Loken är från vänster SJ Sa, samt 2 SJ B-lok. Bangården vid Malmö station. Malmö Central station. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Från 299 kr
Bangården vid Malmö station. Malmö Centralstation. Ett ånglok SJ Ke växlar en personvagn littera SJ C08. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Bangården vid Malmö station. Malmö Central station. Från 1856 till 1864 hade södra stambanan öppnats i etapper. Stambanan från Malmö till Lund öppnades för trafik 1856-12-01. Första stationshuset i sten med banhall byggdes 1855-56 av en okänd dansk arkitekt, möjligen C.F.Rasmussen. Byggnaden förstördes till stor del redan tio år senare, den 14 december 1866, vid en anlagd brand. 1878 färdigställdes en stor utvidgning av spårsystemet, stallcirkel tillkom, reparationsverkstaden och godsmagasinet utvidgades. Anslutning av enskilda järnvägar till Statsbanans egen växande trafik. Det nya stationshuset och banhallen blev färdiga 1981. Arkitekt var A W Edelsvärd. Stationshus är K-märkt 1986. Dubbelspår mellan Malmö och Arlöv öppnades för allmän trafik 1896. För att följa efter trafikens utveckling har stationen genomgått flera utvidgningar och moderniseringar. Stationen kallas Malmö Central från 1926-05-15. Fick eldrift 1933.
Planteringsförbundets Park. Ballersten är en stor sten, som vid järnvägsbygget måste vräkas från sin ursprungliga plats vid Ranten. Den låg på hemmanet Ballersten nära "Lilla undergången". Namnet betyder enligt Ivar Lundahl i Falbygden 1, utan tvivel "en sten, som ballrar", en som så att säga gör väsen av sig, det vill med andra ord säga en jättestor sten eller en "baddare"till sten. I beskrivning över Falköping gör fil. dr. Carl Werner, Lund gällande, att stenen skall ha fått sitt namn av att den legat så, att den ballrat, d.v.s. skakat när man rört på den. Men även om den legat i labilt jämviktsläge vill det nog till starka karlar till att skaka det meterstora stenblocket. Den anses vara en från bronsåldern härstammande offersten. Den kallas därför också Ballerstenen. Den har förutom en rännformig fördjupning runt hela övre kanten ett antal skålformiga fördjupningar, s.k. älvkvarnar. Då järnvägen byggdes vid Ranten flyttades stenen 1858 från angivna plats till nordöstra vinkeln mellan Smedjegatan och Bangatan.
Gustav III - 1771-1792
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Denna port är tillkommen då långhuset byggdes på 1220-talet. Den kallas "Dopporten" eller "Klockarporten". Det första namnet är troligen äldst. Förr stod dopfunten här innanför och det nyfödda barnet döptes och kvinnan blev kyrktagen efter förlossningen innan de fick komma vidare in i kyrkan. När klockaren efter 1595 bosatte sig i prästgården, gick han in genom denna port. Porten är romanskt rundbågig med ett s k språng med kolonetter, vilka står på baser i form av urnor. Ovanför kolonetterna sitter reliefhuggna kapitäl. Det östra är prytt med en huggen örn som biter i vulsten den står på. Det västra kapitälet är mycket inttressant. Det avbildar t v det gotländska lammet med korsfanan. Lammet har uppåtstående horn, vilket visar att det är en tacka. Tackan är symbol för evigheten eftersom det är kvinnan som för livet vidare. Lammet betecknar också den kristna församlingen och är symbol för det Goda. T h avbildas belätet, symbolen för det Onda. Mitt emellan sitter den lilla ängsliga människan med händerna för bröstet och odjurets klofösedda tass över huvudet och vet inte vilken makt hon skall välja!
Det här är ytterligare ett av småställena nedåt Nybro eller Lillbro som det också kallas (?). Platsen bebyggdes 1889 av Nils Johannes Nilsson Hallander, son till Nils Matsson och Greta Stina Olofsdotter på Hallsarve Karlssons part. Nils var född 1836 och blev gift 1878 med Hedda Christina Gustavsdotter född 1852 från Mattise på När. De fick inga barn och sålde därför stället 1912 till Mattias Öström född 1881 från När. Samma år som Mattias Öström köpte stället gifte han sig med Agda Jakobina Josefina Jakobsson född 1890. Hennes far Eodor Jakobsson var född 1866 vid Granatska Nybygget Ingemar Nilssons part och modern Josefina kom från Rikvide på När. Fadern drunknade innan dottern föddes. Mattias och Agda (?) fick tre barn, varav sonen Erik Öström född 1926 tog över stället 1950. Manbyggnaden på bilden kan vara byggt av Nils Hallander 1889 i den tidens stil, ett resvirkeshus med liggande panel och spåntak, senare papp. På bilden är huset 14 år gammalt och Nils Hallander sittande på trappan är själv 67 år, han byggde således huset på äldre dagar.
Detta ställe, som en liten gård kallas på Gotland vars avkastning inte är tillräcklig att leva på, bytte ägare omkring 1916, då Lars Östman sålde det till Gottfrid Tingström från Ardre, vars fru kom från Snausarve Södergrens part. Om alla Östmans 10 barn var utflugna när stället såldes är oklart, yngsta barnet var då 15 år. Sonen Emil och hans hustru Emma köpte granngården Gumbalde 1915 och Lars Östman flyttade med dit, kanske också fler ur familjen. På bilden ser man att den ofärdiga skorstenen på bakbygget från 1912 på Bild 586 är uppbyggd. Kanhända var bakbygget ett bulhus som Östmans flyttade med sig från Snausarve när de byggde här 1877 och att de först bodde i det medan de uppförde stenhuset? Skorstenarna behövde kanske bara lagas, men biten ovanför taket är helt förnyat med silikattegel enligt tidens mode och det är gjort här. Man har tätat vid skorstenarna med plåt. I övrigt ser miljön mycket torftig ut. Kvinnan på bilden måste vara Gottfrid Tingströms hustru Anny född Hansson från Snausarve, 26 år och deras son med hittills okänt namn som sitter på slantunen.
Vy mot det så kallade Treportshuset i Linköping. Namnet hade huset fått genom sin komplicerade byggnadshistoria där två enskilda byggnader sammanbyggts och skapat behov av passeringar till åtminstone tre lägenheter. Tiden för bilden är några år in på förra sekelskiftet och husets adress var då Klostergatan 40, sedermera ändrats till gatunummer 24. För den skarpögde ger Folkets Hus affisch-tafla några tidsbilder som kan förtjäna att bli räddade från glömska; Den 25 juli detta år skulle det hållas sommarfest vid Flistad brunn, och den vid tiden populära bondkomikern Josef Ulin annonserar för uppträdande med sin rollfigur "Jan i Grebo". Biografen Continentals kungörelse daterar bilden till perioden 1907-1910. Mycket lite är känt om biografen, annat än att den låg invid Ågatan och var i drift under nämnda år. Ett mer seriöst budskap annonserar Karl Holmsten som åkt ända från Sundsvall för att hålla föredrag om den brännande emigrationsfrågan. Lång tid efter dessa tilldragelser kom Treportshuset att flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping. På platsen kom byggmästare Gösta Lindsten att uppföra det som i folkmun kort och gott brukar kallas Lindstens-huset.
Daguerreotyp. Konstmästaregården, numera kamrersbostad. En frontespis är nu upptagen på den mot kameran vända fasaden. I övrigt är huset till det yttre oförändrat. Uthusbodarna till vänster finns kvar. I riktning över desamma skymtar i bakgrunden Christine kyrka i Sala. Byggnaden med det halvcirkelformade fönstret i riktning mot kyrkan finns kvar och kallas Vagnboden, men har varit en överbyggnad över en lagerbock till konstgången från Nya Hjulhuset till Gustav III:s schakt. Nya Hjulhuset, som finns kvar, är den byggnad i bakgrunden på bildens mitt, från vilken - antagligen genom något fel på plåten - en rök synes stiga upp. Bakom Vagnboden skymtar en lång byggnad, som kallades Stocklidret. Den har sedan bilden togs flyttats till annan plats och rymmer en cirkelsåg för gruvvirke. Till höger om konstmästaregården syns dåvarande laven över Drottning Kristinas schakt. Den nuvarande laven, som har ett helt annat utseende, uppfördes år 1858, varför det är fullt klarlagt, att bilden är tagen före denna tidpunkt. Bilden tagen från vänster. Fotograf/bildskapare är troligen Wilhelm Heinemann.
Skrivet på baksidan: Philibart Humbla från GHM. studerar båtar i Gravarne tillsammans med Levin Henriksson på hans sjöbodsvale. T.h. tvp ekor av Orusttyp. Klink byggda. Liten för- och stor akterspegel med vrickhål. Tolleklampar med lota tollar. Rund botten gör att de, även med en liten påspikad stråkköl, inte kan hållas i rak kurs. Därför inte lämplig att segla, bara ro och vricka. Användes till fiske vid skärgårdens stränder och som lättbåt för större förkoster. T.v. segeljolle. Klinkbyggd med krum vluxna in timmer som kallas band till skillnad från spant i kravellbyggen. Utfallande böjd förstäv, Akterspegel. Kölskafpe och breda slag gör den lämplig för segling. Riggas med stagesejel (sprisegel), fock och i bland klyvare. Används för fiske med ryssjor, tenor, garu, små vader och döjer i skärgården samt för san färdsel och lokala transporter m.m. I mitten vadjolle, vadkåg. Klinkbyggd med basade sprötband. Krum förstäv, akterspegel. Köl rundbotten, som gör den lämplig för rodd men inte för segling. Används som kännekag i vadfiske, se foto i skärgården. Störrejollar är numera allmand försedda med motor.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
'Monterad skogsduva, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Skogsdufvan är ganska allmän i Sveriges sydligaste landskap och bor helst i stora skogar af bok och ek. Der bygger hon sitt bo merendels i något ihåligt träd och lägger deri 2 hvita, elliptiskta ägg. Man finner henne ock i våra barrskogar, hvarest hon då tillreder sin bostad uppe bland trädens grenar. Af dufslägtet känner man öfver 100 olika slag, af hvilka tvenne förekommer i vårt land. Den största finnes på Java och är nästan af kalkonens storlek. I Sydamerika finnas arten, hvilka äro föga större än en sparf. Alla hafva dock så stor likhet i grundform, att ett barn kan skilja dem från alla andra foglar. Dufvan är en älskvärd fogel och har redan längesedan varit vald som symbol af den trogna kärleken. Det är ej ifrån denna art vår tama dufva härstammar. Den kallas klippdufva och är allmän vid Stavanger i Norge,men häckar ej inom Sverige. De likna hvarandra rätt mycket, men klippdufvan har 2 stora, svarta band öfver vingen och är dessutom en fogel, som ej lämnar sin födelsebygd. Skogsdufvan är flyttfogel liksom vår tredje art eller ringdufvan.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
'Monterad hackspett. :: :: Text till bilden: ''Hackspetten är en egendomligt danad fogel, och tillbringar sitt lif i skogar och planteringar, hvarest han är ständigt sysselsatt med utrotandet af sådana insekter, som i fall de fritt finge utveckla sig, blefve menliga för skogen. I så fall måste en noggrann skogshushållare fridlysa dessa sina verksamma tjenare, verksamma i dubbelt afseende derföre, att de hugga fler hål i träden än de själva begagna, hvilka intagas som bostäder af många andra insektsdödande foglar. I vårt land finnas 8 olika slag. Den här afbildade kallas större hackspetten. Fogeln lever äfven af åtskilliga växtfrön, t.e.x sådana af gran, och likasom vi sjelfa föredra en viss plats vid bordet, skall det smaka honom bäst, då han får sönderhacka kotten mot ett visst ställe på ett visst träd. Något dylikt har författaren sjelf observerat på s.k. kärrmes. Å fngna foglar är detta förhållande lätt att iakttaga.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.