Hällkista med takhällslager.
Från 299 kr
Dykare på jakt efter ett störtat flygplan.
På åsarna - höjdryggarna - Nybyåsen och Långerumsåsen har man ofta begravt de döda. Under utbyggnaden av väg 136 undersöktes drygt halva gravfältet på Långerums samfällighet. Inventeringen omfattade ett 20-tal gravar och 30 anläggningar, varav två boplatslämningar. Efter avtorvningen visade sig åsen vara täkt av en tät matta av sten som gav utryck av ett "stentorg".
Ebba-Stina Carlsson och fil.stud. Gunnel Forsberg.
Kalmar Slott Förborgen, sydvästra hörnet. Schaktets profil mot öster.
Fynd av medeltida källare utanför kyrkogården 192?
Hällkista undersökt 1929 av Manne Hofrén. Rapport till RA 10 maj 1929.
Ulf Erik Hagberg vid skelettgrav på Skedemosse. Till vänster Källén?
Från utgrävning i Ormöga 23/9 1963. Man hittade mycket djurbensmaterial i Ormöga och har kunnat konstatera att nötboskap har varit Ormögas viktigaste köttproducent. Jakt och fiske utgorde ett betydelsefullt inslag i befolkningens dagliga livsföring. Grönlandssäl har för första gången påträffats i förhistoriskt benmaterial från Öland.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Utgrävningar vid Sörby - Störlinge med Ulf Erik Hagberg (syns inte i bild).
På andra sidan muren något till vänster om mannen platsen för den i maj 1937 utgrävda hällkistan.
Från utgrävningar vid Hässleby, Öland.
Utgrävning vid Skedemosse 1961.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Margareta Beskow, Ulf Erik Hagberg och okänd man sysslar med arkeologi i Bredsättra socken.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.