Utgrävningen i Slottsfjärden 1932-1934 med ledning av Harald Åkerlund, och bedrevs som AK-arbete. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. Loket man använde för att flytta fyllmassorna med hette Pysen. I den syrefattiga leran hade det organiska materialet bevarats väl, varför man förutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor. En karta över Slottsfjärden som visar fyndplatserna vid utgrävningen.
Från 299 kr
När all tjärveden är färdigstaplad, täcks den med granris eller släke, som i sin tur täcks med sågdus, detta för att syret inte skall komma åt tjärveden så den brinner, den skall bara pyra. Här är detta arbete färdigt. I förgrunden ser man källaren där tjäran rinnerut. Se Nr 257, 258, 259, 260 och 262. Märkligt nog har Masse inga bilder på själva bränningen! Bränning av ett soide skedde i regel på försommaren innan torkan satt in och innan det var dags för slåtter.
När höet har torkat i braidet, bär man ihop det och lägger det i en stack för att torka det ytterligare innan det körs hem. Alla är tämligen finklädda, för det är lite högtidligt arbete. Det är fakiskt inte bara kvinnfolk, utan tre karlar också! Det är svårt att avgöra vilka personerna är, åtminstone mannen t v. I mitten står nog Jakob Karlsson själv, bakom honom kan det vara svärsonen Alfred Olsson. Kvinnorna är säkerligen dottern Anna och svärmor Ann-Kajse.
Jakob har börjat hugga upp grenveden på vedbacken. Här gör han det i midsommartid och då har nog grenarna redan hunnit torka en del, vilket gör dem segare och mera tunghuggna. Troligen tyckte Jakob inte om detta arbete, varför det fått vänta. Han hugger upp grenarna med ris och allt, vilket tyder på att åtminstone något rum har öppen spis, där sådan smulig och svårhanterbar ved lättare kan eldas.
Kvart i 6 på kvällen den 1 augusti 1889 hörde linköpingsborna plötsligt domkyrkoklockorna ringa för brandlarm. Brand hade utbrutit i Linköpings Träförädlings övre fabrik och innan natten var till ända hade elden spridit sig över hela fabriksområdet och även raserat Linköpings Gjuteri. De bägge industrierna var två av Linköpings största och som före branden tillsammans erbjudit omkring 150 personer arbete. Den medfarna bilden visar resterna av just nämnda gjuteri.
Vattenåkaregården flyttades till friluftsmuseet Gamla Linköping 1979. Här ses huset på sin ursprungliga plats invid Djurgårdsgatan. Bostaden uppfördes 1874 av timmermannen Carl Johan Andersson och har fått sitt namn efter byggherrens arbete som vattenåkare vid sidan av sitt yrke som timmerman. Under många år var vattenförsörjningen ett stort problem i Linköping. De västra delarna av staden fick vatten genom vattenåkarna, som med hjälp av häst och vagn körde ut vatten i tunnor.
Motiv från Örtomta 1931. Dold i grönska skymtar ortens kyrka med sitt låga tak och stora, rundbågiga fönster. Då som nu ger byggnaden en bestämd prägel av 1800-tal. Kyrkans byggnadshistoria är emellertid komplicerad och utgår från socknens äldsta stenkyrka som till- och ombyggts i etapper. Av mer omvälvande restaureringar kan nämnas rivningen av tornet 1829-1830 och ett arbete 1854-1856 som medförde att kyrkans exteriör förlorade sin medeltida prägel.
När fotograf Didrik von Essen gjorde sig ärende till Stjärnorp en vårdag 1901, hade minnet av ett intakt slott sedan länge falnat. Dryga 110 år hade gått sedan den kulna dagen i maj månad 1789, då branden sprungit lös i västra flygeln och spridit sig till huvudbyggnaden. Godsägaren med sällskap var på marknad i närliggande Linköping och stor del av övrigt arbetsfolk var i arbete på utgårdar, varför de få som fanns kvar runt slottet var hjälplösa mot eldens spridning.
Theodor Årsén föddes i Östra Tollstad där fadern var lärare och klockare. Efter seminariestudier kom Theodor att välja samma yrkesbana. År 1888 inflyttade han till Rinna för tjänst som lärare och den till klockare ofta synonyma sysslan som kantor. Året efter sitt påbörjade arbete i Rinna gifte han sig med Ida Lindblom, bördig från Ulrika församling. Paret bodde kvar i Rinna till maj månad 1923, för att i den tiden flytta till Linköping.
Personerna bakom möbelhandeln W. Sandberg & Co i Linköping har inte gått att utröna inom ramen för detta arbete. Märkligt kan tyckas när både adress och datering redovisas i bilden. Fotoåret 1902 var annars den ungefärliga tiden då förre sömmerskan Ingrid Svensson tog över möbelfirman på Storgatan 34. Enligt adresskalendrar drev hon rörelsen under det gamla firmanamnet. Hon kan i samma källor följas på adressen tills att hon år 1913 flyttade till Örebro.
Den så kallade Vattenåkaregården invid Djurgårdsgatan uppfördes 1874 av timmermannen Carl Johan Andersson. Gården har fått sitt namn av att han vid sidan av sitt arbete som timmerman var vattenåkare. Under äldre tid var vattenförsörjningen ett stort problem i Linköping. De västra delarna av staden fick vatten genom vattenåkarna, som med hjälp av häst och vagn körde ut vatten i tunnor. Huset flyttades kort efter tiden för bilden till friluftsmuseet Gamla Linköping.
Major Claes Adelsköld, 1824-09-07 - 1907-10-01 Sommaren 1847 arbetade Claes som biträde till kaptenen i flottans mekaniska kår K. E Norström. I samband med detta arbete blev Claes mer och mer intresserad av järnväg. Claes var ansvarig för bland de första järnvägsutbyggnader i Sverige. Den aktuella järnvägsbanan var mellan Sjön Fryken och Klarälven i Värmland. Frykstads Järnväg. Byggstart för bansträckan var 1849-05-05 och spårvidden var 1099 mm.
Tryckt text på kortet: "Kungälvs kyrka, vid stadens torg, uppfördes 1679 av trä. Byggmästare var troligen Christoffer Brach från Schweiz. Exteriören är icke påfallande, men inredningen gör kyrkan till en av landskapets vackraste. Takmålningarna utfördes av Erik Grijs 1697-98. Bland övriga konstnärer, som smyckat templet märks så kända namn som Markus Jäger, Johan Hammar och Christin von Schönfeldt. Predikstolen som är tyskt eller danskt arbete från omkr. 1600, tillhörde före 1682 Gustavi domkyrka i Göteborg. Claes Claesson. Noterat på kortet: "Altartavlan Kungälvs ka.".
Masse har nog kommit överens i förväg om att komma och ta bilder, för folket på Kuse är rätt finklädda. Nu är det här inte ett så smutsigt arbete som mycket annat, men hattar och ljusa kläder tyder på lite högtid. Den tredje mannen bryner upp sigden, bladet, på lien, med sitt sigdspån. Sigdspånet fäste man på örvet, liensskaft, så man alltid hade det till hands.
Nödhjälpsarbete. Schaktning på vägen Slätte-Hova strax norr om "Bålerudskorset". Början av 1930-talet. Man fick 14 dagars arbete här, 14 dagar på kyrkogården, 14 dagar på sågen osv. Fr v: 1. Sven Karlsson, Bremon 2. Gustav , Lillestan 3. Larsson, Lillestan 4. Georg Svensson, Myrhult 5. Vitalis Fransson, Grönehög 6. Gustav Larsson, Myrhult 7. Bertil Lindström, Granhaga 8. Algot Karlsson, Samfalla 9. Karl Karlsson, Bäckedalen Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Ågesta kärnkraftverk. Under 2005 gjorde Tekniska museet tillsammans med Stockholms Läns Museum och Länsstyrelsen i Stockholms län en fotodokumentation av Ågesta kraftvärmeverk, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, Foto: Nisse Cronestrand. Bildbeskrivningar: Ingenjör Åke Bergman. Bilden föreställer: Plan 6, 3kv ställverksrum 622 . På mätarskåpet går grova kopparskenor. Rummet användes som arbetskontor vid arbete innom KoS-buggnaden och reaktordelen. Förklaring av system framgår av rapport :Statens Vattenfallsverk A23/60 5/4 1960.
Högsjö kyrka, exteriör. Kyrkan invigdes 1789. Byggmästaren var Simon Geting från Sundsvall efter ritningar av Per Hagmansson bosatt i Sundsvall. Bildhuggaren till en del inredning är Pehr Westman från Hemsön. Predikstolen och altaruppsättningen i den nyklassicistiska stilen är Olof Hofréns arbete. Orgel tillverkades av J.G. Ek från Härnösand. Olof Hofrén fick i uppdrag att måla, ornera och förgylla orgelfasaden. Altartavlan föreställande korset på Golgatan är en målning av Sven Linnborg från början av 1900-talet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.