mjöl-Gustav bodde, i hörnet Repslagaregatan-Landbogatan, bodde en fru som kallades Spåssa och som kunde spå, hon bodde i norra delen av huset medan Anna och hennes far bodde åt söder. Tvärs över gatan låg Larsa ve le´t. Han som bodde där hette Lars Bro. Han gick nattvakt i stan. Flicka nr. 3 från vänster: Anna Larsson, en brorsdotter till Hanna och Alma Larsson, som arbetade på Falköpings tidning.Nr. 4. Hennes faster Hanna Larsson, 5. Hulda Norén, 6. Berta Malmsten, gift med en tapetserare, 7. en syster till Hulda Norén, som var hemma på besök från Amerika. Gossen i förgrunden är Knut Norén.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.