Bostadshus, familjegrupp fem personer. Romsk familj (zigenarfamilj) från Löa. Dem bodde vid den nedlagda hyttan, för det var neutralmark. Mannen sysslade med förtenning - ett sätt att lägga tenn på koppar. Det var vanligt att romer (zigenare) kom till byn och sysslade med förtenning. På många ställen blev dem bortmotade, men i Löa var dem accepterade. Där kunde dem bo månadsvis. Dem fick betalt för deras arbete och även lite mat, höns, frukt, potatis. Dem fick också rester av träkol för att elda i kaminen som de lagade mat på.
Från 299 kr
fotografi, bilder
Palladiumhuset innan det blev biograf. Hörnan Norra Långgatan - Larmgatan. Svenska folkförbundet var en politisk propagandaorganisation som grundades 1906 i Stockholm under intryck av unionsupplösningen. Det verkade för ett nationellt, försvarsvänligt och särskilt antisocialistiskt program. Åtminstone till en början var Svenska folkförbundet ett organ för sådana arbetar- och småfolkskretsar som ogillade socialismen och bland annat motsatte sig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Ett betydande antal lokalavdelningar bildades och propagandaverksamheten, inte minst konkurrensen mellan "blå bilar" och "röda bilar". Den "blå bilen" började färdas några veckor före den röda valåret 1911. Bilen var från början grålackerad men lackerades om efter spydiga kommentarer för att motsvara namnet. Förbundets huvudsakliga ambition var att bekämpa socialismen för att åstadkomma "nationell samling", inte att undanröja de tänkta orsakerna till socialismen. Alla orättmätiga krav på reformer och andra samhällsförändringar som endast gagnade delar av nationen, arbetarklassen, avvisades. Motståndet mot förbundets antisocialistiska propaganda från SAP var relativt svagt och oorganiserat. Förutom bilarna valde man att ignorera den. Någon stor politisk betydelse hade inte Svenska folkförbundet.[1] Förutom ett stort antal broschyrer utgav Svenska folkförbundet halvveckotidningen Svenska folkviljan (1906-1919) och Riket (1919-1924, månadsskrift 1925-1927 - därefter mera sporadiskt t.o.m. 1931). I huvudsak har Svenska folkförbundet varit en hjälporganisation till högerpartiet. I samma mån som Allmänna valmansförbundet börjat bedriva modern politisk propaganda har Svenska folkförbundet inskränkt sin verksamhet. Lokalavdelningar har under denna tid upphört. Bland ledarna återfinns Folkförbundar-Norman.
Vy över Övraby kyrkoruin sedd från nordost. En bod står vid ruinens bortre kant och där står en man och arbetar. Bilden är sannolikt tagen när ruinen grävdes ut av arkeologer i mitten av 1930-talet. Arbetet leddes av landsantikvarie Erik Salvén. 1978 utfördes en utgrävning av arkeolog Jan-Erik Augustsson. Platsen ligger ovanför forsen vid Slottsmöllan i Halmstad, nära stadsdelen Kärleken. Övraby var föregångaren till dagens Halmstad. Innanför kyrkoruinens stenmurarna hittades rester av gropar efter halvmetertjocka stolpar, vilket tyder på att här uppfördes en stavkyrka redan på 1000-talet. Dess namn ska då har varit Maria kyrka. Stenkyrkan byggdes alltså sedan exakt på samma plats som träkyrkan, senast år 1160. År 1320 anlades vid Nissans mynning, i ett sankområde på gården Broktorps mark, den bebyggelse som utvecklats till dagens Halmstad. Det "gamla Halmstad" kom då att kallas Övraby, den övre byn, och kyrkan där blev enligt katolsk sed moderkyrka för de nya kyrkor som kom att uppföras i den nya befästa staden Broktorp-Halmstad. År 1563 brändes Övraby och dess kyrka ner av Svenska armén, men kyrkklockan infördes till Nikolai kyrka i Halmstad. (Se även bildnr F9230)
Här är inte platsen att misskreditera våra avbildade personer men icke desto mindre är det så att fängelsedirektören vid Malmö cellfängelse, Pontus Lagerberg, kom att bli verkligt omskriven för en skandal i sin tjänst. Han anklagades och vidare dömdes för att genom falsk bokföring ha förskingrat ett betydande belopp från fångarnas arbete. Den första, milda domen på sex månaders suspension väckte anstöt och den radikala tidningen Arbetet beskrev Malmö rådhusrätt i ordlag som den "prostituerade slinkan Justicia" och den "hulda skökan". Direktör Lagerberg benämndes i samma artiklar som "Pontus Lurifax". Detta kom i sin tur att väcka förtalsmål som här lämnas därhän. Före sin tid som fängelsedirektör, och i tid för porträttet, var värmlandsfödde Pontus Lagerberg i tjänst vid Första livgrenadjärregementet i Linköping, och var under perioden 1860-1874 boende i staden med omnejd. Enligt arkets påskrift var han i Linköping även engagerad i stadens skarpskytteförening. Från 1862 gift med Augusta Henrika Printzensköld. 1860-tal.
Med en intensiv och levande blick möter oss här Sofia Wallberg. Gift 1871 med handlare Carl Fornander i Linköping och det är uppskattningsvis runt den tiden hon lät sig porträtteras. Maken drev sin handelsrörelse med framgång och de torde haft det gott ställt med goda livsvillkor i sin centrala bostad invid Stora torget. Så hade livet inte startat för någon av dem. Carl Fornander hade som fosterbarn inflyttat till Linköping och tidigt kommit i arbete som bodgosse. Sofias föräldrar hörde till den lägre rankade arbetskraften vid godset Engelholm i S:t Anna. Likt sin make lyckades Sofias far emellertid att bryta sig ur sin givna lott och blev under Sofias uppväxt kopparslagare och gårdsägare i Valdemarsvik. Hur Sofia mötte sin make med så skilda liv och hemorter är oklart men sensommaren nämnda år stod deras bröllop i Linköping. Äktenskapet blev barnlöst och efter makens död 1896 valde hon att flytta till sin yngre bror i Karlstad, där hon avled 1905.
Gödseln är utkörd på åkern och lagd i små högar från vagnen. Kvinnorna sprider ut den med moderna grepar (?), båda med vänsterhandsfattning. Det var ett rätt tungt och tidsödande arbete att sprida ut gödseln jämnt över hela åkern. Eftersom arbetet utförs i juli, har åkern sannolikt legat i träda och skall nu besås med höstsäd. Kvinnorna är troligen t v Johan Karlssons fru Hedvig 42 år när bilden togs och t h dottern Rosa Johanna Maria 20 år. De är klädda i den tidens kvinnoarbetskläder med grova förkläden. Men de har hattar i stället för huvuddukar. I bakgrunden ses gården vid Kauparve, det är den parten som ligger intill Käldvägen alldeles under Lausbackars sydligaste del. Man ser att den gamla ladugårdslängan i bulteknik t v har agtak, medan de nyare t h troligen har halm- resp spåntak. Något av manbyggnaden och flygeln syns t h. I bildens högra kant skymtar en liten väderkvarn, en stolpkvarn som har tillhört Hallsarve, sedan länge riven.
Kvinnorna sitter ute och kardar, det är ett smutsigt arbete, som kan vara bra att göra utomhus om det är fint väder. Den färdigkardade ullen läggs i en traditionell gotländsk s k saigkorg. Längst th står en likaledes vanlig ullkorg. De högra kvinnorna har mellan sig satt upp någon slags skiva med ull på. Den högra kvinnan sitter på en högryggig 1700-tals barockstol. T v står en gustaviansk stol från 1800-talets första hälft. De sitter förmodligen intill brygghuset. Den äldsta kvinnan kan vara Dorotea Persdotter, 83 år, bredvid henne svärdottern Hedvig Lyander, 41 år, den längre kvinnan längst bak kan vara sondottern Rosa Johanna Maria, 18 år. Kvinnan längst fram kan vara Fie Anna Karlsson.
Riktigt hur djuren är förspända inne tröskhuset går inte att se. Det borde vara ett djur framför varje dragbom, men här ser det ut som det står tre stycken tillsammans. Det ser ut som det är en flicka som sitter på sitsen på bommen och sjasar på stutarna. Det var ofta barn- eller gubbgöra att se till att djuren drog, ansett som ett mycket tråkigt arbete. Personerna framför ladporten t h kan vara Lars Hansson, 39 år, hans fru Olivia, 36 år, och deras barn Harald, 19 år, och Elinda, 16 år. De övriga har ännu inte gått att identifiera. Alla har arbetskläder: blusar med byxor/kjolar med förkläden och vegakepsar/dukar på huvudena. Se Bild 621.
Andreas Johansson har satt sig till vila och låter sig fotograferas av en inventerare utsänd av Östergötlands museum. Egentligen är denne där för att dokumentera Johanssons hem i Skirlångsnäs, men blir måhända fängslad av mannens berättelser. Född i ett torparhem i Rumskulla hade Andreas kommit till Svinhult för arbete 1910. Från 1914 var hans hem Åstugan i Norra Vi. Snart hade även pigan Elsa Albertina Svensson flyttat in med en oäkta dotter och under några följande år nedkom hon med ytterligare tre oäkta barn. Hur Andreas fann sig i detta är oklart men situationen fortfor tills pigan dog 1933 och barnen rimligtvis flyttades. Nu har tiden nått år 1959 och Andreas är sedan en tid boende i Tidersrum.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Den avvikande lille gossen till höger är disponentens son Hjalmar Svensson, sedermera Svenfelt. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Porträtt av kompositören och violinisten Andreas Randel. Son till torparen Peter Andersson och Elin Andersdotter i Ramdala socken, Blekinge. Efter eget bevåg ändrade han senare efternamnet till Randel efter sin födelsebygd, Ramdala. Var som ung delaktig i Karlskronas musikaliska sällskap innan han 1819 bedrev studier i Finspång och Linköping på bekostnad av friherren Gerard de Geer. Hans talanger förde honom vidare till Paris där han studerade violinspel vid kungliga musikskolan och lovprisades av sina berömda lärare Pierre Baillot och Luigi Cherubini. 1828 återvände han till Stockholm och fick arbete som violinist på Kungliga teatern. 1838 blev han andre konsertmästare vid hovkapellet och 1861 förste kapellmästare. Sedan 1844 hade han varit violinlärare och från 1859 professor vid Kungliga Musikaliska Akademien, där han blivit ledamot 1837. Under åren 1838-1856 var han verksam som musikdirektör vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. Endast ett par månader efter sin pension avled professor Andreas Randel den 27 oktober 1864.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Porträtt av Christina Andersson från senare delen av 1890-talet. Född i värmländska Segerstad socken som dotter till rättaren Anders Olofsson och dennes maka Stina Jonsdotter. Som ung kom hon i pigtjänst på gårdar i hemsocknen men även en tid i Karlstad. I november månad 1885 fick hon oförklarat tjänst som hushållerska i redaktören och tidningsutgivaren Isidor Kjellbergs hushåll i Linköping. Den radikale Kjellberg bodde vid tiden med sonen Emil invid Storgatan strax öster om Sankt Larskyrkan. Stadsgården inrymde även redaktion och tryckeri för hans tidning Östgöten med flera utgivningar. Efter Isidor Kjellbergs bortgång 1895 fortsatte Christina sitt arbete i den nu vuxne sonen Emils hushåll. År 1902 följde hon med Emil Kjellberg och hans familj när de under våren flyttade till Helsingborg. Tiden i den nya staden blev emellertid kort för Christina. Hon avled i sviterna av magcancer i april månad 1904.
Ungdomsporträtt av Fredrik Wallenberg. Född i Stockholm men uppvuxen i Linköping där fadern, som tidigare varit huvudstadens polismästare, valt en lugnare tjänst som landssekreterare. Fredrik Wallenberg inledde en militär karriär som volontär vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping 1882 och vid Första livgrenadjärregementet i samma stad 1883. Efter militär utbildning vid Krigsskolan återkom han till det sistnämnda regementet 1886 och erhöll underlöjtnants grad. Hans håg stod emellertid för konsten och det skrivna ordet, varför han begärde avsked 1892. Istället kom han att försörja sig som tecknare och medarbetare i tidningar. Som sådan var han exempelvis anställd i Paris under åren 1895 till 1901 och i London under perioden 1901-1922. Hans arbete medförda omfattande resor i skilda världsdelar. I sitt privata liv var han från år 1900 gift med Helen Elisabet Mac Horton. Som änkling gifte han om sig 1926 med Ingeborg Emma Gustava Wallenberg.
Reproduktion av flygblad: propaganda, från finska sidan till Röda Armé-soldater under finska vinterkriget 1939-1940. Kollage av foton och text. Text (uppifrån, från vänster till höger): Dessa kamrater räddades för att de inte trodde på politrukernas lögner. De kastade gevären bakom ryggen, sträckte upp händerna och gick över till den finska sidan. De fick ett vänligt mottagande, cigaretter och något varmt att dricka för att värma upp sig. De togs med tåg till fånglägren där de är nöjda med sitt öde. De får varma måltider tre gånger om dagen och te med socker till stor belåtenhet. De är ivriga att hjälpa de finska systrarna i deras arbete. De är så här glada för att de lyckats fly till ett lyckligt liv och kommit undan politrukernas klor. Från Svenska frivilligkåren i Finland, F 19.
'Monterad igelkott. :: :: Text till bilden: ''Igelkotten förekommer nästan i hela Europa. Han är dum, trög och rädd och blir han skrämd, rullar han sig samman till ett klot och utspänner sina skarpa taggar i alla rigttningar. Mot vintern gräfer han sig en håla under trädrötter, buskar eller dyliket, bäddar sin vintersäng med gräs, mossa och blad samt hvilar der stilla tills vårvärmen kalla honom till ett vigtigt arbete eller förtärandet af en mängd för landtmannen skadliga insekter och larver. Om hösten då igelkotten är ganska fet, ätes hans kött på vissa orter och anses af somliga som en läckerhet.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Ett år 1918 postgånget vykort med motiv av Linköpings brandstation. Adresserat till den från Vikingstad bördiga Gunhild Axbom. Vid tiden för bilden var brandstationen relativt nyligen uppförd. Den ritades i nationalromantisk stil av byggmästaren Nils Meijer med hjälp av arkitekt Nils Rosell. Även den i Linköping framträdande Axel Brunskog lämnade in arkitektförslag men fick se sig övervunnen. Som inspiration för Meijer och Rosell stod brandstationen i Wilmersdorff, Berlin. Den uppfyllde väl tidens syn på brandmannens arbete. Brandsoldaterna skall rycka ut ur en borg som ger intryck av deras farliga och aggressiva yrke. Byggnaden placerades på en för linköpingsmått mätt höjd. Därmed fick man nedförsbacke till stadens bebyggelse. I samband med inflyttandet inköptes två automobiler, en stegbil och en för manskap och redskap. Men trots att man försålde kårens hästar lät man ändå flytta över viss hästanspänd utrustning som garant utifall de nymodiga automobilerna skulle krångla. Kostnaden för bygget landade på 165 000 kronor.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.