Prosten Magnus Ullman från Varberg med sällskap på gården Spekedal i Onsala. Han sitter som nummer två från höger på bänken. Bakom dem ses manbyggnadens glasveranda med ett par av fönstren uppställda. Det var Ullmans farfar och namne som 1812 köpte Spekedal 1:1 och bebyggde 1820. 1861 gick gården i arv till hans yngsta dotter och därefter vidare på kvinnosidan och eftersom de var gifta med sjökaptener har gården kommit att betraktas som en av Onsalas s k kaptensgårdar.
Från 299 kr
Linköpingsvy som lämnats oss utan information. Fotovinkeln från amatörfotografen Fritz Lovéns hem torde säkra honom som upphovsperson och tiden kan uppskattas till omkring förra sekelskiftet. I blickfånget Ljungstedtska skolan som efter donation av diplomaten med mera Anders Ljungstedt kunnat uppföras vid 1850-talet. Bortom skolan löper S:t Larsgatan vars parti vid tiden ännu var närmast obebyggt. Tomten vid gatans hörn mot Kungsgatan var dock sedan skolans tid bebyggd och huset inrymde Linköpings Expressbyrå och Hyrkuskverk.
Maskinsättare Sven Ahlén var en av tidningens veteraner. Hösten 1952 var hans veckolön 180 kr. Tidningen Östgöten firade hösten 1952 sitt åttioårsjubileum. Man presenterade då ett antal bilder från tryckeriet. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Foto från sommaren 1959 när arbetet med Tullbron var i slutfasen. Till höger ser man 1912 års järnvägsbro. I april 1958 enkelriktades Stångebro så att endast trafik i östlig riktning var tillåten. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Bredsättra kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling.Efter en pennteckning 1634 av J.H. Rhezelius var den dåvarande medeltida kyrkan en typisk öländsk klövsadelkyrka med försvarstorn i väst och öst. Förutom långhuset som förband de båda tornen fans en liten korabsid i öster. Sydsidan var försedd med et vapenhus och på norrsidan i anslutning till östtornet hade en sakristia byggts. Vid kyrkogårdens sydöstra hörn stod en enkel klockstapel. Kyrkorummets inre var enligt Abraham Ahlqvists uppteckning försett med ett plant brädtak målat med änglar och andra motiv. Även kyrkväggarna var bemålade. Ahlqvist noterar att kyrkan var liten och trång, men tillräckligt upplyst av två fönster på den södra sidan och två mindre på norra. Under nuvarande kyrkans golv finns resterna av klövsadelkyrkan. Västtornet blev bevarat och ingår i den nuvarande kyrkan. I "övre" delen av tornets andra våning finns en vaktcell. Ritningar till den nya kyrkan hade gjorts upp Theodor Edberg. Ansvarig för byggnadsarbetet som tog sin början 1846 var Gustaf Rudwall från Kalmar. När denne avled 1848 tog byggmästare C L Lindgren från Södra Greda vid. Den nya kyrkan blev en tidstypisk nyklassicistisk byggnad, även om byggmästarna i samråd med församlingens önskan avvek till en del från de ursprungliga ritningarna. I och för sig var det inte alls ovanligt vid kyrkobyggen att församlingen och byggmästaren fick sista ordet. Inte så sällan förenklade man det ursprungliga ritningsförslaget. När kyrkan var färdig bestod den av ett långhus av salkyrkotyp med trä tunnvalv och ett rakt avslutande kor i öster, samt en sakristia på norrsidan. Den gamla tornet i väster från 1200-talet försågs 1861 med en åttasidig lanternin för kyrkans klockor krönt av ett hjälmformat tak med spira. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Krusenstiernska gården förvävades av Hermina von Krusenstierna den 1 maj 1874. Köpeskilling var 16000 kr. Tre år senare gifte sig Hermina med sin kusin Philip. Hulda Nydell var hushållerska åt paret von Krusenstierna. När Hermina avled ärvde Hulda Krusenstiernska gården. Den 2 augusti 1938 skrev Hulda ett testamente där hon ville att gården skulle bli ett minnesmärke över en svunnen tid och göra gården tillgänglig för allmänheten. Uppgifterna är hämtade ur "Krusenstiernska gårdens vänner 1997".
Wilhelmsberg, Wilhelm Ranchs stenhuggeri i Varberg, som var specialiserad på gravstenar. Wilhelm Ranch sitter själv i mitten med en hund och han flyttade hit med hustrun år 1900. Huset var kvar i familjens ägo till 1930-talet. Verkstadsbyggnaden är uppförd av stora naturstensblock med en träöverbyggnad. Här fanns bostäder, kontor och det s k observatoriet. På stenblocken i förgrunden sitter ett par barn och några arbetare står uppe vid huset.
Ett balklid består av två stolpar med urtagna hål i. På ena stolpen sitter hålen i mitten, på den andra i ena hörnet. Runda slanka stammar, balkarna, stoppas in i hålen. De hålls på plats av en bräda, lidfalen, som hängs på två lidkrokar av trä, t v på bilden. Översta och nedersta balken saknas. Balklid hade man där man körde ganska sällan, det var ju mycket plock att ta i och ur alla balkarna. Det är inte klarlagt var bilden är tagen.
Det här brygghuset var den enda byggnaden på Stina Jakobssons gårdspart som inte revs. Den var så nybyggd, kanske omkring 1870, och i så gott skick att man tyckte att den kunde duga. Den tillföll grannparten vid styckningen av Stinas part och i stället rev man det tätt stående brygghuset där. Stinas brygghus finns kvar. Det innehåller förutom brygghus även VADÅ??? och magasin på loftet, därför vädringsluckorna. Barnet kan vara Ingegerd Melander, 7 år, från grannparten.
Det här är grundvagnen, vilken bestod av en främre och en bakre del, sammanhållna av en rund stam, langviten eller langguten. Langviten stack ut genom bakvagnen och genom hål på olika avstånd i langviten, kunde man med en bult genom bakvagnens fäste och in genom langviten bestämma hur lång vagnen skulle göras för att passa ett visst flak. Vid fästet i framvagnen var vagnen ledad. Bakhjulen var ofta större än framhjulen. Fie Jakob Karlsson vagn är nytjärad.
Ladan, tröskhuset och trösken har tjänat ut hos Lars Pettersson på Kauparves norra part, inte för att byggnader och maskineri var utslitna, de byggdes omkring1870, utan för att de var gammalmodiga. Lokomobilen som kraftkälla hade kommit och den hade med sig ett flyttbart tröskverk. Här ser man tydligt storhjulet som oxarna eller hästarna drog runt och drivaxeln intill tröskverket i ladan, där stjärnhjulet sticker upp. Storhjulet stod alltid under ett skyddande tak, här bortrivet. Ladväggen visar hur en bulkonstruktion ser ut.
Ett stort antal kvinnor i ljusa fina kläder med stora hattar har räfsat ihop en mängd små höhögar, köislingar kallade. Tranänget var socknens största änge och ägt av kyrkan. Det låg väster om skolan och gick ner till myrvägen mot Raotarve. Laubornas dagsverke till kyrkan var att slå änget. På 1890-talet överläts hötäkten till fem gårdsägare i Lau, vilka upprätthöll traditionen med en högtidlig slåtterfest. För att klara av slåttern med tillhörande höräfsning fordrades det mycket folk. Se Bild 112.
En ating är en arbetsfest, ordet kommer av ätning. De som arbetar får inget betalt, men värdfamiljen skall bjuda på riklig förtäring under dagen och fest på kvällen. Ofta var man klädda i lite bättre kläder än vanligt, eftersom det var lite högtidligt. Här är det dags för Klucku tei, förmiddagskaffe. Hela arbetsstyrkan har slagit sig ner för kaffe, säkerligen förstärkt med konjak eller brännvin, samt bullar och kakor.
Vinterveden är huggen och ligger på tork, för att i augusti bäras in i vedboden, som nog ryms i magasinets högra halva. Vad den andra halva använts till är oklart. övervåningen är just magasin, det ser man på alla vädringsluckorna. När det var torr luft och lite vind, öppnade man luckorna och öste säden genom att kasta den upp i luften, så var man tvungna att göra före fläktarnas tid så säden inte möglade. I bakgrunden skymtar några av grannpartens uthus.
Masse tog många bilder av stranden vid Nöju, se Bild 449-454, 468, 481, 197-198, 1402. Här är motivet i första hand stängslet med de stenfyllda träkistorna som Masse har varit ute efter, utstugor kallade. Det var viktigt att kunna stänga av för betande djur även om det var lågvatten. Utstugorna måste vara kraftigt byggda för att klara av stormar och sjöis. Denna blåsiga sommardag tog Masse flera bilder härifrån. På andra sidan Lausviken skymtar stranden i Alskog och Ljugarn.
Masse har förevigat denna enkla källare, som byggnadshistoriskt är mycket märkvärdig. Det här sättet att bygga ett stort tak på en låg stengrund och med ingång mitt på gaveln är en kvarleva från den äldre järnålderns kämpgravshus! Det är helt enastånde att byggnadsskicket levt kvar så länge. Kämpgravshusen kunde också ha torvtak som här. Man kan undra vad det var för något under som bar torven och om det var tätt och höll sig frostfritt? På taket sitter en ventil.
Troligen revs flistaksflygeln omkring 1912 när det stora bakbygget till manbyggnaden uppfördes. Det verkar som om denna smedja och snickarbod med magasinsloft uppfördes ungefär samtidigt. 1896 byggdes den stora ladugården. Kanske förbyggde Larssons sig och att det var orsaken till att de sålde 1915 och flyttade till Rotarve i Lye. Och kanske var gården för stor för Östmans, eftersom de i sin tur sålde efter bara några år.
Masse har tagit två bilder av gårdsparten från änget i väster. Ladugårdens gavel och fähusets långsida syns någorlunda. Man kan se att fönstren håller på att förstoras på ladugårdsgaveln. På fähusets vägg i skydd av det utstickande taket hänger en lång stege. Det var mycket vanligt att man hade en eller två långa stegar och eftersom dessa var av trä, måste de skyddas för väder och vind.
Ladugården var imponerande och Masse tog en bild även från baksidan. Man ser att byggnaden innehåller 3 fähus genom de tre gödseldörrarna. Gissningsvis var det stall på gaveln och två kohus i mitten, sedan kom ladan. Frågan är om ladugården är totalt nybyggd? Den kan innehålla merparten av de gamla stenväggarna men med nya öppningar och foderloft, den lilla luckan längst t h verkar vara från det äldre skedet. Invid ladan står en halmstack som tydligen inte gick åt till taket.
Detta är en klassisk bild som Masse tagit av odalmannen! Det här är bilden av bonden, som med belåten min sår sin åker med råg. Tidigare samma dag hade Oskar harvat denna åker, se Nr 34, så jorden var lucker och fin och kunde ta emot de dyra sädeskornen. Att så jämnt och fint för hand var en stor konst. Oskar ser ut att ha en alldeles ny såkorg på magen, medan det återanvända seldonet om nacken är gammalt.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.